Verandans varande

En gång för mycket länge sedan, på den tiden då bygdens länsman med familj huserade i det hus som numer är vårt, kunde man vara så här stilig inför fotografen. Dock är det inte länsman detta inlägg skall handla om utan något helt annat, något lite i bakgrunden, som jag skulle behöva råd omkring.

Huset har genomgått omvandlingar i olika perioder. När det byggdes, på sent 1600-tal bestod det endast av enplanslängan i mitten. På 1800-talet byggdes flyglarna och verandan till och huset fick det utseende som på bilden ovan.

På 1930-talet ansåg man dock detta vara lite väl flärdfullt och dyrt att värma upp, varpå den högra flygeln monterades ned och flyttades in till samhället som ett eget hus. Detta i sin tur revs sedan på 60-talet till förmån för den tidens byggvåg.

Den en gång så vackra verandan med munblåst glas i fönstren fick en liten undanskymd plats i ett hörn av trädgården. Och där har den sedan stått utan någon särskild kärlek. Den har nyttjats som snickarbod, och hyvelbänk, hyllor med mycket mera står kvar i den. 

Jag tycker dock att den är lite för vacker för att vara en snickarbod. I synnerhet som det kan gå vilt till när mina herrar skapar.

Men då är frågan, är verandan utom räddning? 

Eller går det att rusta upp den och sätta tillbaka den på sin forna plats?

För visst skulle den vara ett smycke för huset om den gick att få ordning på. 

Sned och vind till trots. 

Men jag vacklar oerhört i frågan.

Är det värt jobbet eller ska jag bara rädda fönstren och bygga väggfasta bokhyllor i biblioteket och använda fönstren som dörrar till dessa?

Impressionism i levande livet

Mina söner och jag for till mors och fars stuga på Valborg. Maken kan inte åka bil så långt ännu efter operationen så han fick stanna hemma. Stugan ligger vid en sjö och jag fascinerades över vyns föränderlighet på bara några timmar ifrån det att vi kom till dess vi gick och lade oss.  

Yngste passade på att testa sina fiskarkunskaper då tunga regnmoln precis dragit förbi och utgjutit sitt innehåll.

En stund senare hade himlen spruckit upp och solen hann att visa sig en liten stund innan den gick ned.

Därefter fick vi beundra skymningens reflektioner i vattnet ackompanjerat av morfars och sönernas valborgsfyrverkeri.

När så jag gick över till gäststugan  för att krypa till kojs var utsikten magiskt vacker. Jag stannade på mina bara fötter, trots att kylan bet i dem, drog koftan tätare om mig och bara njöt. 

Impressionism i levande livet.

Ett litet köksbord

I vårt nya hus är köket inte så stort. Än. Och vårt befintliga, stora härliga ekbord får i och för sig plats men då får inte vi plats runt omkring det. Detta har vållat oss en del huvudbry för det ju onekligen trevligt att kunna sitta tillsammans runt ett köksbord.

Så var mor, Äldste och jag på hantverksmarknad härförleden och på vägen hem passerar vi en kuriosabutik. Äldste utbrast i en önskan om att vi skulle stanna och svaga som vi är för gossen så gjorde vi det.

Varorna höll genomgående en hög standard och det fanns mycket fint. Bland annat ett kvadratiskt bord, på dryga metern, i valnöt och med benen i mitten, under själva bordet vilket gör att fler får plats runt, den något nätta storleken till trots. Det var med andra ord idealiskt för vårt nya kök.

Men jag antog att ett i princip felfritt valnötsbord ifrån 1800-talet kostar en hel del så jag nöjde mig med att beundra det. Det gjorde inte mamma! Hon gick på om att jag skulle höra mig för om priset och lydig som jag är gjorde jag så.

Det visade sig att mannen som rådde om stället hade öppet sista helgen för säsongen och desperat ville sälja så mycket som möjligt då hans bodar inte rymde allt som var i hans ägor. 1500kr kom vi överens om vilket jag är förskräckligt nöjd med. Och har det nu hållt i 200 år så ska det nog hålla längre än ett IKEA-bord för samma peng tror jag. 

Nu ser jag fram emot att vi, våra barn och andras barn kommer att trängas runt vårt lilla valnötsbord och lyssna till vedspisens hemtrevliga knaster medan vi äter och babblar och bubblar. Snart så!

Ute till försäljning

Ja, nu var det då dags!

Vi har målat och fejat klart allt det där som nästan var klart. Allt det där som vi vant oss vid att det inte var just riktigt klart.

