En liten bukett med kärlek

En liten bukett med kärleksord kan vända det mesta rätt, kan få en bra dag att bli strålande, kan få en mammas hjärta att smälta.

Bara vetskapen att han tänkte på mig ute i sin lek, att han ville göra något för mig, att han ansträngde sig lite grann.

Det var mitt bästa idag!

Bebismys

Efter skola och jobb i fredags packade vi bilen, jagade in motvilliga tuppar och for en faslig massa timmar tvärs över landet för att få träffa vår nye lille släkting. 

Så helgen har så tillbringats i härlig gemenskap och vädret bjöd verkligen till. En liten utflykt till Gunnebo slott, för mödrar och barn hanns med och där riktigt godfika och sollapning. 

I övrigt har det varit kusinlek och bebismys och systerprat och matlagning och bygginspektion med mera innan det åter var dags att packa bilen, ta adjö och fara en lika faslig massa timmar åt andra hållet igen. 

Fattiga riddare som räddare

Idag var det bara Mellan, Yngste och jag hemma. De övriga två var på galej på varsitt  håll. Vi började bli bra sugna på mellanmål men det som fanns var en tämligen tråkig tredjedel av ett Speltbröd på vår köksbänk. Speltbröd på surdeg är nog bland det godaste jag vet men även det kan bli lite torrt och tråkigt efter ett tag, och så var det alltså idag. Vi hade inte ens något roligt pålägg att skoja till det hela med.

Efter att ha rådbråkat våra hjärnor och sett över husets resurser fick det helt enkelt bli Fattiga riddare.

På nyvärpta ägg. Det är fint det där att ha ägg till hands när det kniper. Vackra är de också tycker jag. Vi vispade och blandade, måttade och vände och så blev det ett alldeles förträffligt mellanmål.

Fattiga riddare med ingefära

Ca 8 skivor

Vispa ihop 

1 ägg med

0,5 dl mjölk

blanda ner

0,5 dl vetemjöl

Lite salt

1 tsk socker

tillsätt ytterligare

1 dl mjölk

Häll smeten i en bunke med platt botten och lägg i 2-3 brödskivor. Har du som vi lite torrt surdegsbröd behöver det stå och dra en stund för att hinna suga åt sig smeten. Vänd skivorna då och då.

Förvärm stekpannan på medelvärme och lägg i smör, ganska rejält. När smöret puttrar hemtrevligt är det dags att steka. Låt bröden bli gyllenbruna och vänd dem sedan. När de fått rätt färg på båda sidor  pudrar du lätt med ingefära och vänder dem snabbt i pannan ännu en gång. När det är gjort är det hög tid att ta bort dem ifrån värmen och raskt ströa över socker efter behag.

Och så är det bara till att äta, och prata och umgås.

Tänk om

Sitter här vid köksbordet i sena timman. Sitter här med mina drömmar och en tekopp. Drömmar fyllda av idéer och ett eget företag. En känsla av att det kanske kan fungera. Det är ju så många av er som redan prövat, vågat. Jag kanske vågar jag med. Och tänk idag fick mina drömmar lite medvind under sina vingar. Därför sitter jag här med min tekopp och några av drömmarna börjar faktiskt utvecklas till planer. 

Tänk om!

En för alla, alla för en

Att få återerövra ute allt mer är en härlig känsla. Att komma hem, göra Smoothie fullproppad med härligheter, duka med fårskinn vid den solvarma husväggen och  bara njuta och prata om dagen så långt. Det är så lätt att vara ute när solen värmer.

Och det ger energi att gå in och ta itu med läxorna.

Trots att Äldste upptäckte vissa problem med sina. Uppsatsen som skulle mailas till läraren innan midnatt var blott hemtagen i pappersform, och att maila papper är problematiskt. Då ryckte far och bror in som räddare. Med tre datorer och sex händer överfördes uppsatsen till datoriserad form. De båda hjälparnas delar mailades till Äldste som kunde klistra ihop dem så de stämde med förlagan och efter korrekturläsning kunde så mailet slutligen gå iväg och familjen kunde dra en suck av lättnad.

En för alla, alla för en!

Fägring

Tänk vad våren kommer och går och kommer igen! Och när snön lyfter på sitt täcke har blommorna på något förunderligt vis inte bara överlevt utan dessutom utvecklats. Hela vår lilla fikakulle är full av de smäckraste blåsippor. 

