Ranunkler och skulpturer

Medan de sista amaryllisarna fortfarande blommar i full prakt så smyger jag in lite vårblommor här och var, späder som ut julen lite successivt, och här senast blev det två ranunkler som fick följa med hem. 

De är ju så omåttligt söta där de står på varsitt fönsterbord i matsalen, placerade bredvid varsin skulptur .

Den ena, Ekorren, är skulpterad och gjuten av Yngste

Och den andra, Bedjande kvinna, står Mellan bakom.

Vackra är de, var och en på sitt sätt, och de passar så bra ihop med de söta ranunklerna.

Biblioteket

Maken min fyllde 40 i förrgår men han är tämligen dålig på att fylla år, eller i alla fall på att glädjas över själva årsdagen, så eventuella firanden tyckte han var synnerligen onödigt. Om vi nödvändigt ville fira honom fick det lov att bli idag istället. Presenter önskade han sig inte heller, faktiskt ingenting. 

Behöver jag säga att vi är diametralt olika i denna fråga?

Nu är det ju ändå så att fira någon innebär ett sätt att visa sin uppskattning på och vi ville visa det för far och make. Vi fick ta med honom på restaurang ihop med den utökade flocken på själva dagen och så blev det finfrukost idag.

Men presenter då?

När vi flyttade in ställde vi alla överblivna kartonger i biblioteket, ett rum vi därav inte haft så mycket glädje av. Men så till min fest i november röjde vi ur för att få plats med bord därinne och till jul kom det två fåtöljer. Rummet blev mysigare och allt som oftast hittade jag maken kurandes där. 

Således kom vi fram till att han nog skulle uppskatta att få biblioteket helt iordningställt. 

Sagt och gjort så började vi leta lampor och möbler på Blocket och Tradera. Vi fann vad vi sökte och maken blev förvisad ifrån sitt favorithörn medan vi styrde och ställde.

Först i morse, efter att vi tänt i kakelugnen och placerat några paket på det införskaffade rökbordet var han åter välkommen. Utan att överdriva kan jag säga att han blev nöjd och att han spenderat största delen av dagen därinne, mysandes i sin fåtölj med fötterna mot kakelugnens värme.

Och nog blev det ett rum för oss alla att trivas i.

Utsikt ifrån bron

Vår trappa vid dörren är ett av mina absoluta favoritställen, även att det skulle bli ännu bättre om verandan fanns på plats, men likväl är där en njutning att vistas.

Den utsikt som där bjuds varierar över årstiderna och alléns vackra inramning gör det magiskt på något vis. 

Så här i skördetid lyser halmen gyllene.

Och då den balats erbjuds möjligheter till lek och äventyr som jag och min kaffekopp roat kan iaktta ifrån bron.

Att se far och son ha stubbkrig i dagens sista solstrålar är en njutning både för ögat och för själen.

Ja, här kan jag sitta många timmar och bara betrakta.

Fokus på det vackra

När vi köpte vårt hus visste vi att det var i behov av ett takbyte. Säljarna sa omgående, och vi tänkte att vi undersöker saken. Sagt och gjort, vi undersökte det hela och kom fram till, omgående.

Sedan en dryg vecka tillbaka så har vårt tak befolkats av ynglingar som vådligt skuttar omkring däruppe och langar tegelpannor både hit och dit. Sovmorgnar är inte att tänka på då de är morgonpigga rackare som bankar och står i redan arla morgon.

Stökar ner gör de också, något så förskräckligt. Dock är de noga med att tala om att de ska ta reda på stöket efter sig så det är bara att härda ut.

Och vänder jag ryggen åt stöket så ha jag min vackra höstpyntade dörr att vila ögonen på.

Och vrider jag så huvudet lätt nedåt har dessa vackra rosor precis påbörjat sin andra blomning.

Allt handlar således om var jag väljer att lägga mitt fokus.

Och idag väljer jag det vackra.

Och snart kan även taket räknas dit.

Ett litet inklämt kök

Bristen i vårt hus är kökets storlek. 

Det var som så att när det byggdes då tillagades maten i ett separat kokhus på gården. Därav fanns inget inplanerat utrymme för kök här inne. När någon senare kom på att det inte var så där värst jättedumt att kunna anrätta måltiderna inomhus så fann man på att klämma in köket i en liten vinkel mellan den äldre och den yngre delen av huset. 