Vi har lytt stylistens råd och plockat bort alla mattor fast jag tycker golven ser så nakna ut utan dem.

Vårt hem, som vi trivs så bra i ska nu bli boning åt någon annan och jag hoppas att de kommer att få det lika bra här som vi har haft. Att andra barn kommer att leka i rummen, gunga i gungan, klättra i träden och ränna i skogen.

Att någon annan kommer att ha lika stor glädje av den breda spisen och den stora ugnen.

Visst kommer vi sakna vårt hus lite grann, åka förbi ibland och minnas, men mest tänka tillbaka på det med ljusa minnen. Det vi kommer att sakna är flera av våra härliga grannar men tack och lov flyttar vi ju inte särskilt långt bort så vi har ju alla möjligheter att fortsätta umgås.

Slöjdade verandamöbler

Jag har de vackraste möbler på min veranda!

Möbler slöjdade av Äldste, med kärlek och omtanke. Jag har fått stolarna i födelsedagspresent, avbildade på ett papper och maken har fått bordet på samma vis. Och nu efter skolavslutningen fick vi se hans alster på riktigt och de överträffade med råge våra förväntningar. 

Vackra och bekväma pryder de nu vår entré och de är utmärkta att dricka morgonkaffet på medan morgonsolen silar mellan lönnlöven.

Startskott

Jag har ju skrivit om vårt slitna badrum på nedervåningen ett flertal gånger. Det har länge funnits en tanke på att renovera det, litegrann i alla fall. Och när vi byggde om köket integrerades tvättstugans yta i kökets och tvättmaskin och torkskåp flyttades in i badrummet. Vi ställde dem i duschen för att det skulle vara så besvärligt att bara ha en dusch att vi snart skulle göra något åt det. Så besvärligt att vi inte vande oss. Det var för tre år sedan.

Kranen har droppat ett tag, men man vänjer sig även vid det. Handfatet har varit spräckt sedan långt tillbaka men bara sprickorna är ordentligt rena så funkar det med.

Men så i morse tappade jag en flaska i handfatet och strax därefter gjorde maken sammalunda med en burk. En stund senare såg vi att det gått en flisa ifrån kanten som nu lite retsamt låg där i handfatets botten. Vi ojjade oss en stund och lämnade så hemmet, var och en åt sitt håll.

Men nu verkade det som att själva badrummet fått nog, alternativt att det var just den där lilla flisan som ditintills hållit ihop alltsammans, för när vi kom hem låg en stor bit av handfatet på golvet.

Jag antar att det var startskottet på vår badrumsrenovering för som läget är nu blir man blöt om fötterna oavsett vilken annan kroppsdel man ämnar tvaga. Och det vet jag med bestämdhet för jag har testat. 

Detta tror jag inte att vi vänjer oss vid även om vi håller återstoden av handfatet skinande rent. Men man vet ju aldrig.

En liten bukett med kärlek

En liten bukett med kärleksord kan vända det mesta rätt, kan få en bra dag att bli strålande, kan få en mammas hjärta att smälta.

Bara vetskapen att han tänkte på mig ute i sin lek, att han ville göra något för mig, att han ansträngde sig lite grann.

Det var mitt bästa idag!

Olika strumpor

Idag har familjen gått i olika strumpor för att uppmärksamma World Downs Syndrome Day, för att vi gillar olika.

På skolan där Mellan och Yngste går hade de talat om detta och Äldste tvekade inte en sekund att hala på. Maken fick frågan på jobbet varför han hade olika strumpor och då han förklarade blev flera kollegor lite sura för att de inte vetat detta i förväg. De ville också haft olika strumpor där på Regeringskansliet. 

Förlåta vädret

Jag är nästan beredd att förlåta vädret för denna bitande kyla när det bjuder på gnistrande kristallklar stjärnhimmel, fullmåne och dessutom mångata över sjön.

Vi var tvungna att stanna längs med vägen ifrån samhället och hem för att ordlöst beundra, och fota med en skruttig mobilkamera. Bilden ger ändå en aning om skönheten.

Ekologisk, väldoftande och effektiv lotion

Som eksemare är jag oerhört svårflörtad när det kommer till hudvårdsprodukter. Jag har alltför många gånger testat det ena mer fantastiskt utlovade än det andra med det smärtsamma resultatet att huden protesterat, givit upp all spänst och mer fått utseendet av ett vulkanlandskap än av människohy. Utifrån de erfarenheterna håller jag mig helst till beprövade, gärna av doktorn utskrivna, salvor och krämer.