Yngste kom hem efter en äventyrlig cykelfärd med två små tufsiga tussilago. De hade nog gnuggats lite mellan styre och omtänksam pojknäve men var en verkligt vacker kärleksförklaring, stödda mot kanten i sin äggkopp och placerade på mitt nattygsbord.

På egen hand fann jag krokusar i rabarberlandet. Några skönheter fick följa med in trots att jag så kortar deras liv men oj vad de gläder mig under sitt liv.

Maklig lördag

För andra helgen i följd ägnar vi oss åt garderobsrensning i lätt maklig takt. För små kläder får flytta till närmaste lillebror och när de nått den lillaste och i sinom tid rensas även därifrån skänks de bort. Detta förfarande innebär logistik på hög nivå. Lägg därtill säsongskläder och allmänt stök så förstår nog var och en att vi har sysselsättning fler helger framöver.

Vi går som sagt varligt fram i maklig takt och hinner njuta livets goda och varandras sällskap parallellt. Med anledning av Våffeldagen, eller Vårfrudagen, på tisdag så tjuvstartade vi lite denna afton. Jag fick bli realist och inse att våffelgräddning inte kommer hinnas med på rätta dagen eftersom det är ridning och diverse spret då. Så för att undvika besvikelser tog vi och gräddade en rejäl hög gyllene våfflor gjorda på äggen ifrån sonens hönor redan idag.

Yngste fortsatte göra eget lördagsgodis för tredje lördagen. Jag kanske närt en liten konditor vid min barm. Chokladdoppade jordgubbar bjöd han familjen på denna vecka. Det var sagolikt gott, faktiskt ännu bättre än jag trott. Jag tycker mycket om jordgubbar och mycket om choklad så jag tvivlade aldrig på att det skulle bli bra men... det blev fantastiskt!

Olika strumpor

Idag har familjen gått i olika strumpor för att uppmärksamma World Downs Syndrome Day, för att vi gillar olika.

På skolan där Mellan och Yngste går hade de talat om detta och Äldste tvekade inte en sekund att hala på. Maken fick frågan på jobbet varför han hade olika strumpor och då han förklarade blev flera kollegor lite sura för att de inte vetat detta i förväg. De ville också haft olika strumpor där på Regeringskansliet. 

På tu man hand

Det är så härligt att ibland få umgås med en av pojkarna i taget. Att helt få fokusera på honom och vad som rör sig i hans värld just nu. Är vi alla så blir det lätt att alla tjoar i mun på varandra, associationer  får samtalen att bölja både hit och dit och inte alltid kommer vi då in på djupet. Därför är det mysigt att få rå om dem en i taget ibland. Idag var en sådan dag.

Mellan har rännt iväg på höjden en hel del på sistone och vid en genomgång av garderoben så var det ett stort antal tröjor som slutade bra nära armbågen. Nog för att jag förstått att det är korta byxor och trånga kavajer som är på modet men detta var ändå lite i mesta laget. Så vi bestämde träff, min fine son och jag.

Mellan tog bussen till Staden efter skolans slut och så möttes vi för att börja vår färd genom butikerna.

Det var en trivsam färd, lugnt och makligt gick vi där och pratade, vände och vred på plagg, for vidare till nästa butik och så höll vi på till dess vi fann vad vi sökte. Det blev några uppsättningar i storlek XS ifrån en vuxenbutik. För första gången var han stor nog att lämna barnavdelningarna. Det var allt lite speciellt. 

När vi funnit vad vi sökte i klädväg firade vi med sushi och mer samtal. Vi satt där i godan ro och språkade både på djupet och lite ytligare men framför allt, vi tankade kärlek där vi satt, med fullt fokus på varandra. En ljuvlig eftermiddag som hann bli kväll.

Moster

Jag har blivit moster åt ännu en guldklimp!!!

På andra sidan av Sverige nedkom igår min allra käraste syster med denna underbara gosse. Nästan fem kilo tung, dryga halvmetern lång och alldeles, alldeles underbar.

Tänk att det är möjligt att älska en liten varelse jag ännu inte mött. Att han har en sådan given, omedelbar plats i mitt hjärta. Nu ska jag göra mitt bästa för att vara en så pass bra moster att jag i sinom tid kanske lyckas förtjäna en liten plats i hans.

Soppa på en spik, nästan

Vissa dagar känns kyl, frys och skafferi alldeles tomma och om då detta sammanfaller med ett ganska idétomt huvud blir middagsfrågan problematisk. Tack och lov så fanns en deg på jäsning i kylen och då var det inte så långt till tanken på soppa. 

