tisdag 30 juni 2015

Äldste

Jag är välsignad med tre underbara söner, ja, i mitt tycke de bästa söner som går att få, men det här inlägget skall bara handla om en av dem, den äldste. Han som var beräknad till den 5:e juli för sexton år sedan men som höll sina föräldrar på sträckbänken ända till den 16:e i samma månad trots att de varit alldeles oerhört redo att ta emot honom sedan i mitten av juni. 
Honom ska det handla om.


Han kom nämligen hem ifrån ett av sitt livs äventyr i lördags morse och ur väskan fifflade han fram en ask vilken han utan vidare omsvep räckte över till mor sin med orden: 
Jag köpte den här åt dig. 
Efter att ha tackat så mycket och kramat min stora gosse fick jag gå lite undan en stund och samla mig, torka en liten tår.

För att det beteendet ska bli begripligt så behöver jag antagligen förklara lite bakgrund. 
Den börjar i en Alladinask. 
Den pralin jag absolut föredragit i alla år ur just denna ask är "Körsbär i likör", det kanske till och med är så att det är den enda pralin jag ätit ur dessa askar. När så Marabou bestämde sig för att plocka bort denna favorit så upprörde det mig storligen, så pass att huset var helt och absolut Alladinfritt hela julen trots att barnen varje år fått en sådan ask på julaftons morgon ditintills. 
Men nu var det slut.

Mot den bakgrunden, att då min son kommer hem med en ask full av enbart "Körsbär i likör" betydde att han någonstans under sin tvåveckorslånga resa i Europa, i sällskap med 149 andra ungdomar, har sett en chokladask och då tänkt på sin mor, faktiskt inte bara tänkt på henne utan även spenderat en del av de där pengarna, som bara ville ta slut, på henne. 
Det rörde mig ända in i hjärteroten.


Han är allt bra fin min lille, store gosse!


Denna kväll har vi, han och jag, spenderat vid varandras sida med att barnvakta en eld och prata om livets stort och smått. 
Det har legat en gigantisk rishög på tomten sedan äppelträden beskars men på grund av det blöta vädret har högen överlevt fyra tappra eldningsförsök. 
Men detta, det femte, stod den inte pall.


Dock behövde den ständigt matas, puttas på och läggas till rätta för att riktigt brinna ut. Och det var detta Äldste och jag ägnade kvällen åt och medan det brann satt vi, han i en skottkärra och jag på en trasig stol, och språkade. 
Ibland var vi tysta också, 
i varandras sällskap.


Den svaga skymningen smög sig stilla på medan göken gol bort i skogen, svalorna for än hit, än dit i sin jakt på mygg och efter en stund kom fladdermössen ut och gjorde dem sällskap. Korna råmade borta i hagen och hönsen gjorde sig klara för natten för att sedan gång på gång komma ut och fundersamt iaktta oss och så återvända intill sina pinnar.


Diset lade sig lite stilla över blomsterprakten och vi tog oss en lov, sonen och jag, för att beundra och njuta


av allt det vackra.


Jag är så lycklig som får vara hans mor, att få vara med och se hur han mognar och växer, hur han håller på att utvecklas allt mer till en ung man och allt mer lämna pojken bakom sig, även att de båda påtagligt trängs om utrymmet ännu ett tag.

Jag ser fram emot hans framtid, viss om att det kommer att gå bra för honom. Viss om att han är på väg mot sitt mål. Viss om att han har det gott med sin Frälsare.
Men samtidigt lite isande, hissnande inför tanken, eller snarare känslan, av att han kommer att lämna boet, att vart och ett av dessa äventyr och hans ökade ansvarstaganden är steg åt det hållet.
Den isande känslan finns där någonstans, mitt ibland all stolthet, kärlek och nyfikenhet.
Men det är nog så det skall vara, antar jag.

Denna kväll gömmer jag dock i mitt hjärta och sparar för att ta fram vid kommande behov, att då njuta av ännu en gång.

Jag älskar dig, min son!

söndag 28 juni 2015

Mor och moster

Jag älskar att vara mor!
Och jag älskar att vara moster!


Och att få ha alla de där älskade ungarna tillsammans är energikrävande och energigivande på precis samma gång.


För de sitter inte still så där värst jättemånga minuter i sträck och händer det så händer det ju inte samtidigt för dem alla sex. Men den kärlek och det sprudlande liv de omger sig av är så väldans njutbart.


Inte ens när de ska sova ligger de still som folk gör mest trots att klockan är absolut mitt i natten och långt efter läggdags. Men natten är juniljus och varm och kropparna är sprängfyllda av kviller.


