Simone?

Höstlov med kusinmys i syskonbädd framför TV:n, det är grejer det.

Har man dessutom varit med farmormor på bio tidigare på dagen och däremellan busat en hel massa så riktigt känns det i hela kroppen att det är lov.

Långt fram på natten hördes kvitter ifrån ovanvåningen och sent mötte de John Blund.

Så här dagen efter ser det mest ut som att Simone gick rakt igenom vårt allrum och inte strax söder om vårt landskap. Men jag tar det som ett gott tecken på att de haft en bra dag, inte bara på badhuset utan även här hemma. 

Även fadern verkar nöjd med sin lovdag trots att den innefattat en hel del plockande.

Kaffe

Helgen som gick drack jag så abnormt mycket kaffe att det nästan är ett under att jag inte överdoserade.

Lika slö som förra helgen var, var denna aktiv.

Jag drack kaffe med nya vänner och med gamla vänner. Med kollegor och med simskolebekantar.

Trevligt var det, trött blev jag.

Och tur är det att kaffe är så gott.

Nu är det höstlov för pojkarna och för första gången i deras historia är pappa ledig hela lovet och mamma bara delar. Det är ovant både för dem och för mig.

Men gossarna tycker det är livat värre även om de (tack och lov) knorrade en aning i morse när jag pallrade mig iväg.

Och maken han njuter.

Medaljer och en djungelfladdermus

Simskoleavslutning med djungeltema.

Då fadern och Yngste slår sina kloka huvuden ihop blir en fladdermus ett typiskt djungeldjur. Detta resulterade i att gossen genomförde hela dagens lektion plus ytterligare 1,5 timmes bad iförd en Batmankostym. Det gick utmärkt att simma i den så bevisligen har han lärt sig en hel del under dessa veckor. Lite extra meck var det dock att krama vattnet ur alla muskler var gång han klev upp ur vattnet.

Nu är dock simskolan till ända för denna gång. Mamman pustar ut av lättnad över att få återgå till vanliga rutiner på eftermiddagarna men även över att den för tre veckor sedan så vattenrädde gossen nu både hoppar ifrån kanten, simmar under vatten, ja simmar över vatten också - hela tio meter, samt tvättar håret utan att halva byn hör hans hjärtskärande vrål över en sådan grym behandling.

Diplom fick han och en rekommendation till steg två. Och bäst av allt, hela fyra simmärken har han förtjänat. Det var en mycket rakryggad pojk som stolt sträckte fram sitt diplom, vars baksida innehöll information om de märken han förtjänat, och emottog FYRA märken. 

Fyra tapperhetsmedaljer! 

Till våren är vi igång igen, när nästa simskoleperiod infaller.

Men nu ska jag riktigt njuta av att åka hem direkt efter att ha hämtat pojkarna i skolan.

MAMMA! HUR blev du sån där?!

Då var det dags för lite egobilder igen.

Jag var hos min kära vän och frisör Josefin på Stylelab igår. Hon i sin tur hade varit på kurs vilket resulterade i en helt ny frisyr för min del

Jag blir lite överraskad var gång jag ser mig själv i spegeln.

Och alldeles särskilt överraskad blev jag i morse då allt stod rakt upp och bestod av en gigantiskt hög oreda.

Dock blev jag inte tillnärmelsevis så överrumplad som Äldste blev när jag kom hem.

Han är en mycket trevlig ung man som gärna strösslar med komplimanger. Då han visste att jag varit hos frisören kom han nedspringande för trappan då han hörde mig komma in genom dörren. Han tappade dock helt fattningen när han kom om hörnet och utbrast:

"MAMMA! HUR blev du sån där?!"

Nu har han dock vant sig så pass att det är han som har fotograferat.

Hemost

På begäran sticker jag ut hakan en aning i och med att jag säger att jag har receptet på Hemost. Det är ju som så att alla som gör egen ost har sina egna proportioner. Men så här gör jag min.

Det behövs en ostkorg, gärna en med raka kanter och ganska mycket hål, en termometer, ett par starka nävar samt tunna dukar. Det går bra med tunnslitna kökshanddukar eller liknande.