Nu var det ju som så att min kusin gav mig kakaosmör för badet. Den historien går att finna här: http://hemkarahanna.blogspot.se/2013/05/forberedelser-for-ett-bad.html?m=1

Och då jag insåg att kakaosmör faktiskt hade en välgörande effekt på mitt yttersta organ väcktes nyfikenheten. Jag fortsatte min sökning i samma webbshop där jag funnit smöret, bodystore.com, och fann en mjukgörande hudkräm med bland annat just kakaosmör i. Jag köpte den på prov, helt utan övertalning, fick hem en tub och blev helt såld. Denna ekologiska lotion inte bara hjälper med sin Aloe Vera, Granatäpple och Kakaosmör, den luktar dessutom helt fantastiskt. 

Ett helt osponsrad tips ifrån min sida som är väl värt ett test. Inte är den särskilt dyr heller, 89:- för 200 ml som räcker ganska länge om man inte som jag blir lite missbrukare av doften.

Ny telefon

Jag fick en ny telefon idag på jobbet då min andra blivit en aning opålitlig. Det gick nämligen inte att vara säker på om jag skulle höra personen i andra ändan eller ej, lite som ett lotteri men ganska vinstlöst dessvärre. Därav beslutades det att jag skulle erhålla en ny.

Bra, tänkte jag. En telefon som fungerar pålitligt är positivt! Tydligen tänker inte min omgivning lika modesta tankar. Vart jag gått denna dag har min telefon mötts av: "Åh!" "Den är så vacker!" och "Mamma vad du är lycklig!". Och det är en telefon de talar om!!! En telefon som inte skiljer sig så särskilt mycket ifrån min gamla mer än att jag kan vara säker på att höra den som ringer, den har mer minne och betydligt färre appar.

Detta med apparna har vållat mig en hel del bekymmer så om någon klok människa där ute vet hur jag ska få tillbaka mina appar utan att behöva betala dem igen så emottages råd tacksamt. Inte heller kommer jag ihåg vad alla appar hette. Då menade en av sönerna att det var bevis på att jag inte behövde dem. Inte sant!!! Jag vet vad de har för funktioner och dem behöver jag, jag vet bara inte appens namn!

Som ni förstår har jag lite att fördriva kvällen med. Jag och min telefon ska umgås. Suck!

En liten kökspall

När man, som i mitt fall, inte når så särdeles högt över havet, är en köksbänken ifrån 50-talet rena drömmen. Dagens standardmått resulterar nämligen i ömmande axlar då en syssla som, låt säga trilla ca fyra kilo köttbullar, ska utföras. Axlarna tenderar att komma högre och högre upp emot öronen och för att nå ner i bunken krävs att kroppen kränger lite väl mycket i längden.

Att då göra som barnen, och hämta en pall, är en ganska bra lösning på problemet. Komma upp sig lite, få en annan överblick men dock bli lite låst på ett och samma ställe. Denna lilla pall är en välanvänd liten sak. Jag fick den av min morbror när jag var en knapp tvärhand hög, han hade snidat den till mig, och den hade redan då sin plats i köket. 

En pall i köket är bra sak att ha. En riktig multifinktionell liten möbel. Som när något högplacerat skall hämtas ned, när ett barn vill se vad som händer eller vill hjälpa till, då någon behöver sitta en stund, lite gömd kanske. Ja, den är bra att ha min lilla pall. Så även när jag trillar köttbullar. Men lite roligt, förstod jag på min omgivning, att det såg ut. Och det bjuder jag så gärna på!

De underbaraste tofflor

Tänk att man kan bli så nöjd över att åter äga ett par fårskinnstofflor!

Och inte vilka tofflor som helst utan ett par ifrån Tranås, med dubbla sulor och dubbla sömmar, inhandlade på marknad i Staden.

Jag har varit hjälplöst toffellös sedan juni då sulan släppte så mycket ifrån ovanstycket att det fladdrade när jag gick. Nu trivs jag ju väldigt bra även barfota, så denna varma sommar har det på intet sätt gått någon nöd på mig. Bara fötter mot gräs, rötter och skogsstigar är en förunderligt ljuvlig känsla. 

Men så blev det ju kallare. 

Bara fötter på nyskurat trägolv är ljuvligt det också. 