Det blev Fransk löksoppa eftersom det praktiskt taget är så nära att koka soppa på en spik det går att komma. Och gott blir det också vilket gossarna är lika förundrade över var gång så att de måste fråga vad soppan innehåller och gemensamt grubbla över hur i princip bara lök och vatten kan bli så gott. 

När det samtalsämnet var avhandlat övergick vi till att öva på att flörta samt att fundera över om olika mottagare bör flörtas med på olika vis. Dessvärre har jag inga bilder på dessa övningar, men roligt hade vi.

Om någon med idétorka vill ha receptet  så kommer det här:

Fransk löksoppa

10 gula lökar

Skalas, klyftas och skivas för att sedan fräsas en stund i smör.

0,5 dl vetemjöl strös över

1,3 l vatten spädes med i omgångar, rör hela tiden

Tillsätt:

Köttbuljong eller annan buljong

2 lagerblad

Svartpeppar

Timjan

Lite salt

Och låt koka i minst15 minuter

Smaka av med lite vitt vin eller Äppelcidervinäger om så finnes till hands.

Bon apetit!

Förlåta vädret

Jag är nästan beredd att förlåta vädret för denna bitande kyla när det bjuder på gnistrande kristallklar stjärnhimmel, fullmåne och dessutom mångata över sjön.

Vi var tvungna att stanna längs med vägen ifrån samhället och hem för att ordlöst beundra, och fota med en skruttig mobilkamera. Bilden ger ändå en aning om skönheten.

Trillingnöt

Det här med att göra eget lördagsgodis verkar bli en bestående hit. Idag har här tillverkats Trillingnöt av Yngste med viss assistans.

Först rostade vi 1,5 dl hasselnötter på 175 grader i ca 10 minuter för att sedan gnida av skalet i en linnehandduk.

Därefter smälte vi 100 g mjölkchoklad och lade i nötterna och rörde runt ordentligt för att så placera dem tätt ihop på bakplåtspapper, tre och tre. 

När de stelnat fick de sig ett dopp i 100 gram ytterligare smält choklad. Och då denna yta stelnat dekorerade gossen dem vilket han fann mycket underhållande. Att slicka alla skålar och gafflar var inte dumt det heller.

När de små godbitarna stelnat ännu en gång var de så klara för förtäring. 

Släng dig i väggen Aladdinask, säger jag bara!

En insekt i örat

Livet är verkligen fyllt av överraskningar och oväntade vändningar.

Jag satt inne hos grannfrun, drack kaffe och pratade då maken kommer inrusande som ett jehu. Med panik i ögonen frågar han desperat efter topz. 

Vi har en väldigt god och nära relation till våra grannar men att rusa in i varandras hus och låna toalettskåpsinnehåll hör ändå inte direkt till vanligheterna.

Medan grannfrun letade i lådor och skåp började maken utföra någon slags skuttande krigsdans medan han utstötte en radda oartikulerade läten. Inemellan dessa ljud hördes ord som insekt, ute, inne och öra. När så väl topzen var framletade slet han tag i asken och började paniskt vrida dem i högra örat. Nu började vi förstå att det inne i örat befann sig någon slags insekt, troligen i trollsländestorlek, som fladdrade runt inne i örat, alternativt i hjärnan, och ställde till ett fruktansvärt obehag.

De tjugo meterna hem gick med hoppsasteg och hot om att ta bilen till akuten. Med tanke på de spasmiska ryck maken ägnade sig åt med tämligen täta mellanrum ansåg jag det inte troligt att han skulle kunna hålla sig på vägen ut ur byn ens så jag meddelade med gravallvarlig min att jag ämnade köra honom.

I min värld var detta tillstånd inte mer livshotande än att ett toabesök hanns med. Så var det inte i makens värld! 

När jag sedan ropade på Äldste, som befann sig en bit in i skogen, för att meddela läget samt be honom ta hand om sina bröder hade jag uppenbart tagit det hela ett steg för långt. Man kan väl säga att faderskapet inte precis nådde sin stolthetspeak denna stund då han stod vid bilen och ropade: "Skit i honom! Skit i honom!". Medan jag ropade på Äldste.