Men ibland så sitter de still, lättast går det nog om man tar hjälp av Kiwi eller en ytte pytte liten kyckling.


Fast å andra sidan kan ju Kiwi följa med på picknick, och då behöver man ju inte sitta stilla. Att orka gå hela den ganska långa vägen med hönan i famn, genom högt gräs och skog samt med snigelslem i skorna, tyder på en enorm kärlek till detta lilla djur. 
Och kärleken var ömsesidig.


Detta lilla charmtroll plockar blommor åt OST, som naturligtvis betyder MOSTER. 
Det är ju uppenbart för var och en! 
Och osten smälter alldeles, helt och totalt, när han kommer tultande i gräset på sina bara, runda fötter, böjer sig ned och plockar en gyllne smörblomma, rätar lite vingligt på kroppen och tultar vidare med näven utsträckt för att överlämnar denna sin vackra gåva. 

Och jag känner mig rik.

torsdag 25 juni 2015

Vilans njutning

Om någon frågar mig hur en drömdag skall vara så får denne till svar:
Lagom varmt
En filt i gräset
En bok
Familjen, och alla är sams
 Inga måsten
Enkel mat


Idag var nästan alla kriterier uppfyllda
Alla utom familjens närvaro


Så skönt det är! 
Och boken jag fick i november, som jag då längtat i två år efter men inte hade förmågan att läsa, har nu blivit läst en bit i.
Det är en sådan outsäglig lättnad att åter kunna njutningsläsa och även att det inte går lika länge som förr så går det ändå i längre och längre perioder.


Komplicerad text och manualer har jag fortfarande svårt för så det där med att installera den nya skrivaren sparar jag åt maken att göra när han kommer hem igen.


Hönsen verkade inte begripa sig på mitt val av sysselsättning. De bligade på mig ifrån buskar och rabatter och gjorde nog sitt bästa för att lista ut vad det var jag egentligen höll på med. Att bara ligga platt på marken utan att sandbada verkade nog skumt i deras tycke.


Den skvätt syrensaft som inte räckte att fylla en flaska hamnade nu i en kanna istället och fick följa med mig ut. En mycket trevlig och läskande saft må jag säga.


Det tyckte även Kiwi som i ett obevakat ögonblick lade beslag på mitt glas. Efter att hon slängt ut sugröret, vilket tydligen inte smakade något vidare, gurglade hon i sig en stor mängd.


Hon fick behålla det som var kvar.
Inte vill jag dela dricka med en höna heller!


Istället gjorde jag mig en mycket enkel och god sallad 
Bestående av salladsblad och gräslök ifrån trädgården och ekologiska tomater och gurka ifrån skafferiet samt rosmarinstekta halloumitärningar, lite svartpeppar och balsamico creme på det och
Voilà!
Jag har aldrig varit särskilt förtjust i rosmarin men jag tror bestämt det håller på att ändras.

Nu  när jag har vilat så här ordentligt är det dags att slå upp portarna på vid gavel för strax börjar de nära och kära att droppa in. Söner och make, syskonbarn och syster med sin make, målarungdomar och middagsgäster.

Det är fantastiskt när huset är fullt av folk, troligen är det den näst bästa dagen som jag kan tänka mig.
Och allra bäst blir de om de båda dagvarianterna varvas om vart annat,
 som en vacker livsväv.

onsdag 24 juni 2015

Syrensaft

Syrenens vackra blomning är nu ett minne blott
så även i de skuggigaste hörnen där de kom sent men också dröjde sig kvar som allra längst. 

Det var i de vrårna jag plockade mina blomsterklasar till syrensaften eftersom jag var lite sent ute. Jag fick dock passa mig för bina då jag skördade eftersom även de var ute efter de sista blommorna.


Det var första gången jag gjorde saft på just syren och jag blev positivt överraskad. En liten besk ton ligger i grunden, under den parfymiga smaken. För mig som nykterist så blir detta en fin måltidsdryck på mitt fyrtioårskalas tror jag. 
Den och björksaften. 


Efter några satser med olika proportioner tror jag nu mig funnit den variant jag tycker bäst om och ikväll var det just den satsen som blev buteljerad och klar. Nu blir det att vänta till nästa år för att göra mer. Dock är detta ingen anledning att känna sorg. Tre klasar fläder har slagit ut så nu är det bara dagar till dess första satsen av fläderblomssaft kan sättas.
Ljuva tider!

tisdag 23 juni 2015

En dag, inte som andra dagar

Det blir inte alltid som man har tänkt sig!
Men det kan bli bra ändå!
Det blev som så att jag plötsligt huserar här hemma alldeles allena i två dagar.
Hur konstigt är inte det?