Till ca 1 kg ost 

(receptet går utmärkt att multiplicera efter önskemål)

10 l mjölk, 

helst direkt ifrån bonden men då vi håller på att ha ihjäl den inhemska mjölkproduktionen och definitivt dess småskalighet så ska den vara så fet, icke homogeniserad och så lättpastöriserad som möjligt. Jag använde Åsens Lantmjölk, Gammaldags

1 dl filmjölk

1,5 msk löpe

salt

Blanda mjölk och filmjölk och värm till 30 grader

Blanda löpe och vatten och tillsätt under omrörning

Låt stå i 1,5 timme eller tills dess mjölken löpnat och släpper ifrån kanterna.

Skär då den stelnade mjölken i centimeter stora rutor

Låt stå i 30 minuter

Värm försiktigt till 37 grader

Rör några gånger under tiden

Doppa en duk i vassle och klä insidan av korgen

Ställ korgen på två störar, trägafflar eller liknande så den kommer upp lite ifrån underlaget. Jag ställer formen på en långpanna och långpannan på en stol då jag är lite kort i rocken och inte får till den styrka som krävs om formen står på bänken.

Ta upp ostmassa med en sil och låt rinna av lite grann.

Lägg ned den i formen och tryck hårt runt om, dels för att finfördela massan, dels för att få ut vasslen, dels för att packa osten hårt.

Salta emellan

Och lägg på ny avrunnen ostmassa.

Ju snabbare formen fylls desto finare yta får osten. Massan bör inte svalna under proceduren.

För att få till ordentligt tryck kan det vara bra att samla ihop tyget i ena näven och trycka med den andra.

När korgen är full vändes osten med hjälp av ytterligare en vassledoppad duk. 

Fortsätt så några gånger under dagen

Nästa dag skall osten saltas ordentligt. Gnid in saltet, i synnerhet i eventuella sprickor och ojämnheter. Lägg den åter i formen men nu i en torr duk.

Vänd en gång om dagen i en vecka, byt handduk och salta mer vid behov.

Om osten visar djupare sprickor bör dessa "tvättas" med någon alkohol och sedan täppas igen med smör.

Osten skall stå i rumstemperatur i två veckor och därefter svalt.

Den skall vändas, helst varje dag.

Lite mögel på ytan gör inte så mycket, vill man minska detta kan man åter ta till alkoholen och pensla.

Några dagar innan jul skrubbas osten ren med rotfruktborste och lägges i blöt i saltvatten i några timmar för att sedan förvaras i en lättfuktad handduk.

Bäst ätes den i tjocka skivor på Upplandskubb och med honung.

Frivillig juleost med ofrivilligt julestäd

Jag ystade mig en juleost och tänkte att all denna vassle som blir som biprodukt skulle sparas till ett senare tillfälle. Den är ju bra att baka på eller om jag skulle få för mig att utöva nya försök att göra brunost eller messmör. 

Jag började således att frysa in. 

Det blir väldigt mycket vassle av en ost kan jag meddela. Närmare bestämt en 9-10 liter för ett kilo ost. Burkarna tog strax slut och jag fick övergå till att frysa in i påsar.

Det skulle jag inte ha gjort!

Det visade sig att innehållet i en utav påsarna funnit det för gott att sprida sig i precis hela frysen, och det i en så pass maklig takt att det blivit lite som frusna vattenfall vilket gjort att alla lådor satt fastfrusna som berget i skåpskanterna. Det gick överhuvudtaget inte att komma åt någonting ur hela frysen.

Resultatet blev att jag nu inte bara har en juleost, jag har även ett julstädat frysskåp. 

Och hönsen kommer att få äta fjolårets påfunna lussekatter samt semelbullar imorgon.

Att ta in årstiderna

Vi letade fram våra ylleunderställ ifrån garderobens bakersta gömmor och gick ut i den skymmande kvällens kyla. Bredde ut liggunderlag på den kalla marken som fortfarande hade snöfläckar här och där efter gårdagens snöfall, och tände en eld.

Det är speciellt när vädret slår om. 

Det väcker en känsla av att vilja vara ute, att riktigt ta in det nya vädret, den nya årstiden.

Vi satt där runt den lilla knastrande elden, huttrade lite på ryggen och var varma frampå. Stjärnorna visade sig en efter en på den alldeles klara, svarta himlen. Vi grillade vår korv och vi petade i elden med grillpinnarna, så där som man gör när man umgås runt en brasa. Vi tittade på "kärringskvaller" på ett av vedträna och experimenterade lite med att elda gräs och socker. Vi satt där och lät vintern komma in i oss efter denna synnerligen korta men vackra höst.

