Anrika körsbär

I afton bjuder jag dessvärre på riktigt gryniga mobilbilder till min berättelse, så jag hoppas att du ska finna berättelsen intressant nog för att ha överseende med bildkvalitén.

Jag har berättat om mina körsbärsträd förut men jag gör det igen. 

Min morfar dog när jag var åtta år. Något år innan hade han planterat ett körsbärsträd vilket var min mormor väldigt kärt. Det var lite högtidligt när det stod i full blom, en sådan där sak jag gärna beskådade och om inte det gick så ringdes vi och talade om det i varje fall. Och många var de sommarkvällar då vi stod där, mormor och jag, hållandes i varsin gren medan vi åt körsbär och mormor berättade om morfar.

När så maken och jag köpte vårt hus för tretton år sedan hade mormors träd slagit två små skott. Och de dyrgriparna fick jag med mormors förhoppning att åtminstone ett av dem skulle överleva. Jag tog hem dem, grävde omsorgsfullt ned dem och vårdade dem efter bästa förmåga. Den bristande förmågan till trots så tog sig båda träden över all förväntan. De utvecklades dock inte till träd utan mer till buskar men med viss beskärning har de ändå artat sig med tiden. Och vi har kunnat njuta bär i överflöd de senaste åren. Vi har kunnat stå där, hållandes i varsin gren, kalasandes på de goda bären och tala om livet, om vår härkomst och om gammelmormor som nu inte heller finns kvar hos oss längre.

Trots min glädje över vårt nyköpta hus har dessa träd vållat mig en viss sorg.

Det har känts svårt att lämna dem och samtidigt ännu svårare, för att inte säga omöjligt att ta med dem. Men så i våras hittade jag något i hallonsnåret. 

Ett skott av körsbär, två meter ifrån mormorsträden!

I afton har vi grävt upp detta skott och förflyttat det till vår blivande trädgård för att där tillsammans med de nuvarande ägarna lite högtidligt gräva ned det med ny jord och mycket vatten på en riktigt bra och näringsrik plats i den stora trädgården.

Nu hoppas jag så starkt att detta lilla skott ska ta sig lika bra som de förra två.

Att vi ska få morfar- och mormorskörsbär att njuta av även i framtiden.

Livets olika delar

Att få sitta bredvid en son medan han somnar. Hålla handen på hans rygg för att det känns bra. Ta sig den stunden trots att han snart är åtta. Det är kvalité.

Nu ska jag gå ner och dricka te med två andra söner och få lyssna på hur Äldste haft det på körskolan idag. 

Livet innehåller så många olika delar som tillsammans blir så vackra.

Ett litet köksbord

I vårt nya hus är köket inte så stort. Än. Och vårt befintliga, stora härliga ekbord får i och för sig plats men då får inte vi plats runt omkring det. Detta har vållat oss en del huvudbry för det ju onekligen trevligt att kunna sitta tillsammans runt ett köksbord.

Så var mor, Äldste och jag på hantverksmarknad härförleden och på vägen hem passerar vi en kuriosabutik. Äldste utbrast i en önskan om att vi skulle stanna och svaga som vi är för gossen så gjorde vi det.

Varorna höll genomgående en hög standard och det fanns mycket fint. Bland annat ett kvadratiskt bord, på dryga metern, i valnöt och med benen i mitten, under själva bordet vilket gör att fler får plats runt, den något nätta storleken till trots. Det var med andra ord idealiskt för vårt nya kök.

Men jag antog att ett i princip felfritt valnötsbord ifrån 1800-talet kostar en hel del så jag nöjde mig med att beundra det. Det gjorde inte mamma! Hon gick på om att jag skulle höra mig för om priset och lydig som jag är gjorde jag så.

Det visade sig att mannen som rådde om stället hade öppet sista helgen för säsongen och desperat ville sälja så mycket som möjligt då hans bodar inte rymde allt som var i hans ägor. 1500kr kom vi överens om vilket jag är förskräckligt nöjd med. Och har det nu hållt i 200 år så ska det nog hålla längre än ett IKEA-bord för samma peng tror jag. 

Nu ser jag fram emot att vi, våra barn och andras barn kommer att trängas runt vårt lilla valnötsbord och lyssna till vedspisens hemtrevliga knaster medan vi äter och babblar och bubblar. Snart så!

