Det här med att springa har väl aldrig varit min grej och därmed har inte det här med diverse lopp heller varit det. Men nu så har jag deltagit i mitt livs första.
Det var TRIS, tjejers rätt i samhället, som anordnade Ronjaloppet mot kvinnlig könsstympning och det var i ett KD-lag jag deltog. Och när så många bra faktorer sammanföll så kunde jag bevisligen inte stå emot.
Vi hade väl lite olika löparvana och lite olika målsättningar men alla deltog vi entusiastiskt i uppvärmningen.
Och därefter flög de med högre löparambitioner iväg och vi två med promenadambitioner såg bara deras ryggar och hästsvansar snabbt försvinna. Själva promenerade vi raskt de fem kilometerna, men inte raskare än att vi kunde prata om allt mellan himmel och jord under tiden. Efter ett tag insåg jag, av alla mötandes överrumplade reaktioner, att lantisen i mig glatt hälsat på dem alla , så som man gör på landet, att man troligen inte gör så i stan, inte ens på promenad. Men de flesta hälsade lite förvirrat tillbaka i alla fall, några till och med bytte några ord med oss.
Väl i mål väntade våra kamrater samt mycket bra information om kampen mot kvinnlig könsstympning. Jag hoppas att loppet drog någon uppmärksamhet till detta och på något vis kan bidra i kampen.
Efter så mycket motion var vi därefter helt enkelt tvungna att gå på konditori och fylla på med lite godsaker, samt naturligtvis prata ännu mer.
Att oavbrutet få prata så här mycket med trevliga väninnor gör att jag nog inte är fullt lika stark motståndare till att delta i fler lopp framöver, fortsatt promenerandes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej!
Vad roligt att du vill lämna ett litet spår på min blogg!