Effekten blev lite som när barnen var små och maken och jag någon gång åt på tu man hand. I ett huj var maten slut eftersom vi båda var så vana att effektivt få i oss vår egen föda medan vi matade, skar upp, torkade, hämtade barn etc och när vi endast hade vår egen mat att fokusera på tog den slut så väldans snabbt.


Lite så har denna dag varit.
Nu hade jag dock besök av tre raska flickor i några timmar. De var här och sommarjobbade och det gjorde de så flinkt att Bagarstugan snart är lika tjusig som Vävstugan. 
Detta lilla hus ska vi hyra ut så snart vi har fått det i ordning.


Nu tjatar jag lite om trädgården igen men vart jag än vänder mig så blommar det praktfullt och doftar helt ljuvligt.


Som i ett hörn av trädgården där vi aldrig är.
Jag gick en lov runt husen för att se vad vi behövde klippa bort för att målarna ska komma åt ordentligt överallt och blev alldeles överrumplad av denna vildvuxna och extremt taggiga skönhet med fullt av prästkragar inunder.

För tillfället plockar jag in nya buketter varje dag och fyller vart utrymme som går även inomhus med väldoft och skönhet.


Eftersom jag hade så mycket tid över tog jag tag i ett avsomnat projekt. Jag borrade hål i min vintunna, skurade ur den och fyllde på med kottar i botten och jord därpå. 
Kottar är det bästa lecakulorsubstitut som tänkas kan.
Billiga är de också.


Och därefter fick alla butiksköpta örter och sallader en bättre plats i livet.
Vi får väl se vad som överlever men här har de i varje fall en chans.

måndag 22 juni 2015

Måleri, målera

Vi har ju några hus här på gården, ett boningshus, en bagarstuga, en vävstuga, två hönshus, ett garage, ett däckskjul, en vedbod, ett dass, en smedja, en gammal veranda, en bibod och några småbodar. Allesammans är de i ett skriande behov av att bli ommålade vilket vi visste när vi köpte huset. Vad vi inte visste var att vi skulle drabbas av diverse och inte vara särskilt spralliga när väl målarsäsongen inträdde.


Detta prekära dilemma har vi dock löst som så att egna barn och andras barn har fått erbjudande om sommarjobb. Femtio riksdaler i timman betalar jag och minst tre timmar vill jag att de arbetar per dag. Detta har hitintills fungerat utmärkt. På förra veckans arbetsdagar samt idag har garaget och vävstugan målats klara med rödfärg och Bagarstugan har påbörjats.


Det är så roligt med den tydliga förändring som blir. Plötsligt ser husen så fina och fräscha ut.
Jag tror att trappan och verandan ska få sig en duvning av svart slamfärg, liksom dörren och vindskivorna. 
Vad tycker ni?


Kaffepaus måste man också ha, så även Kiwi. 
Hon har nämligen också varit med och målat. 
Sina egna vingspetsar! 
Så nu ser hon ut som en liten indianhöna.


Kaffe tycker hon om. 
Flera klunkar rann ned innan hon var nöjd.
Maken till sällskapssjuk höna är nog svårt att finna.


Och så måste jag bara avsluta med denna skönhet.
Två stora buskar på varsin sida dörren har börjat slå ut.
Jag har ingen aning om vad det är för sort men det hindrar mig inte ifrån att vara bedårad.

lördag 20 juni 2015

Nästan en juldag

Jag brukar säga att juldagen är min favoritdag av årets alla dagar eftersom det är en stilla dag. En dag då huset är fint, alla är nöjda och lagom upptagna med sina julklappar samt kylen är full av färdiglagad mat. 

Denna midsommardag blev lite som en juldag, fast helt annorlunda ändå, men en stilla och behaglig dag.


På förmiddagen for maken och sönerna iväg och spelade minigolf. Själv var jag hemma och bara var. När de återvände åt vi gott av gårdagens rester i ett svagt, ljummet sommarregn medan göken helt galsjuk gol så snart inte regnet blev för intensivt.


För att därefter bilda hög i soffan med varsin bok och en varsin kopp kaffe. Jag misstänker dock att maken fått en släng av narkolepsi för mitt i olika konversationer har jag fått snarkningar till svar vid ett flertal tillfällen. 
Eller så har jag helt enkelt bara varit tråkig.