Lite så där på en egen nivå med några trappsteg upp här och några trappsteg ned där.

Hur som helst så kan jag de flesta gånger förlåta köket på grund av den underbara vedspisen och skafferiet där intill.

Men så ibland, så som idag, när en tämligen stor mängd jordgubbar skall tas om hand samtidigt som fläder med mera står och pockar på uppmärksamhet. När mamman står där och hojtar obegripliga saker som hygienzoner åt make och barn och höns absolut inte äga tillträde till köket och det står saker både högt och lågt och diskhon är aningens för liten för att enkelt diska de stora kärlen.

Då, just i de stunderna, då vore ett större kök att önska.

Men, men, man kan inte få allt! 

Och jag har ju fått så mycket.

Dock kan man ju drömma och planera.

Jag menar inte behöver man en gigantisk jätteinnerhall precis bredvid det pyttelilla köket. Det torde ju räcka med en jättehall, eller kanske till och med bara en hall och så kunde det där överblivna utrymmet införlivas med köket istället. 

Kanske, någon gång i framtiden...

Men nog går mitt nuvarande kök också bra att göra godsaker i.

Resultatet blev Jordgubbs- och Rabarbermarmelad med vanilj samt Jordgubbssaft.

Båda är provsmakade och till belåtenhet.

Nu ska här sovas för det gjorde jag då inte denna natt för sexton år sedan.

Då låg jag nämligen på förlossningen.

Tunnbröd

Jag vill bara utbrista att jag älskar sommaren!

Det gör mig inte så mycket att värmen är lite si och så med för jag njuter av att alla är hemma och går och skrotar med sina projekt. En renoverar gjutjärnssoffor, en bygger hönshus, en klipper gräset och så vidare. 

Vi grejar var för sig, 

tillsammans.

Och idag fick jag åter nöjet att dra igång min stora bakugn. Klockan åtta var jag uppe och tände för här skulle bakas tunnbröd veckans första dag. 

Kära vänner hörde av sig här om dagen och undrade om vi inte kunde göra just detta. Jag som aldrig bakat tunnbröd, i Småland är det mer hålkaka och limpa med råg i som gäller, nappade och åtog mig eldansvaret.

Vi brände de första och gjorde knäckebröd av några.

Men därefter gick det galant.

Mitt i hettan kom maken upp och serverade kaffe och nygjord flädersaft. Det var fantastiskt gott till nybakt tunnbröd med rejält med smör på kan jag lova. Barn och vuxna åt alla sådana mängder att vi blev en aning fundersamma om det skulle bli något över.

Det fanns dock ingen anledning till oro då vardera familj fick varsin rejäl hög, härliga tunnbröd att stoppa i frysen.

Hönsen fick sin ranson de också, 

de brända bröden.

Jag inser att jag får allt svårare att hyra ut vår lilla bagarstuga ju mer jag använder den.

Pizza i Bagarstugans bakugn

Min kära, kära globetrotter till vän är på besök tillsammans med sin fina familj.

Eftersom Bagarstugan ännu inte är redo att hyras ut men ganska redo ändå så får de kampera i den.

När så middagsvalet föll på pizza var inte hjärnskuttet så långt till att börja fundera på om det skulle gå att grädda pizzorna i bakugnen. Det var min vän som slängde ur sig frågan och vi andra nappade direkt.

Som barn älskade jag att höra min mormor och farmor berätta om hur det var förr i tiden. Vi kunde sitta länge så tillsammans, i synnerhet mormor och jag, hon berättade och jag lyssnade. Ibland gick vi in på vinden till en gammal byrå full av minnessaker och "ärvde". Det var så jag kallade det som liten tös, när vi tittade på en sak och mormor berättade om den, för att sedan stoppa tillbaka den på sin plats. 

Men ärvde det gjorde jag. 

Jag ärvde min historia, härliga berättelser och en hel del kunskaper utan att jag märkte det. 

Så som till exempel hur man eldar i en bakugn. 

Det är häftigt att stå där vid ett jätteschabrak till ugn och ha en tanke, utifrån ett minne som jag inte ens har upplevt själv, om hur den skall hanteras, testa och se att det fungerar.