Så slängde vi oss in i bilen och for i sammanbiten tystnad väldigt fort in till stan. Väl vid närakuterna blev det lite som med Emil och soppskålen. Maken kom in och alla, utom möjligen den okänsliga frun, förstod läget och han fick gå före dem alla i kön.

Efter konsultation av Öron-, Näsa-, Hals på stora sjukhuset fick de rådet att dränka det lilla krypet. Sagt och gjort, makens öra spolades, krypet dog och följde med strömmen ut, det lilla monstret.

Och i och med det fick jag äntligen släppa det gravallvarliga och medkännande ansiktsuttryck jag försökt anlägga till förmån för ett riktigt gapflabb. Jag fick tillbaka min vanlige, omtänksamme make och barnen sin kärleksfulle far.

Och vi har skrattat hejdlöst på hans bekostnad hela kvällen, och han har skrattat med, även att han då och då poängterat hur fruktansvärt det är att ha en insekt nästan inne i hjärnan.

Släkt till frukost

I arla morgonstund, när jag i mörkret famlade efter telefonen för att stänga av larmet registrerade min sömndruckna hjärna att något var annorlunda. Det tog en stund innan jag insåg att SMS-symbolen visade på ett oläst meddelande. Trevande tryckte jag fram en fråga ifrån kusinens make om huruvida vi var hemma under dagen.

Det visade sig att de lämnat sin hemstad i en mycket mer arla morgonstund och åkt till flygplatsen med destination Lanzarote. Snopet nog visade det sig att de var där ett dygn för tidigt. Då dylikt händer är det behändigt att ha en kusin tämligen nära flygplatsen. Och det är mycket trevligt att få vara den där kusinen nära flygplatsen. 

Gossarna blev väckta med buller och bång till frukost med släkten och ville därefter inte alls gå till skolan när lillsysslingen fanns där hemma. Dock fick de löfte om att bli hämtade riktigt tidigt och hela eftermiddagen har spenderats tillsammans. Sällan har en simskoleavslutning bevittnats av en så stor skara för ett barn som Yngstes gjorde idag. 

Nu är alla omstuvade och inbäddade och de flesta sover redan gott efter en dag fylld med oväntad gemenskap. Slutsats av detta är att vi önskar att fler av våra kära tar miste på avresedag, för det här var roligt.

Han kunde ju inte veta

Det var alldeles säkert en bra plan. Han tog sin stora lastbil med släp och gripskopa och for ut på den lilla grusvägen en bra bit in i skogen för att lasta flis en onsdagsnatt. 

Han kunde ju inte veta att ännu längre in i skogen, längs den lilla grusvägen, pågick en dammiddag för att fira att ännu ett år lagts till handlingarna. Han kunde ju inte veta att damerna bestämde sig för att fara hemåt runt elvasnåret. Men han måste blivit lite överrumplad då det mitt i natten på den lilla grusvägen i skogen bildades en bilkö. Att det skulle välla ut en hoper klackade, uppklädda damer där mitt i natten var nog inte vad han förväntat sig när han tog sin lastbil och begav sig.

Damerna fick ge sig till tåls med att bilköa en stund i natten till dess han håvade in sin skopa, fällde in stödbenen och for ned till vägens slut. Tätt följd av en bilkö med damfyllda bilar. Vid vägens mynning stannade han till och bilarna kunde passera ut i korsningen.

Jag vet inte om minnet av de glada vinkningarna muntrade upp honom när han hade besvär med att vända ekipaget åter för att avsluta sitt nattliga värv. Men jag hoppas.

Gymnastiska övningar till kaffet

Idag vid tiokaffet började vi av någon outgrundlig anledning att tala om sjukdomar, ålder och mediciners kombination. Efter en stund kom jag att berätta om min mormor. Hon fick den fruktade sjukdomen polio som ung. Hon överlevde den men var för resten av sitt liv märkt genom att hennes högra ben var väldigt svullet, stelt, svårt att använda och ständigt fruset. Mormor var inte den som klagade i onödan utan hon hittade sina vägar att lösa handikappet på.

När hon så nådde upp i nittioårsåldern började det vänstra knäet att smärta. Detta blev så pass störande för henne att mor min tog mor sin till doktorn. När läkaren i fyrtioårsåldern förhört sig om förhållandet frågade han i vilka situationer det värkte i mormors knä. Mormor reste sig ifrån stolen, böjde sig ner, satte handflatorna i golvet med fortfarande raka ben och svarade att det var när hon gjorde på detta vis hon kände av knäet.