Dock är våra trägolv inte alltid nyskurat och när de dessutom börjar bli väldigt kalla så trivs inte alls fötterna därpå. 

Då saknar de ett par rejäla fårskinnstofflor.

Saken är den att största delen av årets morgnar är det första jag gör, efter att vrängt av mig täcket, just att köra ned fossingarna i ett par ulliga tofflor. Morgonen känns då genast mindre kall, kantig och ovälkomnande. Sedan sitter de på tills det är dags att lämna stugan för dagen. Vid hemkomst står de där, redo precis innanför dörren och omfamnar mina fötter efter en hel dag i högklackat. 

Då är vi hemma, fötterna och jag.

Med denna förhållning till tofflor kan det inte vara svårt att begripa att jag saknat att ha ett par fårskinnstofflor i mina ägor. Varför då inte gå till närmaste skoaffär och införskaffa ett par? Jo, för det har jag försökt och det är på intet sätt detsamma. Den dubbla sulan på Tranåstofflorna gör att även när jag nött bort all ull på sulans insida finns där ändå ett värmande lager inunder, mellan de båda sulorna. Och de dubbla sömmarna gör att tofflorna i alla fall håller ett år, ibland ett och ett halvt. 

Det gör inte skoffärstofflorna kan jag intyga!

Problemet är dock att det bar är marknad två dagar, två gånger om året, så då gäller det att jag har koll och inte har något annat för mig. Denna gång hade jag koll. Jag har haft koll i flera veckor efter att ha undersökt Stadens hemsida för att finna vilka datum som är de rätta. Äldste kom till mitt jobb efter skolan och gemensamt for vi ned till knallarna på torget. Jag visste precis vart jag skulle, fann vad jag längtat efter, betalade och var klar. Det var inte sonen. Det blev lite marknadsgodis till sjukisen hemma också. Men framför allt, nu är jag åter ägare till ett par alldeles, alldeles underbara, lurviga, trevnadsskapande, bruna fårskinnstofflor.

Och rabatt fick jag också, då jag är en stamkund.

Stöten sprack

Min mortelstöt sprack mitt itu!

Hur kan en mortelstöt spricka mitt itu?

Min fina mortel med dess fantastiska historia har jag ju berättat om förut.

När nu stöten sprack itu visade det sig att den varit lagad tidigare och det var just i denna lagning den åter sprack.

Nu funderar vi och fantiserar. 

Hur sprack stöten första gången? 

När sprack den? 

Vad hände?

Ganska säkert är att vi nog dessvärre aldrig får veta. Vi får nöja oss med våra egna fantastiska ihopdiktade historier.

Men om någon därute vet hur man lagar en mortelstöt, så att den håller i si så där 50 år till som den förra lagningen måst ha gjort, och vill dela med sig av denna kunskap så tages det tacksamt emot. Det finns nämligen en sorg i allt det här.

Denna mortel är mig väldigt kär och den är sig inte alls lik utan sin stöt.

Efterlängtat blomsterinköp med charm

Idag for jag den där vägen jag planerade att fara i söndags men som inte blev av. Så detta fick bli min dag för blomsterinköp istället. Jag vet inte vem som odlar dem men hinken står där så troget vid vägkanten varje sensommar ända fram tills frosten slår till. Betalningen får man lägga i en rostig konservburk bredvid, utan lock. Och med det priset kan man kosta på sig två buketter tyckte jag, i synnerhet som jag inte köpte någon i söndags.

Dylika ordningar gör det så där extra trevligt att bo lite på landet. 

Höstpromenad i solen

Mellan och Yngste fick skjuts med grannfrun ifrån skolan idag. Det är så förnämligt med goda grannar. När jag så kom hem kom strax en önskan om att gå på promenad, den långa slingan.

Och det gjorde vi. Jag skuttade ur mina högklackade och i sandalerna, hämtade kameran och så gav vi oss av. Mellan tog med sin videokamera.

Säga vad man vill om hösten men otroligt vacker är den.

Och många hinkar hade vi behövt ha med oss. En för nypon, en för slånbär, en för lingon, en för gräshoppor, en för vilda plommon och en för fina stenar. Nu hade vi inte ens en kasse med oss så nästa promenad är redan inplanerad och hinkarna förberedda.

Tänk vad man kan fåna sig och ha roligt med skuggor. I synnerhet sådana här långa skuggor. Det är lite som att gå in i en spegelsal, fast alldeles gratis.

Röda rönnbär och knallblå himmel. 

Den skönheten!

