torsdag 31 maj 2012

Kanoter och ömma händer

Kroppen värker idag en aning både här och där efter att ha lärt ett femtontal tolvåringar som aldrig tidigare närmat sig en kanot hur de skulle hantera en dylik. Klassens övriga fem behärskade redan tekniken.

Roligt var det i vilket fall. I synnerhet när de tidigare lite rädda barnen tog flytvästar, paddlar och en kanot och begav sig ut på egen hand med gott självförtroende. Då var det värt de ömmande händerna som anförskaffades i sällskap med små, lätt klena men mycket envisa flickor som prompt skulle sitta på kanotens bakre plats och styra trots att de aldrig någonsin gjort det förut och inte hade den blekaste aning om hur det skulle utföras. Att sitta längst fram, vara starkast, lära ut tekniken och samtidigt styra från fel plats leder nämligen onekligen till ömma händer. Men eftersom själva tanken var att detta skulle bli en positiv upplevelse var det så det fick gå till och det lyckades.

Laga mat över öppen eld, sova i tält, diska eget porslin, leka, bada, lägerbål och framför allt umgås var andra programpunkter och i synnerhet den sista var så dyrbar för nu är det bara några skälvande sista dagar kvar för dessa barn i samma klass. Sedan kommer det ljuvliga sommarlovet och efter det ny skola med nya klasskompisar och en helt ny fas av livet.

Bitterljuvt!

Minns ni?

onsdag 30 maj 2012

Lägerskola

På lägerskola, i egenskap av klassmamma, med tjoget ungar, ingen täckning och lite sömn återupplever jag barndomen och erövrar ytterligare förståelse för vuxengenerationen före mig.

söndag 27 maj 2012

Skansen

Underbara familjen väckte mig idag med skönsång och frukost ute vid syrenerna. De har just påbörjat sin blomning här i vårt lilla kylhål.


Kaffe fick jag också, men inget dopp till, det skulle jag få på ett annat ställe.
Efter att ha gjort mig lite presentabel bar det av, ihop med min mor och far också, mot huvudstaden och Skansen. 
Sol, varmt, familj, Mors dag, Pingsthelg och flaggdag ibland är alla pusselbitar på plats!


Bergbanan upp var en spännande företeelse.


Det utlovade Morsdagsfikat gick inte av för hackor!


Tre starka gossar som samarbetar i dragkamp.


Nya upptäckter av att gamla lekar är riktigt roliga lekar.



Lite vila för make och mor mellan djurtittande och besök i intressanta byggnader, innehållande intressanta människor, vilka villigt berättar långa rader av intressanta saker. Ett och annat inköp blev det också. De har ju så goda bullar på det där stället. 

fredag 25 maj 2012

Grabbhäng och en cabriolet


Maken behagar vara på tjänsteresa, så då får man passa på att göra stan med grabbarna.


I synnerhet när vädret är fantastiskt, grabbarna är mina söner och de två yngre varianternas pianolektioner ändå hade fört oss till stadens centrum.


Det blev kvällsmat vid åkanten.


Och naturligtvis matning av fiskar och änder med det som magarna inte rymde. Fiskarna verkade uppskatta lättsaltade chips mer än vad barnen gjorde.


Kastanjer i blom tycker jag ser ut som jättelika kandelabrar. Vackra och majestätiska och de får mig att tänka på Paris i början av maj.


Då vår bil är på verkstaden får vi låna bil av de underbara svärföräldrarna, en cabriolet!
Gissa om det är populärt när det är 25 grader halv åtta på kvällen. Det var ingen som hade en tanke på att fara raka vägen hem. Först en liten glidarsväng i stan, nostalgiskt för en, drömskt om framtiden för två och den fjärde begrep överhuvudtaget inte vad vi pysslade med och ifrågasatte starkt varför vi inte åkte ut ur stan.

Han kom dock mer in på vår linje när vi kom ut på smala små vägar, kantade av blommor och blad som fyllde bilen med sina dofter. Han hejade glatt på precis alla i den cykelklubb som verkade ha träning på samma väg som vi färdades. 

Att musiken skulle pumpa på ur högtalarna var det ingen tvist om någon gång, möjligen då lite på modern som inte ville riskera att spränga svärmors högtalare.


