Anrika körsbär

I afton bjuder jag dessvärre på riktigt gryniga mobilbilder till min berättelse, så jag hoppas att du ska finna berättelsen intressant nog för att ha överseende med bildkvalitén.

Jag har berättat om mina körsbärsträd förut men jag gör det igen. 

Min morfar dog när jag var åtta år. Något år innan hade han planterat ett körsbärsträd vilket var min mormor väldigt kärt. Det var lite högtidligt när det stod i full blom, en sådan där sak jag gärna beskådade och om inte det gick så ringdes vi och talade om det i varje fall. Och många var de sommarkvällar då vi stod där, mormor och jag, hållandes i varsin gren medan vi åt körsbär och mormor berättade om morfar.

När så maken och jag köpte vårt hus för tretton år sedan hade mormors träd slagit två små skott. Och de dyrgriparna fick jag med mormors förhoppning att åtminstone ett av dem skulle överleva. Jag tog hem dem, grävde omsorgsfullt ned dem och vårdade dem efter bästa förmåga. Den bristande förmågan till trots så tog sig båda träden över all förväntan. De utvecklades dock inte till träd utan mer till buskar men med viss beskärning har de ändå artat sig med tiden. Och vi har kunnat njuta bär i överflöd de senaste åren. Vi har kunnat stå där, hållandes i varsin gren, kalasandes på de goda bären och tala om livet, om vår härkomst och om gammelmormor som nu inte heller finns kvar hos oss längre.

Trots min glädje över vårt nyköpta hus har dessa träd vållat mig en viss sorg.

Det har känts svårt att lämna dem och samtidigt ännu svårare, för att inte säga omöjligt att ta med dem. Men så i våras hittade jag något i hallonsnåret. 

Ett skott av körsbär, två meter ifrån mormorsträden!

I afton har vi grävt upp detta skott och förflyttat det till vår blivande trädgård för att där tillsammans med de nuvarande ägarna lite högtidligt gräva ned det med ny jord och mycket vatten på en riktigt bra och näringsrik plats i den stora trädgården.

Nu hoppas jag så starkt att detta lilla skott ska ta sig lika bra som de förra två.

Att vi ska få morfar- och mormorskörsbär att njuta av även i framtiden.