Den något överrumplade läkaren meddelade att han inte alls längre besatt förmågan att göra om hennes övning trots att han var mindre än hälften så gammal.

Denna historia berättade jag alltså idag och när jag kom fram till böjdelen ställde även jag mig upp för att dramaturgiskt visa hur mormor gjort. Detta är en övning jag klarar galant ... men det visade sig att min klänning dessvärre var mer av läkaren sort.

Ritsch! Sa det! Och efter det hade jag inga problem med överhettning i alla fall. Hela sömmen, ifrån ärm till midja gick upp. Tack och lov hade jag en kofta att dölja min bara sida med för att inte vara alltför utmanande en vanlig måndag.

Och samtalet då? Det förbyttes ifrån sjukdomar till skrattparyxer och trillande tårar.

Egentillverkat lördagsgodis

Mellan har länge hållit sig mycket skeptisk till godis och dess innehåll. Han gillar inte att stoppa i sig saker han inte vet vad det är. Detta har påverkat bröderna som dock ännu stoppar i sig både det ena och det andra.

I veckan kom vi åter att tala om detta ämne och samtalet mynnade ut i att vi beslöt att gossarna denna helg skulle göra sitt eget godis. Vi plockade fram diverse kokböcker, de flesta med jultema, och bläddrade och diskuterade. Valet föll på kola. Och en stund av fredagskvällen ägnades åt kokning och tillverkning. Mellan och Yngste var i full fart med kastruller, termometrar, slickepottar och bakplåtspapper. De rörde och hällde och bäst av allt slickade när det svalnat något.

När smeten på lördagen stelnat skar de och slog in kolorna i papper och på aftonen avnjöt vi dem. Det var lite högtidligt och förvånansvärt nog så slukade de inte sitt verk trots att de var mycket nöjda med smaken. Jag tror att just deras nedlagda ansträngningar gjorde kolorna mer värdefulla, gjorde dem till något som skulle avnjutas med viss värdighet.

Soldag

HemkäraHanna hade matleverans till klockan tolv idag, nybakade frallor med grekiskinspirerad matvetesallad, så morgonen var lite stressigare än lördagar i gemen. 

Det blev dock en hel hoper frallor för mycket så förmiddagsfikat dukades upp ute i solen för första gången denna säsong. Egna barn och grannens barn åt och lät sig väl smaka. Det är så härligt med vår och vårlycka, ute och gemenskap.

Nybakade frallor med ost och hemgjord apelsinmarmelad. Även jag tog mig tid för en fika när fikat och sällskapet var så trevligt. 

Efter leverans kunde vi njuta solen och dagen till fullo. Bullen njöt han med och helst njuter han i famnen.

Saker som varit i vila sedan i höstas fick nytt liv. Gungan är en mycket bra plats att begrunda livet på.

Krocketspelet letades upp och dammades av. Jag måste tillstå att det, tills idag mig helt ovetandes, tydligen ligger en slumrande krocketmästare på lur i mig.

Även såpbubbelpistolen kom fram. Såpbubblor är finurliga grejor, enkla, billiga, vackra och roliga.

Och bäst av allt, jag har fått sitta på ett fårskinn intill solig husvägg och njuta av all ysterhet, kreativitet och glädje omkring mig.

Smidigheten brast

Torsdagsplanen var klar, allt skulle gå smidigt trots att maken skulle vara borta, barn skulle hämtas och simskola skulle besökas. Ärtsoppa och pannkakssmet stod klara och väntade. Det skulle som sagt gå smidigt. Men som vi alla vet så går det inte alltid som man tänkt sig.

Det började med ett missförstånd mig och Äldste emellan vilket resulterade i att jag for hem, han gick till mitt jobb, möttes av ett tomt kontor och fick därefter moloket ta bussen hem. Vi talade mycket i telefon under den resan så vi var på god fot med varandra när vi sedan möttes. 

Yngste hämtades och vi åkte hem för mellanmål med Mellan. En trevlig stund utspann sig och jag hann till och med diska upp och dona lite med tvätten. Så kom Äldste hem och förfasade sig över att bröderna befann sig inomhus i detta vackra väder. Han gjorde sitt bästa för att schasa ut dem och lyckades med den minsta varianten. Då kom mamman. 

Det var bara en kvart kvar till simskoleavfärd och hon ville ha koll på den aktuelle gossen. Äldste övertygade med att det bara var bra om lillebror var färdigklädd och ute vid rätt tid. Mamman gav med sig.