Väl hemma blev det efterprat i föräldrasängen, dit tillträdet är fritt när fadern är borta, och sedan somnade de en efter en, jag sist, i ett virrvarr av ben och armar. De blir ju inte mindre precis men de är precis lika mysiga.

torsdag 24 maj 2012

Intelligensernas kamp


Denna hönsgårdsdörrskonstruktion (tänk att få in det ordet i Wordfeud) tillverkade Äldste tidigt i våras eftersom hönorna tarvade en större hönsgård, då de inte får gå obevakat lösa längre eftersom de då tenderar att avlägga visit hos grannarna, vilket inte grannarna uppskattar. Dörren till den äldre delen av hönsgården är en ranglig och svåröppnad sak som inte Yngste klarade av att hantera så i sin godhet gjorde hönsägaren en dörr som sluter tätt med hjälp av dragningskraften och öppnas genom att man trycker lätt på den. Stabil och bra på alla sätt.


Tyckte vi ja!
Hönorna, med de fyra gamla i spetsen, tyckte det inte. De verkade överhuvudtaget inte alls uppskatta att ett nät begränsade deras frihet och rymningsförsöken har avlöst varandra i tät följd.

En nybyggd hönsgård har alltid sina svaga punkter, det vet alla inblandade i detta hushåll. Det gäller bara vem som hittar dem först, och om man är höna, att inte visa de där äggplockarna var rymningsvägarna finns. Ur vårt perspektiv innebär det långa stunder av väntan för att iakttaga de små rackarna tills de inte kan hålla sig längre utan smiter ut och därmed avslöjar sig, och då åtgärda hålet.

Nu är det väl på sin plats att förtälja att det inte går någon större nöd på dessa fjäderfän. Hönsgården är stor och rejäl, fylld med klätterställningar, gömställen, skydd, matgömslen mm och de blir dagligen gosade med och vallade under uppsikt, ibland några timmar i trädgården och ibland långa promenader, men de har fått smak på det obegränsade livet och får liksom inte nog.

När de svaga punkterna var åtgärdade började försök på andra sätt. Det är ganska fascinerande att det finns så mycket kreativitet i en hönshjärna ändå. Att ta sats och flyga så mycket man orkar,rakt in i nätet fungerade inte. Att skutta upp på dörren till hönshuset för att därifrån komma vidare, gick inte, för där var det nättak. Att klättra upp i granar för att komma ut, gick inte då de grenarna mot stängslet förutseende nog var avsågade.

De gjorde sina försök, utan framgång, tills för några dagar sedan när vi kom hem och möttes av två malliga hönor på infarten. Söket efter hål drog igång, helt utan resultat. För varje dag som gick möttes vi av fler och fler hönor även de nya och inte fullt lika företagsamma fanns nu representerade bland utbrytarna. Hur kom de ut?

Så idag kom svaret, först via grannbarnen och sedan såg vi det med egna ögon.
Dessa små hönor, fullkomligt utan kunskap om hur hönor vanligen beter sig, klättrar alltså upp dryga två meter, på den svagt lutande dörrens nät för att väl på toppen flyga de dryga två meterna ner på andra sidan och ut i friheten. Tack och lov är de ganska solidariska med dem som ännu inte erövrat klätterkonsten så några vidlyftigare svängar till grannen har de ännu inte företagit sig. Men det är väl blott en tidsfråga.

Så nu gnuggas geniknölarna för fullt här i huset, på en vidareutveckling av dörren så att vi ännu en gång kan överlista hönorna. Denna intelligensernas kamp är kanske inget man direkt skryter med på CV:t.

onsdag 23 maj 2012

Ta av dig skorna!

"Underbart är att bara sitta still i ett träd och glo.
Underbart är att lägga sig och sussa på maten.
Underbart är att gifta sig och bilda ett eget bo,
följande de ursprungligaste prejudikaten.
Ja, dröm om min förvåning det är den dröm som är bäst.
Tänk på det när du tar skorna av härnäst."


Idag väljer jag att citera Povel Ramel, för han beskriver det så bra!
Att komma hem, ta av sig skorna, gå ett varv i trädgården och känna gräset mot fötterna och solen mot skinnet och ha barnen omkring sig. 
Då är livet skönt!

tisdag 22 maj 2012

Lycklig den...

Lycklig den som finner en make och en skock barn hemma när hon kommer innanför dörren.


Lycklig den vars make gör rabarberpaj


Lycklig den vars make även gör kaffe, vaniljsåsen gjorde hon själv.


Lycklig den som har den bästa av familjer och får fika i solens värme med dem.


Lycklig den som får underhållas av Talgoxeföräldrarnas vård av sina små ungar under tiden, och de smås pipande som blir allt högre för varje dag som går.


Lycklig den, lycklig jag.


Debut


Idag har jag begått debut på Bilbesiktningen. Min högaktningsvärda ålder till trots har jag, skam att sägas, aldrig tidigare fått något fordon besiktigat genom egen försorg. Make och fader har tidigare varit mig behjälpliga på detta område men nu var det alltså dags.

