Arlandas terminal 4 står kvar. Jag vill bara upplysa om det, för det var nämligen på håret idag. Mina underbara gossar fungerar utmärkt här lite på landet. Även var för sig i mer civiliserade områden och emellanåt även i dylika tillsammans. Men lägger man därtill spänd förväntan och sysslolös väntan så blir läget en aning annorlunda. Men som sagt, terminalen står kvar och ingen kom till skada.
Den vi väntade på var Min allra käraste systerson, 5 år fyllda, och för första gången ensamresande tvärs över landet. Då bilder säger mer än ord så behöver jag nog inte orda mer om hur stolt den gossen var när vi väl möttes.
Han skulle, trots trägna erbjudanden om assistans, själva framföra sin svartrandiga, helsvarta väska.
Behovet av kramkalas avbröt promenaden till bilen med jämna mellanrum och det var det ingen som hade det minsta emot. Ingen av dessa ungherrar stod dock stilla på samma fläck särskilt länge, därav de något blurriga bilderna. Men eftersom de ändå väl beskriver hela sinnestillståndet hos alla inblandade valde jag ändå att ta med dem.
Sedan begav vi oss hemåt med fyra underbara pojkar i vår vård. Det kommer utan vidare att bli en livad helg!
Tänk att han vågade! Och så stolt! Underbart. Ta nu hand om honom, den lille hjälten.
SvaraRaderaKram!
Haha, jag känner igen mig, eller barnen rättare sagt. De är liksom mer anpassade efter grenar och kottar och berg än efter asfalt och rulltrappor :)
SvaraRaderaMen vilken modig en, att resa själv!
SvaraRadera