Kroppen värker idag en aning både här och där efter att ha lärt ett femtontal tolvåringar som aldrig tidigare närmat sig en kanot hur de skulle hantera en dylik. Klassens övriga fem behärskade redan tekniken.
Roligt var det i vilket fall. I synnerhet när de tidigare lite rädda barnen tog flytvästar, paddlar och en kanot och begav sig ut på egen hand med gott självförtroende. Då var det värt de ömmande händerna som anförskaffades i sällskap med små, lätt klena men mycket envisa flickor som prompt skulle sitta på kanotens bakre plats och styra trots att de aldrig någonsin gjort det förut och inte hade den blekaste aning om hur det skulle utföras. Att sitta längst fram, vara starkast, lära ut tekniken och samtidigt styra från fel plats leder nämligen onekligen till ömma händer. Men eftersom själva tanken var att detta skulle bli en positiv upplevelse var det så det fick gå till och det lyckades.
Laga mat över öppen eld, sova i tält, diska eget porslin, leka, bada, lägerbål och framför allt umgås var andra programpunkter och i synnerhet den sista var så dyrbar för nu är det bara några skälvande sista dagar kvar för dessa barn i samma klass. Sedan kommer det ljuvliga sommarlovet och efter det ny skola med nya klasskompisar och en helt ny fas av livet.
Bitterljuvt!
Minns ni?
Ojoj, vad skönt det låter! Jag kommer att tänka på scoutlägren när jag var yngre, där man skapade en hel tillvaro med rutiner och allt under den där lägerveckan. Sedan var det konstigt att komma hem till mamma igen.
SvaraRaderaDet låter helt fantastiskt men jag förstår när du säger bitterljuvt.
SvaraRaderakram
Vad fint, jag önskar att alla tolvåringar fick vara med om det :) Hoppas du får en fin helg och att dina händer får vila lite :)
SvaraRadera