En stor engren släpade vi hem. 

Vem vet, kanske att den kan få bli bärare av lite galgar i vår hall. Den skulle nog trivas tillsammans med den gamla granen som redan står där.

En duk med kärlek

Min kära vän, boende på andra sidan jordklotet, har varit hos mig denna dag. Vi har så enormt mycket att tala ikapp, mycket att ta ikapp. Och ändå njuter jag allra mest av att bara åter ha henne i min närhet, att hon sitter vid samma bord som jag, att vi dukar fram och av tillsammans, att vi dricker kaffe och hela tiden pratar och pratar och pratar. 

25 år i varandras vänskap sätter sina spår och det känns så tomt att ha henne där på andra sidan det stora jordklotet. Jag trivs mycket bättre med att ha henne i mitt kök!

När hon satt där på min kökssoffan, med sin underbare lille ettårige son klättrande omkring och charmerande fyrande av det ena leendet underbarare än det andra, halade hon ur en papperspåse upp en duk och överräckte den till mig med orden: Jag tänkte den passade till ditt porslin.

Jag tycker i sanning det är en fin form av kärlek. Tänk att hon gått där, på andra sidan jorden, och hittat en duk i en butik som sålde handsydda dukar ifrån ett annat land, på samma sida jordklotet, och att hon då tänkt på mig. Och tänkt på det porslin hon hjälpt mig att samla ihop under mina ungdomsår då jag envist önskade mig delar till denna service födelsedag efter födelsedag.

Att hon köpte duken, förvarade den, fraktade hem den till Sverige och överlämnade den till mig, sådär lite i förbifarten, bara: Jag tänkte den passade till ditt porslin.

Det är fint att ha vänner, vänner som bryr sig om, vänner i vars tankar jag får vara ibland. 

Fint, även då de trilskas med att bo så förskräckligt långt bort.

Skor med lösta klänningsbekymmer

Om maken hittar de mest bedårande skor till sin hustru i Paris, och hon inte kan låta bli att köpa dem, för de är ju alldeles bedårande och faktiskt inte särskilt dyra, men problemet är att hon inte har något i klädväg som passar till de bedårande skorna.

Då är det ju för bra att Orkanlia finns, där man kan beställa en klänning helt efter sina mått och vilken modell och vilket tyg man önskar. På så vis kan man ju efter ett tag ha en klänning i sina ägor som passar till skorna, så att de inte bara får stå där hemma och vara tjusiga.

(Jag är gladare för klänning och skor än vad bilden visar.)

Blommor och sommar, inne och ute

Att kunna plocka in blommor och pynta sitt hem med är verkligen en av sommarens saligheter.

Även att duka fint ute med nyplockade blommor.

Badrummet blir så mycket trevligare med en liten ros på handfatskanten.

En ny tvål och rena lufttorkade handdukar med sollukten kvar i.

Kvinnokraft

Tänk så fantastiskt!

Fantastiskt att en idog kvinna (mina fördomar säger mig att det sannolikt är en kvinna) för år sedan, lagt ned tid och möda för att virka ett underbart vackert överkast.

Att många år senare går en annan kvinna, på uppdrag av en vän, och söker idogt och återkommande på loppisar och Second handbutiker efter ett vitt virkat överkast till en dubbelsäng. Och finner så slutligen ett. Hon ringer glatt sin vän och meddelar fyndet.

Vännen, som bor ganska långt därifrån, bestämmer träff och de får ett trevligt samkväm tillsammans och gläds gemensamt över det vackra hantverket. Sedan far vännen norrut igen för att gå på en systerdotterdotters tvåårskalas.

När kalasandet nått sitt slut. Och denna kvinna, vännen, sitter i sin bil som kör efter hennes dotters bil kommer hon på vad hon har i bagaget. Hon kör om dottern under ivriga tutanden och kör intill kanten. Dottern kliver ur och går fram till moderns bil, får instruktioner om att öppna bagagen och ta ut den gigantiska påsen som ligger där. Hon blir ombedd att titta i den och att ge sitt utlåtande.

Dottern tycker att överkastet är så vackert, trots att det inte går att se dess fullhet där i påsen, men det går att föreställa sig. 

"Det är till dig! Du får det om du tycker om det."

Tänk så fantastiskt att det överkastet nu pryder min säng.

Att jag har fått del av så många kvinnors omsorger.

Att jag har en sådan omtänksam mor.

Och naturligtvis tycker jag om det!

Det är så vackert!