Grubbel och oro, i första hand gällande huruvida jag skulle lyckas pricka rampen eller ej, föregick själva inträdet. Tack och lov var den bred och bra och innebar faktiskt inga som helst problem. Det visade sig att hela proceduren var riktigt intressant och jag fann mig själv under bilen studerande vinklar jag aldrig tidigare sett.

Dessutom, när jag skuttade ur vår lilla buss, utbrast en herre: "Oh, första flickan i sommarklänning!" 
Flicka och flicka, men lite smickrad blir man ju trots allt. 

måndag 21 maj 2012

Pinjebiffar med lätta, varma grönsaker och fetacréme

Den där idén om köttbullar, potatis och brunsås tedde sig inte fullt så lockande på sena eftermiddagen som den gjorde i morse, när köttfärspaketet ställdes fram på tining. Den underbara värmen och stadig mat är ju som bekant, dock ännu inte för sommaren internaliserat i mitt medvetande, ingen höjdarkombination. Så där stod den, köttfärsen, och väntade på min inspiration. Efter en titt i skåp och lådor och ett konstaterande att matlagning var inget jag vill ägna någon längre stund denna ljuva afton, så sattes ugnen på 200 grader och fram kom mat som blev klar på 40 minuter, varav flera ägnades åt helt annat eftersom maten skötte sig fint själv långa stunder. Det blev:

Pinjebiffar med lätta, varma grönsaker och fetacréme
ca 6 port



Biffar
800 g köttfärs
0,5 dl grädde
2 ägg
2 vitlöksklyftor
färsk basilika
4 soltorkade tomater
30 g pinjenötter
salt och peppar

Hacka samman vitlök, basilika, soltorkade tomater 
Jag gjorde det i handmixens hacktillsats, men jag kan slå vad om att kniv fungerar lika bra.
När det är finhackat blandas pinjenötterna i och hackas lite grovt.
Blanda hacket med övriga ingredienser
Forma till biffar och lägg på en ugnsplåt


Grönsaker
Här fungerar det med de flesta sorter. Jag använde 
4 röda paprikor, grovt skurna
6 tomater, halverade
2 lökar, klyftade
olivolja, salt, peppar och torkad basilika

In i varmluftsugnen med både biffar och grönsaker i 20 minuter, byt plats efter halva tiden


Medan det står i ugnen blandas Fetacrémen, jag gjorde även den i hacktillsatsen. Det sparar disk, vilket gillas.
200 g Fetaost
2 dl Creme Fraiche, av valfri fetthalt
Färsk basilika
4 soltorkade tomater
salt och peppar


Som tillbehör blev det Sparris, även denna dag, men vad ska jag göra, det är ju så gott och säsongen är så kort att jag anser det bäst att äta så mycket som går medan tid är.


Och ett Skållat Havrebröd.

Och ännu en bra sak med denna mat är att tiden som blev över, när biff och grönsaker stod i ugnen ägnades åt att diska upp, så även det var klart när vi satte oss till bords. Inte illa va?

söndag 20 maj 2012

Mager ålderdom

Jag fick besked om min avtalspension, den som SAF-LO står för, efter mina sex år som extraarbetande ICA-kassörska, och det visade sig att hänger min framtid på dem så kommer jag att bli en mager gammal dam. 


Och bättre lär det inte bli med tanke på den procentuellt sett gigantiska avgift de tar ut för att hantera mina usliga kronor, den uppgår nämligen i hela 83% av det i året ingående beloppet. Fortsätter det så här lär jag bli betalningsskyldig nästa år.


Och blir jag inte återbetalningsskyldig utan istället går och trillar av pinn under året, kommer min familj snällt få klara sig utan dessa 8 kronor för något efterlevandeskydd har jag inte. Oförutseende av mig, eller hur?


lördag 19 maj 2012

200 praliner senare


Min allra käraste syster har efter många års slit snart slutfört sin läkarutbildning och till hennes examen har jag fått äran att göra chokladpraliner. Efter dagens arbete är lite mer än hälften tillverkade. Roligt är det och kladdigt och bra för händerna, som blir så lena och mjuka.

Fåglar och choklad


Solen strålar från en blå himmel prydd med tunna moln och termometerns grader ökar sakta men säkert. Holkarnas hyresgäster, Blåmesar och Svartvita Flugsnappare donar med det sista innan familjerna utökas och deras kvitter strömmar in genom den öppna köksdörren. Inne i köket står jag, med radion på lite i bakgrunden, och gör praliner.
Det artar sig till en bra lördag!

torsdag 17 maj 2012

Jag lever

Hej kära vänner!
Jag vill bara meddela att jag inte gått under jorden. Det är nog bara så att jag inte riktigt kommit in i detta med karriärslivet ännu. När jag kommer hem och får vara med mina underbara ungar i mitt kära hem så har jag lagt tiden på detta och bloggen har blivit lite styvmoderligt behandlad. Men med tiden, när saker faller mer på plats, så ordnar det nog sig, det med.