Just då, just där, på gränsen mellan trädgården och skogen, kändes det som att det inte fanns något bättre sätt att äta kvällsmat på. Och ingen godare mat att äta än korv med bröd.

Sömndrucket

En riktig trötthetsdag är det idag. 

På ett behagligt sätt.

Brödet var slut till frukosten så vi fick börja med att tota ihop en lördagsfrukost på annat vis. Med gemensamma ansträngningar gick det riktigt bra. Juice, ägg, te, kaffe, grapefrukt och kalla våfflor var ingen missnöjd med. 

Vi åt länge, läste tidning, drack mer kaffe, orkade egentligen ingenting annat förrän barnen blev pysselsugna.

Då fick maken och jag fortsätta vårt sömndruckna kaffedrickande på köksgolvet.

Det är bra mysigt och skönt att bara vara. Att hjälpa till med garnbollstillverkning här, titta på framsteg där och under tiden bara prata om det som faller en in och däremellan vara koncentrerat tysta, tillsammans.

Ibland är det skönt att omfamna lite orkeslöshet, en stund.

Blomma och bebisgos, omtanke och kärlek

Jag satt på kontoret och kände mig nedstämd.

Det blev fel med maken på morgonen.

En son höll på att bli sjuk och hade det inte varit för att jag själv hade legat sjuk hela veckan förut och att jag därmed kommit efter med jobbet hade han fått vara hemma med mig. Och jag avskyr, verkligen avskyr att jag gjorde den prioriteringen. Att omständigheterna kom emellan mig och min sons vård. Att jag lät det ske.

Att jag dessutom verkligen låg efter med arbetet underlättade inte heller min känsla. Samtidigt som jag inte lät detta märkas utåt. Jag stängde dörren till mitt kontor och satt där och betade av, tyst hoppandes att ingen just då skulle komma och knacka på.

Då plötsligt hördes bebisjoller. Något som verkligen inte hör till vanligheterna på kontoret. 

Min nyfikenhet väcktes en aning. 

Jag hörde hur jollrandet fortsatte ute i receptionen, så även ifrån förbipasserande vuxna.

Nyfikenheten tog överhand och jag kikade ut.

Där stod min Kära vän!

Med bebis på magen och en blomma i handen och orden:

"Jag tänkte att du behövde den här, som en liten uppmuntran!"

Det är då, och många andra gånger, jag är så oerhört tacksam för att få ha riktiga vänner.

Tack K!

Du räddade min dag!

Blomma och bebisgos, omtanke och kärlek!

Nypon och Slånbär

Det är emellanåt svårt att avgöra om det är smaken av ätbara ting som är bäst eller doften. I ett dygn har nu den härliga, höstliga doften av nypon helt intagit vårt hus. Nypon som legat på tork i ugnen med luckan på glänt vilket ytterligare hjälpte aromen på traven.

Vi gick en promenad igår på eftermiddagen. Själva promenerandet blev det ganska skralt med då vi hade siktet inställt på nypon- och slånbärsbuskarna som kantar travbanorna här bak i skogen.

Hela familjen var engagerad i plockandet på samma gång vilket är ytterst ovanligt i vårt fall.

Båda dessa bär växer ju på buskar med minst sagt besvärande taggar men trots en och annan blessyr därav var humöret glatt i det soliga vädret.

Och så fick man ju lov att varva själva skördandet med lite annat när sysslan blev övermäktigt tjatig.

Skogen bjöd på blott några futtiga nypon.

Så det var ju för väl att hinken redan var ganska välfylld.

Som sagt, taggar! 

Handskarna till trots så har jag mina märken på huden.

Men det kan det vara värt för att få lukta nypon i ett dygn och äta nyponsoppa här framöver. Slånbären står på verandan här utanför och drar för att bli saft.

Äppelmos

Då vår egen äppelskörd blev tämligen mager, tack vare rådjuren. Blott åtta äpplen varav tre försvann innan jag hann få fram kameran, tack vare sönerna. 

Så är det ju för väl att jag har en mor och far av den goda sorten och dessutom den generösa. De kom med en hel säck full med de allra finaste, röda äpplen.

Vi har gjort paj och kräm men så igår var det dags för mig att starta mostillverkning. Yngste meddelade att han skulle vara med så då var vi två. Vi satte genast igång med att tvätta och klyfta. Knivarna gick i ett rasande tempo och en och annan klyfta slank visst in i munnen också.