En kvart senare går hon ut och ropar på gossarna helt och absolut utan resultat. Även cyklarna var borta. Det krävs inget geni för att begripa hur vårlyckan griper tag i unga ben, hur lockande det är att bara cykla, cykla i den återerövrade världen. Att känna dofter igen ifrån den vaknande naturen. Att faktiskt få lite värme av solen i det vintriga ansiktet. Jag minns ju själv hur det var de där första dagarna då våren började kännas. Och ändå.

Det blev ingen simskola! Det blev en irriterad mamma som mötte de hemkommande. Dock sansade hon sig efter en stund när de kvillrande berättelserna och samtalen sipprade in i sinnet. En videkvist gjorde sitt till den också. 

Äldste och jag kom överens om att vi nog var kvitt nu så vi grävde ner grollet och så fick det bli ärtsoppa och pannkakor i vilket fall. Det blev en härlig middag fylld av vårplaner som innefattade byggandet av tipi och utesovarnätter. 

Därefter tog vi tidig sänggång för att ta igen kvällen innan och för att det är så mysigt att gå och lägga sig med Yngste. Läsa, be aftonbln, småprata och så somna.

Trötter

Den lokala partigrupp maken är ordförande i har valupptaktsmöte i mitt vardagsrum. Själv vill jag sova men har ännu inte listar ut på vilket vis dessa faktorer skall koordineras. 

Tillsammans i entrén

Då sitter vi här igen, i simhallens entré. En skock luttrade, utestängda föräldrar tillsammans med hopplöst uttråkade syskon. Tätt ihop runt fyra bord trots att vi intet har gemensamt, vad vi ännu vet, mer än att vi har barn på simskolans andra steg.

Vi fördriver vår tid med telefoner, spel, lite tjuvlyssning på grannens försiktigt trevande samtal, sippandes på en femkronas automatkaffe ur en brun, alltför tunn, plastmugg.

Här skall vi spendera våra eftermiddagar tillsammans i tre veckor så vi kan lika gärna göra det så trevligt det går och kanske lära känna någon ny trevlig medmänniska medan våra barn förkovrar sig ytterligare i simningens konst.

Skört

Ett SMS som förändrar prioriteringar.

Ett litet meddelande som åter visar livets skörhet.

Några ord som gör så ont i hjärtat för älskade.

Jag gör det enda jag kan göra så långt ifrån, knäpper mina händer och ber för dem.

Sakta vi far genom landet

Att fara ifrån Idre, samma dag som Vasaloppet går av stapeln samt Stockholmare mfl slutar sitt Sportlov, är en segdragen historia. Vi ligger här och puttrar i en gigantisk, opåverkbar bilkö. 

Det kryper i kroppen på Yngste som fått flytta till framsätet. Äldste försöker plugga men lider även han av myror i brallan. Mellan försöker underhålla sig och sina föräldrar på olika vis. 

Hungern satte i strax innan Rättvik. Vidablick och Fricks konditori valdes bort av maken till Sibyllas fördel för att det sistnämnda var ... Trevligt!?

Uppenbarligen var det många av alla resande som hade samma preferenser som min älskade för vi behövde då inte känna oss ensamma. Snarare lite påskyndade då ett flertal ogenerat suktade efter vårt bord.

Filosofier i ett moln

Ett stort moln bestämde sig idag för att ta plats på fjälltoppen och med allt sitt överflöd välla ned över halva berget. Där lade det sig så bekvämt till rätta att det inte hade någon som helst märkbar ambition att flytta sig därifrån.

Det är en märklig känsla att tappa referenspunkterna i sin omgivning. Att förlora uppfattningen om var mark möter himmel, vart backen tar vägen och att medmänniskor plötsligt bara dyker upp på sina skidor. Det gäller att hålla ihop men råkar man komma ifrån varandra är det bara att fara nedåt i bergets riktning. Halvvägs lättade det och sikten var åter.

Under långa liftturer, komplett utan utsikt men med ett konstant, om än lätt, snöfall blev snabbt tidsfördrivet att samla snöflingor på vantar och ben. Vi fascinerades i det oändliga över deras olikheter och deras skönhet. Att något kan vara så vackert och samtidigt så förgängligt. En utandning på vanten och flingan är för evigt borta. Slöseri eller rikedom? Så filosofisk kan man bli i en liftkorg i ett moln när referenspunkterna suddas ut.