Ishjärta fyllt av känslor

Det här att inte känna igen sig själv, det är otäckt. 

Jag har ett ishjärta fastkilat utanför mitt köksfönster. Det är så vackert och det fyller mig med så oerhört motstridiga känslor när jag tittar på det. 

Kärlek, sorg, skam, tacksamhet och ånger, på en och samma gång.

Mellan, Yngste och jag var på en tämligen ansträngande promenad. Vi hade mycket trevligt, besteg berg och upptäckte ytterligare av vårt närområde. På hemväg började dock mina krafter att tryta. När jag känner av det vet jag att det går väldigt snabbt utför.

Min älskade yngste son, känner nästan aldrig av sammalunda. Han skuttade glatt, klättrade, sprang och pratade oupphörligt. Mamma ..., mamma..., mamma...,

Då jag börjar känna igen de reaktioner som inte är jag men som tagit min kropp i besittning förklarade jag för honom även denna gång att: Nu börjar mina krafter ta slut och jag skulle behöva att vi är tysta en stund så att jag får vila lite. 

Ibland går det och ibland inte.

Som sagt, det går fort utför när det börjar svikta, hela mitt fokus var inställt på att vi skulle ta oss hem, att jag inte fick förlora orken helt innan dess. Efter max 90 sekunders tystnad hördes ännu ett: 

Mamma!

Det var här det hände, jag brast, igen. 

JA! 

ropade jag, argt.

Min lilla energiska, kärleksfulla unge dråsade omkull i en enda sorgsen hög mitt ute på det oändliga snöfältet och blev liggande. Först var jag fortfarande arg, sedan skamsen, så ångerfull och därefter ledsen, jag med, samtidigt som jag var så trött att jag knappt orkade ta mig hela vägen fram till honom. Mellan gick dit och lade sig bredvid sin bror för att trösta.

När jag kom fram sträckte en förgråten Yngste upp sin vantklädda hand emot mig. I den höll han en pinne: 

Jag ville bara ge dig den här, snörvlade han.

På pinnen satt ett underbart vackert ishjärta.

Mitt hjärta brast.

Lite om vårt hus

Jag är ordinerad promenader, en mycket trevlig ordination när solen skiner och snön gnistrar. Men ack, så jobbig vissa dagar. Solen har dock varit vänlig emot oss på sistone och jag tog några bilder på vårt nya hus när jag ändå var ute.

Huset är placerad mitt i en lummig trädgård på ett knappt hektar. Fruktträd och buskar vart än man vänder sig. Således en helt fantastisk trädgård att leka kurragömma i.

Enplansdelen är den äldre delen ifrån slutet av 1600-talet och tvåvåningsdelen är den nya, ifrån 1800-talet. Även huset lämpar sig för kurragömmalek då det är tillbyggt och ombyggt i olika etapper och därmed fyllt av fantasieggande skrymslen och prång.

Efter promenaden är det gott att sitta ned i köket med en kopp kaffe och fortsätta njuta av snön men då ackompanjerat av värmen ifrån och sprakandet i vedspisen. 

Vedspisen som jag älskar, som kanske är det bästa med hela huset. 

Kanske.

Fådda blommor

Tack för alla fina hejarop! 

Jag har verkligen saknat er också, mina bloggvänner!

I fredags kom en mycket svettig Mellan hem ifrån bussen. Sedan vi flyttat har han 1,8 km ifrån bussen och hem och han hade sprungit stora delar av vägen. På frågan om varför svarade han genom att sträcka fram ett litet ömtåligt paket: För att denna inte skulle frysa. Den är till dig.

I paketet var ovanstående lilla blomma, så fylld av kärlek och hopp om vår. Jag blev rörd så att ögonen tårades och min trettonåring fick lite generat, skruvande på sig ta emot både  omfamning och en puss. 

Nu står den lilla vivan på mitt köksbord och sprider glädje omkring sig var gång blicken faller på den. 

Jag vårdar den ömt.

Bekännelse

Jag gjorde det som jag inte trodde jag skulle hända mig. Jag jobbade för mycket, dagar, kvällar och helger, det var ju bara för ett tag. Jag slutade göra det som var roligt, jag slutade blogga, jag slutade läsa, jag slutade baka. Jag tog hand om min familj och jag jobbade. Sedan flyttade vi.

Det där taget tog aldrig slut  utan det kom bara mer och mer som skulle betas av Snart tänkte jag, snart är jag över toppen. Jag kom inte över, istället kraschade jag. Hårt. I början av december. 

Och här sitter jag nu, glad över att ha kunnat läsa två kapitel i en bok utan att tappa bort mig. Glad för att det är ett stort steg åt rätt håll. Glad för att jag äntligen fått lust att åter öppna dörren till bloggosfären. Glad för sol och snö men framför allt för min familj som står ut med och tar så väl hand om en kraschad mamma och fru.