Tänk att en 20-litersgryta kan upplevas så liten. Vi kokade klyftor i den i och i de två 10-litersgrytorna med resultatet att en ljuvlig doft spred sig i huset vilken lockade ner grannflickan ifrån övervåningen.

Nu var vi tre. 

Vi gjorde i ordning för själva mosandet och jag tog en bild före allt skvättande och kladdande. Tanken var att kunna visa en efterbild också men maken tog så ihärdigt itu med disken på en gång vi var klara så det var rent och snyggt innan jag hann får fram kameran å nyo.

Jag hann dock få med dess ytterst koncentrerade juveler, mina hjälpare som höll ut ända tills vi var klara. 10 kg äppelmos har vi nu inför vintern.

Och som belöning efter gott värv avnjöt vi en varsin tallrik äppelmos med gräddmjölk på sena lördagskvällen. Och då var vi sex stycken.

Det mosrecept jag använder:

Tvätta och klyfta äpplena

Skal och kärnhus skall vara kvar men skadade delar skärs bort

Sjud försiktigt äpplena i en dl vatten per kg äpple

När klyftorna är mosiga passeras de i en mostillsats till assisenten

Rör ut ett krm askorbinsyra per kg mos med lite av moset 

Rör sedan ut det i resterande mos tillsammans med 

2 dl socker per kg mos

Klart

Solig höstdag och mustig lammgryta

En riktigt härlig flitdag är vad det är!

Maken har röjt i garaget för att alla trädgårdsmöbler, gräsklippare och andra sommartillhörigheter skall få en fin vintervila. Mellan har haft sin käraste vän på besök över natten och de ömsom hjälpte maken ömsom begravde vännen i löv för att han inte skulle kunna fara hem, vilket jag inte har det minsta emot. Jag har erbjudit honom en plats i vår familj men han är lite tveksam. Och med de fantastiska föräldrar han har kan jag i och för sig förstå honom. I hemlighet.

Ömsom har de även slitit på för att bygga en, än så länge, hjullös lådbil utav diverse utrensat skräp.

De slet så hårt, de där tre, att Yngste och jag beslöt oss för att bereda en fikabricka med varm svartvinbärssaft, kaffe och bullar. 

Det är ljuvligt att sitta ute i solen, med en filt mellan rumpa och bänk, låta solen lysa i ansiktet, småprata, vila och njuta. Vi fick en god stund där på bänkarna innan ivern flög i dem igen och de åter tog itu med allt som skulle göras.

Själv har jag inte slitit, bara gjort sådant jag tycker är roligt. Som att baka bröd till mina älskade och laga en riktigt god och höstig lammgryta som fick stå och puttra i flera timmar. Den spred en lystnadsskapande doft både inne och ute vilket visade sig var en bra förberedelse för att få alla att vilja äta, även vår mesta lilla nejsägare lät sig väl smaka. 

Om du vill testa följer här receptet:

Höstig lammgryta

1,3 kg lammkött

en knapp dl vetemjöl blandat med salt och nymald svartpeppar

3 gula lökar

5 morötter

1 liten kålrot

olivolja

5 dl vatten

2 köttbuljong

5 dl rött vin

lagerblad

7 hackade vitlöksklyftor

timjan

1 tsk farin eller muscovadosocker

1 lime skal och saft

Grovhacka löken och fräs den försiktigt i olja i en stor stekgryta

Skär köttet i bitar och rulla dem i mjölet

Skala morötter och kålrot och skär dem i bitar

Tillsätt kött och grönsaker i löken

Så även vatten, buljong och vin

Sänk värmen och låt puttra under lock i minst en timme, men gärna längre

Lagom när det är dags att börja med potatisen:

Hacka vitlöksklyftorna och tillsätt dem till grytan, samt timjan, socker, limeskal.

Smaka av med salt, peppar och limejuice till önskat resultat.

Låt puttra till dess potatisen är klar.

Servera med ett gott bröd att suga upp såsen med.

Simskola

Kommunen anordnar simskola tre perioder per år för barn som fyller sex år, eller mer, innevarande år. En period pågår i tre veckor och undervisningen sker dagligen måndag till torsdag. Under dessa veckor lär sig barnen enormt mycket och föräldrarna blir helt utschasade, för att inte tala om hur uttråkade eventuella småsyskon blir. Denna gång är det tack och lov vår yngste det gäller så det finns inga småsyskon att hålla på gott humör i en ganska spartansk badhusentré med blott en godisautomat och ett akvarium som underhållning.