Barnen, de fick frågan om de ville fara med morföräldrarna till Småland denna långhelg Gissa vad de svarade? Jag kan väl bara meddela att maken och jag fann oss ensamma hemma. Eventuell sysslolöshet tog vi dock snabbt död på genom att gräva ur sandlådan, som ingen längre använder (faktiskt lite vemodigt) och göra om den till ett rosland. Min stackars otränade kropp lär känna av detta imorgon.


Sandlådan som sandlåda.


Sandlådan som rabatt,
 ännu i sin linda kan man nog säga. Nu lever vi på hoppet om att det ska ta sig ordentligt.


Med de underbara slånbärsblommorna som fond


Kaffepaus ha vi naturligtvis hunnit med.


Och något av det godaste som finns just nu, Sparris kokt i två och en halv minut i lättsaltat vatten med olivolja, flingsalt och massor av riven parmesanost över.


Och till det lite småplock.
Inmundigat i kvällssolen med fågelkvitter och blomdoft som ackompanjemang och ett väl utfört dagsverke i samvetet.

lördag 12 maj 2012

Att lite släppa taget

I vår familj har det blivit lite av en tradition att efter femte födelsedagen, på egen hand, flyga till moster i Göteborg. Yngste hann dock bli fem och ett halvt innan känslan av att vilja åka blev större än spänningen. Så nu var det dags, dags att packa väskan och fara till Arlanda.


Och checka in den lilla gossen som så kavat undersökte väskvågen, tog emot sina biljetter i plastfickan och travade igenom säkerhetskontrollen så världsvant som om han flugit själv hela livet.


Vi var dock i så god tid att lite fika och flygplansspaning var nödvändigt för att fördriva tiden.


Sedan var det bara för den lilla otåliga kroppen att vänta


Och vänta lite till


Kika på fler flygplan och snurra på en stol


Men så var det då äntligen dags! 
De två som skulle hjälpa ombord honom och två till kom och hälsade, ordnade boarding och uppmanade oss att kramas och säga Hej då.
Jag ska väl erkänna att det knöt sig lite i magen, han är ju inte så stor och en viss oro fanns då avsked inte riktigt är hans starkaste gren.


Dock visade det sig att avsked visst kan vara hans starkaste gren, åtminstone om det handlar om att flyga själv, till moster, morbror och kusiner. 
Vi kramades lite, men bara lite, han hann inte mer. Sedan gick han nedför gången med sitt sällskap, så liten och plötsligt så stor.
Han vände sig inte en enda gång emot mamma som stod där, bligande nedåt gången, rörd till blöta ögon, ända tills dörrarna obarmhärtigt gick igen och gossen var i andras vårdande händer.

En dryg timme senare ringde morbror och meddelade att han var väl framkommen men att han inte hade tid att tala med mig just då, det fick anstå tills senare.

fredag 11 maj 2012

Vårblommor med historia


Vår trädgård är inte tillnärmelsevis så prunkande i verkligheten som den är i min dröm men jag trivs i den ändå. Trivs, i någon slags förvissning om att den kommer närma sig min dröm, i sinom tid. 

Jag tycker om saker med en historia och det även i trädgården. Jag tycker om att gå runt en sväng och titta på och njuta av det som blommar nu, tänka på det som finns att tänka på runt omkring.


Lukta på hyacinter från forna jular som fått fortsätta livet i rabatten, innehållandes minnen ifrån högtid och gemenskap.


De små blyga violerna som stått kvar naturligt på sina ställen och gläder oväntat här och där.


Körsbärsträden, vars blomning jag var så rädd att missa när jag var borta. De grävdes upp som små skott av min då 87:åriga mormor ifrån det träd min morfar planterat många år tidigare för att vi skulle ha dem vid vårt nytillträdda hem för tio år sedan.


Och nu har blomningen så smått börjat. Och jag får uppleva den!


Förgätmigej finns här och var de med. Men det har de inte gjort hela tiden. De kom hit en Morsdag för några år sedan. Make och söner klev upp i ottan, gjorde av ljuden att döma frukost och försvann. Efter ett bra tag kom de åter, "väckte" mig med skönsång och tog mig med till en underbar hage med uppdukad frukost på en filt. Kullarna skiftade i blått av Förgätmigej, och en liten planta fick följa med oss hem där den nu verkar trivas, sprider sig och påminner om kärlek.


Och snart spricker Slånbärsknopparna ut och kommer rama in den gamla vattenkannan från makens morfars hem.