Då sitter vi här igen, i simhallens entré. En skock luttrade, utestängda föräldrar tillsammans med hopplöst uttråkade syskon. Tätt ihop runt fyra bord trots att vi intet har gemensamt, vad vi ännu vet, mer än att vi har barn på simskolans andra steg.
Vi fördriver vår tid med telefoner, spel, lite tjuvlyssning på grannens försiktigt trevande samtal, sippandes på en femkronas automatkaffe ur en brun, alltför tunn, plastmugg.
Här skall vi spendera våra eftermiddagar tillsammans i tre veckor så vi kan lika gärna göra det så trevligt det går och kanske lära känna någon ny trevlig medmänniska medan våra barn förkovrar sig ytterligare i simningens konst.
Jag förstår att det är många tankar och känslor i luften. Bästa taktiken är väl att simma lugnt. :) Jag minns gamla samtal mellan oss vuxna när vi la oss på kvällen. Vi var övertygade om att älsklingarna aldrig skulle lära sig simma. De är säkert inga proffs men för oss var de som delfiner efter några år. Den där snabba förvandlingen var magisk.
SvaraRaderaAlltid lika intressant det där när människor hamnar i en situation där en möts men inte har något direkt gemensamt att utgå från. Egentligen borde det ju vara det mest självklara att börja prata med de övriga som är där och ta till vara på möjligheten att lära känna någon ny. När jag bodde i Namibia förundrades jag så över hur människorna där inte bekymrades över det faktum att de inte kände varandra. Där kunde någon komma och sätta sig vid mitt bord på caféet och börja prata trots att vi aldrig hade träffats förut. Det där är något jag saknat sedan dess känner jag. Liza
SvaraRadera