Dock finns det en äldre bror som måste bli bättre på att simma för att klara betygskraven, och vad passar då bättre än att han går med och simmar så långt han bara kan och hinner dessa dar.

Simskolan börjar två timmar efter att jag slutat jobbet. Min plan var att idag hämta gossarna och fara iväg på en liten utflykt i mellantiden. Jag gjorde i ordning picknick redan i morse men allt eftersom dagen led och jag upprepade gånger bligat ut på det ihärdiga regnet såg jag så smått min plan flyta iväg. När det blev dags att hämta gossarna var de inte det minsta hugade på att sitta ute och fika alldeles oavsett hur lockande det varit i tanken. 

Lösningen fick bli badhusets foajé. Inte så speciellt mysig miljö men desto trevligare sällskap. Vi fick en god stund med ivriga berättelser ifrån dagen. Smörgåsar och bullar slukades och svartvinbärssaften gick ned den med. När fikat var avklarat blev lokalerna ordentligt undersökta men sedan började det att klia i de små kropparna. Nu var de less på att vänta! Vi uthärdade ytterligare 10 minuter, ganska långa sådana, och så var det dags att byta om.

De skötte sig strålande och nu får vi pusta i tre dagar innan det åter drar igång.

Klockad städning

Vi har städhjälp här hemma. Det är av någon anledning lite svårt att erkänna men det var ett beslut vi tog när jag började arbeta utanför hemmet eftersom vi ville lägga vår dyrbara fritid på att umgås med våra gossar istället för med skurtrasor och dammråttor. 

Hur det nu är med åsikter om ovanstående så var vi ju sjuka förra veckan vid städtillfället, och då vi inte ville riskera att smitta underbara M så fick vi ställa in. Resultatet blev ett lortigt hem och ganska lite ork. Så vi beslutade oss för Klockad städning!

Kvällen innan planerade vi. Två timmars städning då alla gav järnet. Vi lade upp strategi för var vem skulle börja. Vi kopplade datorn till TV:n och bestämde att Spotify skulle få ljuda och alla skulle få välja musik i tur och ordning. Om alla kämpade och gjorde sitt bästa i två timmar skulle vi belöna oss med pizza efteråt. Vi var laddade och mest laddad var nog Grannflickan.

Hon var på plats en god stund före utsatt tid. Vi gick igenom planen en sista gång. Klockan ställdes på två timmar och placerades strategiskt i trappan så att ingen skulle missa dess slutsignal. Musiken sattes på och vi startade i flygande fläng med stor entusiasm och viss färdighet. Det blev lite dragkamp om dammsugaren till att börja med, men det löstes ganska snabbt och i övrigt samsades vi broderligt och systerligt om såpa, borstar, trasor, hinkar och dammvippor riktigt bra.

Jag hade badrummen på min lott och jag skurade alla fogar, där smutsen dessvärre gärna lagras när golven blott svabbas. Efter en god stunds kämpande på huk blev de åter sådär ljusgrå och fina som de ska vara. Sönerna började med sina rum, dammade, piskade mattor, dammsög och skurade golv. Grannflickan gnodde på i allrummet och sorterade filmer och TV-spel, dammade, torkade väggar, räcken och möbler, puffade kuddar mm. Och maken å sin sida startade i köket för att sedan arbeta sig vidare. När våra områden var klara gick vi vidare på hall och finrum gemensamt till dess att klockans starka signal ljöd. Vid det laget var vi inte helt klara, men däremot helt färdiga i den mening att vi var svettiga och slutkörda. Tempot hade varit högt, humöret på topp och musiken minst sagt varierad.

Det blev en oerhörd skillnad även att inte hela huset var rent så var nästan hela huset det och med den stora fördelen att alla var glada och sams. Jag tror att bara vetskapen om att städning bara krävs en begränsad tid gör att gossarna håller modet upp och faktiskt gör det de ska med tempo. Annars tenderar städning att dra ut på tiden och innebära konflikt. Nu kunde vi istället glatt samlas runt bordet och under skratt och härlig gemenskap inmundiga välförtjänt pizza i vetskap om att återstoden av dagens tid var fri att spendera på valfritt vis.

De underbaraste tofflor

Tänk att man kan bli så nöjd över att åter äga ett par fårskinnstofflor!