Äppelknyckarstråt

Mor min och jag har varit på äppelknyckarstråt idag. Nej, fullt så allvarligt var det inte, men nästan. Åtminstone kändes det så i början. Maken hade fått löfte av en bekant att vi kunde plocka äpplen, så många vi ville i hennes trädgård. Mor och jag for lätt på måfå genom skogen efter GPS:ns direktiv för att så hamna på rätt lilla väg. Dock var de boende i området precis lika duktiga som vi är på att numrera våra hus. Det vill säga numren var ytterst sparsamt och sporadiskt uppsatta.

Vi fann dock vad vi trodde var rätt hus och mor min skickade in mig för att förhöra mig om det var som vi trodde. Det var det och vi fick smyga om knuten med våra lådor och plocka precis så mycket vi ville. Härliga äpplen som mamma tog hem för att göra mos av. Och i sin moderskärlek gör hon mos även till mig för att min sommar och höst varit och är lite för fullspäckad. 

Vad skulle jag göra utan min mamma?

Några äpplen fick dock följa med mig hem och av dem kokte vi kräm.

Äppelkräm med prinskorv serverad i karotter. 

Det är allt riktig mormorskvällsmat det.

Kronärtskockor, en av höstens ljuvligheter

Det är ren och skär fröjd att gå i butikernas grönsaksdiskar och botanisera så här års. Grönsakerna är som bäst, smakar som mest och är som vackrast nu. Priser och ursprungsland går inte heller att klaga på. 

Idag föll valet på Kronärtskockor. Så ljuvligt gott. Och så enkelt!

Jag fick god hjälp av Yngste med att skära av stjälken och så stoppade vi i dem i stora saftgrytan, i rejält saltat, kokande vatten.

Efter 30 minuter var de klara och middagen så gott som serverad.

Vi la bara till smör och salt att doppa bladen i och så ett gott surdegsbröd till.

När det vankas blommor i det här huset är det då ingen som är krusesam! Nej, då äts det så det står härliga till.

Ronjaloppet - mitt livs första

Det här med att springa har väl aldrig varit min grej och därmed har inte det här med diverse lopp heller varit det. Men nu så har jag deltagit i mitt livs första. 

Det var TRIS, tjejers rätt i samhället, som anordnade Ronjaloppet mot kvinnlig könsstympning och det var i ett KD-lag jag deltog. Och när så många bra faktorer sammanföll så kunde jag bevisligen inte stå emot.

Vi hade väl lite olika löparvana och lite olika målsättningar men alla deltog vi entusiastiskt i uppvärmningen. 

Och därefter flög de med högre löparambitioner iväg och vi två med promenadambitioner såg bara deras ryggar och hästsvansar snabbt försvinna. Själva promenerade vi raskt de fem kilometerna, men inte raskare än att vi kunde prata om allt mellan himmel och jord under tiden. Efter ett tag insåg jag,  av alla mötandes överrumplade reaktioner, att lantisen i mig glatt hälsat på dem alla , så som man gör på landet, att man troligen inte gör så i stan, inte ens på promenad. Men de flesta hälsade lite förvirrat tillbaka i alla fall, några till och med bytte några ord med oss.

Väl i mål väntade våra kamrater samt mycket bra information om kampen mot kvinnlig könsstympning. Jag hoppas att loppet drog någon uppmärksamhet till detta och på något vis kan bidra i kampen.

Efter så mycket motion var vi därefter helt enkelt tvungna att gå på konditori och fylla på med lite godsaker, samt naturligtvis prata ännu mer. 

Att oavbrutet få prata så här mycket med trevliga väninnor gör att jag nog inte är fullt lika stark motståndare till att delta i fler lopp framöver, fortsatt promenerandes.

Ambivalens med positiv övervikt

Huset är sålt och vi njuter lätt vemodiga men samtidigt mycket nöjda och glada av det lilla andrum som uppstod till dess vi ska börja packa på allvar. Vi njuter av trädgården och alla de minnen som döljs här och var i till synnes alldagliga ting.

Vi njuter av solen och den välsignade eftermiddagsvärmen att äta mellanmål och göra läxor i.

Vi ägnar oss lite sentimentalt åt att påminna oss allt engagemang vi lagt ner i vårt hus kombinerat med spirande, sprittande planer för vårt nya. Vi klappar oss lätt på axeln för att det vi säljer är så fint och vi försöker tygla den entusiasm som kliar i fingrarna för att ta tag i det nya.

Ambivalens med positiv övervikt!