Plötsligt smällde åskan till ordentligt och därpå följde ett kolossalt kraftigt regn.
Yngste och jag rusade tjutande ut till studsmattan.


Och hoppade och skuttade, voltade och trillade medan vattnet både strömmade uppifrån och plaskade underifrån.
Tydligen är jag rolig att hoppa med på grund av att jag är jättetung och därför generar mycket god studs åt sonen.


Plaskblöta in på bara kroppen sprang vi skrattande in, bytte om och gjorde varm choklad av de allra godaste chokladpullor vi fått till skänks av en vän som arbetar på chokladfabrik.


Att lite huttrig dricka varm choklad och spela luffarschack med fadern medan regnet öser ned utanför, det är allt bra mysigt det!


Solen kom på besök framåt kvällen, liksom farmor och farfar.
Hur farmors tyngd är framgick inte men av skratten att döma var hon i vart fall rolig att hoppa med. 

Fingrar i buketten?

På förekommen anledning tänkte jag bara tala om att jag inte har för vana att dekorera mina blomsterbuketter med vare sig fingrar eller andra kroppsdelar. 


Det som vid första anblicken kan se ut som just ett finger hängandes ned på sidan av vasen är ett inte fullt lika makabert öra.


Eller handtag. 
Och det sitter ett likadant på andra sidan.
Tack Sandra för observationen, vi har skrattat gott åt detta.

Oplanerat lyckad midsommar

Vår första plan var att fira midsommar bara vi, stillsamt och enkelt. Inte för att vi så gärna ville vara ensamma utan mer för att orken att bjuda inte fanns. Men så ibland blir det inte som man tänkt sig utan som man egentligen vill, helt utan att man behöver anstränga sig.

Det började med att mor och far undrade om de kunde komma hit då deras midsommar inte riktigt utföll som planerat. Självklart kunde de det, bara de hade överseende med att det inte var så välstädat och fixat. Vi kom överens om att umgås kunde vi göra ändå.

Och så fortsatte det. Vi var flera som ville men inte riktigt orkade, som ville men som inte hade planerat något speciellt. Vi plockade ihop lite var, skapade en midsommar tillsammans av det vi förde med oss och av vår gemenskap i den trädgård och det hem som numer är vårt och som är gjort för gemenskap.


Startade gjorde vi dock på grannbyns idrottsplats med midsommarstång, dragspelsmusik och ringlekar samt picnic. Regnet var vänligt nog att hålla sig borta även om solen gjorde detsamma så hade vi det skönt.


Enkla röror blir fantastiska till färskpotatis.


Även vår hönsrädda lilla höna Kiwi fick följa med. Hon hör ju mer eller mindre till familjen och om andra tar med sig hundar och allsköns husdjur kan väl vi ta med hönan.


Kärleksfulla famnar och händer såg till att även Kiwi fick förplägnad enligt behov och önskemål.


Så meddelades att det var dags för stångresning och dans varpå sällskapets yngre klientel reste sig och gick iväg och vi som inte önskade svänga våra lurviga tog kaffe och kaka.


I somliga ben sprätte det så dant att det inte gick att hålla sig utan dansen började redan vid filten och fram till stången också. Han liksom värmde upp lite.


Alla som ville fick dansa.


Och alla som ville fick njuta av att titta på.



När firandet var till ända for somliga lövade vagnar hemåt, men då vi bor i grannbyn gick ingen skjuts hela vägen så vi fick åka och plocka upp resenärerna lite här och där i grannskapet då de inte for på samma vagn allesammans.


Mor min hade ingen krans men löste detta med huvudbonad på annat vis.


Och jag fick min krans av schersmin och även att de inte var fullt utslagna så doftade de ändå underbart.


När vi kom åter hem fick kransen bli bordsdekoration istället och ackompanjera


min mammas fantastiska jordgubbstårta.


Därefter förflöt dagen lite som man önskade i fin gemenskap, lite kubb, lite vila för dem som behövde, samtal och skratt.



Och så grillning naturligtvis.


Trots att regnet fortsatte hålla sig undan valde vi att sitta inne, temperaturen var inte alltför hög.


Alla valde dock inte att vara inne. Det finns många roliga aktiviteter att sysselsätta sig med även när klockan är sen. Och olika åldrar tillsammans är bra härligt att se. Det kommer som fram lite olika sidor då.


Avslutade gjorde vi med en omgång TP. 
Därefter var det kudden som fick sällskap.
Tänk så lyckat det kan bli lite oplanerat, lite knytkalas om det bara är trevliga människor som villigt bjuder på sig själva och tar varandra för dem vi är.