Och inte vilka tofflor som helst utan ett par ifrån Tranås, med dubbla sulor och dubbla sömmar, inhandlade på marknad i Staden.

Jag har varit hjälplöst toffellös sedan juni då sulan släppte så mycket ifrån ovanstycket att det fladdrade när jag gick. Nu trivs jag ju väldigt bra även barfota, så denna varma sommar har det på intet sätt gått någon nöd på mig. Bara fötter mot gräs, rötter och skogsstigar är en förunderligt ljuvlig känsla. 

Men så blev det ju kallare. 

Bara fötter på nyskurat trägolv är ljuvligt det också. 

Dock är våra trägolv inte alltid nyskurat och när de dessutom börjar bli väldigt kalla så trivs inte alls fötterna därpå. 

Då saknar de ett par rejäla fårskinnstofflor.

Saken är den att största delen av årets morgnar är det första jag gör, efter att vrängt av mig täcket, just att köra ned fossingarna i ett par ulliga tofflor. Morgonen känns då genast mindre kall, kantig och ovälkomnande. Sedan sitter de på tills det är dags att lämna stugan för dagen. Vid hemkomst står de där, redo precis innanför dörren och omfamnar mina fötter efter en hel dag i högklackat. 

Då är vi hemma, fötterna och jag.

Med denna förhållning till tofflor kan det inte vara svårt att begripa att jag saknat att ha ett par fårskinnstofflor i mina ägor. Varför då inte gå till närmaste skoaffär och införskaffa ett par? Jo, för det har jag försökt och det är på intet sätt detsamma. Den dubbla sulan på Tranåstofflorna gör att även när jag nött bort all ull på sulans insida finns där ändå ett värmande lager inunder, mellan de båda sulorna. Och de dubbla sömmarna gör att tofflorna i alla fall håller ett år, ibland ett och ett halvt. 

Det gör inte skoffärstofflorna kan jag intyga!

Problemet är dock att det bar är marknad två dagar, två gånger om året, så då gäller det att jag har koll och inte har något annat för mig. Denna gång hade jag koll. Jag har haft koll i flera veckor efter att ha undersökt Stadens hemsida för att finna vilka datum som är de rätta. Äldste kom till mitt jobb efter skolan och gemensamt for vi ned till knallarna på torget. Jag visste precis vart jag skulle, fann vad jag längtat efter, betalade och var klar. Det var inte sonen. Det blev lite marknadsgodis till sjukisen hemma också. Men framför allt, nu är jag åter ägare till ett par alldeles, alldeles underbara, lurviga, trevnadsskapande, bruna fårskinnstofflor.

Och rabatt fick jag också, då jag är en stamkund.

Liten hand

Jag ligger här i sängen och förundras över att lilleman just somnat. Att få bevittna när han slappnar av, andas lugnare och så slutligen somnar. Med hans lilla hand i min. Hans lilla rödflammiga hand som jag så önskar ska bli frisk och klådfri. Klådfri på hela kroppen så att han kan få sova lugnt i natt och hämta styrka. Det ligger jag här och tänker, med hans lilla lena hand i min.

Favoritsöndagseftermiddag

Söndagseftermiddagar så vilsamma att de känns som semester är nog mina favoritsöndagseftermiddagar. Att få äta en lång och god middag tillsammans där en del bubblar så mycket att middagen blir väldigt lång.

Efter middagen skedde så en förflyttning in till finrummet för lite fiaspel och kaffe. Jag kom inte sist trots att de alla gjorde sitt bästa för att ideligen knuffa mig tillbaka till boet. Det var Mellan som tog jumboplatsen och han gjorde det med ett imponerande gott mod. När han fick beröm för detta sa han med ett leende: Det är ju bara ett spel ju!

När fiandet så var avslutat gick vi åt lite olika håll. Äldste tog en rejäl cykeltur innefattande en hel del hopp och skutt samt ett och annat fall som han gladeligen beskrev i detalj när han kom åter in i köket där jag stod och diskade medan Debussys musik spred ett njutbart lugn. Maken tog en lur inne på sängen och Yngste knoppade in på kökssoffan, vaggad till ro av alla de mjuka ljuden runt omkring honom.

Det är härligt att få vara tillsammans utan press på en massa måsten. 

Med en sådan söndagseftermiddag i ryggsäcken tror jag bestämt att jag är rustad att gå en ny arbetsvecka till mötes.