Min väns make var nog lika entusiastisk som jag och vi gräddade pizzor, som övriga i familjerna gjorde i ordning, på löpande band. Dock får väl erkännas att det löpande bandet gick ganska långsamt så vi åt mer eller mindre i skift till långt in på natten. Stämningen var hög och det var mjöl precis överallt.

De blev makalöst goda, pizzorna!

Och toppade dem det gjorde vi med oregano direkt ifrån trädgården.

Måleri, målera

Vi har ju några hus här på gården, ett boningshus, en bagarstuga, en vävstuga, två hönshus, ett garage, ett däckskjul, en vedbod, ett dass, en smedja, en gammal veranda, en bibod och några småbodar. Allesammans är de i ett skriande behov av att bli ommålade vilket vi visste när vi köpte huset. Vad vi inte visste var att vi skulle drabbas av diverse och inte vara särskilt spralliga när väl målarsäsongen inträdde.

Detta prekära dilemma har vi dock löst som så att egna barn och andras barn har fått erbjudande om sommarjobb. Femtio riksdaler i timman betalar jag och minst tre timmar vill jag att de arbetar per dag. Detta har hitintills fungerat utmärkt. På förra veckans arbetsdagar samt idag har garaget och vävstugan målats klara med rödfärg och Bagarstugan har påbörjats.

Det är så roligt med den tydliga förändring som blir. Plötsligt ser husen så fina och fräscha ut.

Jag tror att trappan och verandan ska få sig en duvning av svart slamfärg, liksom dörren och vindskivorna. 

Vad tycker ni?

Kaffepaus måste man också ha, så även Kiwi. 

Hon har nämligen också varit med och målat. 

Sina egna vingspetsar! 

Så nu ser hon ut som en liten indianhöna.

Kaffe tycker hon om. 

Flera klunkar rann ned innan hon var nöjd.

Maken till sällskapssjuk höna är nog svårt att finna.

Och så måste jag bara avsluta med denna skönhet.

Två stora buskar på varsin sida dörren har börjat slå ut.

Jag har ingen aning om vad det är för sort men det hindrar mig inte ifrån att vara bedårad.

Ett sista dygn tillsammans

Denna dag drar vi alla en djup suck av lättnad!

Sommarlov!!!

Vilket ljuvligt ord!

Och vilket ljuvligt väder!

Själva naturen firar med oss denna dag.

Den vecka som har varit har dock varit sprängfylld med roligheter. Sprängfylld till bristningsgränsen, vilket gör denna suck ännu lättare, friare. 

Nu är det lov och frihet som står på agendan.

Vad är det då vi har gjort?

I måndags anlände en buss med ett trettiotal ungdomar i, det var Äldstes klass. Efter en stund anslöt ytterligare ett tiotal ifrån parallellklassen. Det var ett ystert gäng som varit på Kokpunkten i Västerås och nu skulle kampera i vår trädgård för ett sista, fullmatat gemenskapsdygn innan nian var till ända och de skulle skiljas åt olika håll.

Tälta skulle de och erfarenheten av tältuppsättning och uteliv varierade ganska ordentligt mellan ungdomarna, men med gemensamma ansträngningar, lite pustande och mycket skratt fick de till det alldeles utmärkt.

Det blev ett helt litet tältläger där i trädgården, ett tältläger med en hel massa fina ungdomar i.

Och så var det dags för grillning. Hamburgare och korv stod på menyn, samt en massa chips och godis så klart. De fina styrde upp det hela själva, helt naturligt tog några hand om grillarna, tog ansvar och såg till att det inte blev bränt, efter en stund byttes de av. Att ha ett fyrtiotal ungdomar i trädgården fungerade utmärkt. Maken och jag höll oss lite i bakgrunden och stöttade upp med torra strumpor, myggmedel, plåster, varma kläder och dylikt samt dukade fram och bort, småpratade lite men det mesta skötte de alldeles galant på egen hand.

Det blev inte mycket sovet på natten, inte för oss som låg med ett fönster öppet för att ha lite koll, men i synnerhet inte för ungdomarna. De var vakna och glada hela natten, spelade musik, eldade och umgicks. 

