Intelligensernas kamp

Denna hönsgårdsdörrskonstruktion (tänk att få in det ordet i Wordfeud) tillverkade Äldste tidigt i våras eftersom hönorna tarvade en större hönsgård, då de inte får gå obevakat lösa längre eftersom de då tenderar att avlägga visit hos grannarna, vilket inte grannarna uppskattar. Dörren till den äldre delen av hönsgården är en ranglig och svåröppnad sak som inte Yngste klarade av att hantera så i sin godhet gjorde hönsägaren en dörr som sluter tätt med hjälp av dragningskraften och öppnas genom att man trycker lätt på den. Stabil och bra på alla sätt.

Tyckte vi ja!

Hönorna, med de fyra gamla i spetsen, tyckte det inte. De verkade överhuvudtaget inte alls uppskatta att ett nät begränsade deras frihet och rymningsförsöken har avlöst varandra i tät följd.

En nybyggd hönsgård har alltid sina svaga punkter, det vet alla inblandade i detta hushåll. Det gäller bara vem som hittar dem först, och om man är höna, att inte visa de där äggplockarna var rymningsvägarna finns. Ur vårt perspektiv innebär det långa stunder av väntan för att iakttaga de små rackarna tills de inte kan hålla sig längre utan smiter ut och därmed avslöjar sig, och då åtgärda hålet.

Nu är det väl på sin plats att förtälja att det inte går någon större nöd på dessa fjäderfän. Hönsgården är stor och rejäl, fylld med klätterställningar, gömställen, skydd, matgömslen mm och de blir dagligen gosade med och vallade under uppsikt, ibland några timmar i trädgården och ibland långa promenader, men de har fått smak på det obegränsade livet och får liksom inte nog.

När de svaga punkterna var åtgärdade började försök på andra sätt. Det är ganska fascinerande att det finns så mycket kreativitet i en hönshjärna ändå. Att ta sats och flyga så mycket man orkar,rakt in i nätet fungerade inte. Att skutta upp på dörren till hönshuset för att därifrån komma vidare, gick inte, för där var det nättak. Att klättra upp i granar för att komma ut, gick inte då de grenarna mot stängslet förutseende nog var avsågade.

De gjorde sina försök, utan framgång, tills för några dagar sedan när vi kom hem och möttes av två malliga hönor på infarten. Söket efter hål drog igång, helt utan resultat. För varje dag som gick möttes vi av fler och fler hönor även de nya och inte fullt lika företagsamma fanns nu representerade bland utbrytarna. Hur kom de ut?

Så idag kom svaret, först via grannbarnen och sedan såg vi det med egna ögon.

Dessa små hönor, fullkomligt utan kunskap om hur hönor vanligen beter sig, klättrar alltså upp dryga två meter, på den svagt lutande dörrens nät för att väl på toppen flyga de dryga två meterna ner på andra sidan och ut i friheten. Tack och lov är de ganska solidariska med dem som ännu inte erövrat klätterkonsten så några vidlyftigare svängar till grannen har de ännu inte företagit sig. Men det är väl blott en tidsfråga.

Så nu gnuggas geniknölarna för fullt här i huset, på en vidareutveckling av dörren så att vi ännu en gång kan överlista hönorna. Denna intelligensernas kamp är kanske inget man direkt skryter med på CV:t.