Vårblommor med historia

Vår trädgård är inte tillnärmelsevis så prunkande i verkligheten som den är i min dröm men jag trivs i den ändå. Trivs, i någon slags förvissning om att den kommer närma sig min dröm, i sinom tid. 

Jag tycker om saker med en historia och det även i trädgården. Jag tycker om att gå runt en sväng och titta på och njuta av det som blommar nu, tänka på det som finns att tänka på runt omkring.

Lukta på hyacinter från forna jular som fått fortsätta livet i rabatten, innehållandes minnen ifrån högtid och gemenskap.

De små blyga violerna som stått kvar naturligt på sina ställen och gläder oväntat här och där.

Körsbärsträden, vars blomning jag var så rädd att missa när jag var borta. De grävdes upp som små skott av min då 87:åriga mormor ifrån det träd min morfar planterat många år tidigare för att vi skulle ha dem vid vårt nytillträdda hem för tio år sedan.

Och nu har blomningen så smått börjat. Och jag får uppleva den!

Förgätmigej finns här och var de med. Men det har de inte gjort hela tiden. De kom hit en Morsdag för några år sedan. Make och söner klev upp i ottan, gjorde av ljuden att döma frukost och försvann. Efter ett bra tag kom de åter, "väckte" mig med skönsång och tog mig med till en underbar hage med uppdukad frukost på en filt. Kullarna skiftade i blått av Förgätmigej, och en liten planta fick följa med oss hem där den nu verkar trivas, sprider sig och påminner om kärlek.

Och snart spricker Slånbärsknopparna ut och kommer rama in den gamla vattenkannan från makens morfars hem.