Det är speciellt att leva i vetskapen om att nu är vi en klass men om några dagar finns det inte längre något yttre vi som håller samman, då är det upp till vara och en om de ska fortsätta umgås. Att ha varit tillsammans varje dag i många år och så tar det slut. Glädje och lite sorg tillsammans. Då är det klart att ett sista skälvande dygn som ett "vi" måste till fullo tas tillvara.

På morgonen, när Mellan och Yngste skulle till skolan, var det dock ganska stilla i trädgården. Några hade letat sig in i soffan för att hitta lite värme, men de sov stilla där istället. Natten hade varit lite kylig och tröttheten tog så småningom ut sin rätt.

Då temperaturen började stiga och solen att flöda så var det dags att servera frukost. Det var en trött och lite rufsig skara som radade upp sig, men de var väldigt nöjda. 

I oktober, när vi flyttade in de första möblerna i huset stannade min svåger, som hjälpte till, upp i arbetet och utbrast:

Det här är verkligen ett hus att umgås i! Det är gjort för gemenskap!

Och så känns det. Nu har vi ytor både inne och ute. Vi har sällan så väldigt välstädat men jag har kommit fram till att det får vara så. Det är roligare att ha ett öppet hem att umgås i än att tveka inför att bjuda hem någon för att det är stökigt. 

Aldrig har vi haft så mycket spontanbesök än sedan vi flyttade hit, trots att vi bor långt ut på en liten gropig grusväg, och jag älskar det. Det är roligt när huset sjuder av liv ifrån vänner i olika åldrar.

Bussen kom åter på tisdagseftermiddagen och då såg det ut så här lite varstans.

Nöjda och trötta sov de sedan, var och en på sitt håll, till dess att det blev onsdag och tid för skolavslutning och slutligen, efter nio år, fullgjord skolplikt.

Verandans varande

En gång för mycket länge sedan, på den tiden då bygdens länsman med familj huserade i det hus som numer är vårt, kunde man vara så här stilig inför fotografen. Dock är det inte länsman detta inlägg skall handla om utan något helt annat, något lite i bakgrunden, som jag skulle behöva råd omkring.

Huset har genomgått omvandlingar i olika perioder. När det byggdes, på sent 1600-tal bestod det endast av enplanslängan i mitten. På 1800-talet byggdes flyglarna och verandan till och huset fick det utseende som på bilden ovan.

På 1930-talet ansåg man dock detta vara lite väl flärdfullt och dyrt att värma upp, varpå den högra flygeln monterades ned och flyttades in till samhället som ett eget hus. Detta i sin tur revs sedan på 60-talet till förmån för den tidens byggvåg.

Den en gång så vackra verandan med munblåst glas i fönstren fick en liten undanskymd plats i ett hörn av trädgården. Och där har den sedan stått utan någon särskild kärlek. Den har nyttjats som snickarbod, och hyvelbänk, hyllor med mycket mera står kvar i den. 

Jag tycker dock att den är lite för vacker för att vara en snickarbod. I synnerhet som det kan gå vilt till när mina herrar skapar.

Men då är frågan, är verandan utom räddning? 

Eller går det att rusta upp den och sätta tillbaka den på sin forna plats?

För visst skulle den vara ett smycke för huset om den gick att få ordning på. 

Sned och vind till trots. 

Men jag vacklar oerhört i frågan.

Är det värt jobbet eller ska jag bara rädda fönstren och bygga väggfasta bokhyllor i biblioteket och använda fönstren som dörrar till dessa?

Hägg

Doften i vår trädgård är himmelsk!

Häggen har slagit ut både här och där och vart man än går så fylls luften av denna härlighet.

Jag tycker att de doftar ännu mer på kvällen, när vi går en liten runda i trädgården. Och de lyser upp de där vita blommorna, inte bara häggens utan även slån, körsbär och plommonblommor. Som små stjärnor strösslade i övermåttan.

Tänk vilken gåva att få tillgång till en så överflödande trädgård.

Maken sa att om det nu varit trädgård här i 3-, 4-hundra år borde den väl klara även vår behandling. 

Och det hoppas jag verkligen att den gör, för jag njuter så av den.

Njuter av att inte behöva välja om vi ska ha en bukett blommor inne eller några få blommor i trädgården. Här kan jag fylla varje rum utan att det märks någon skillnad där ute.

På så sätt får vi ju njuta både inne och ute av den ljuvliga häggen.