På samma gång

Det är ingen ordning med tiden i vårt hem.

Granen, som vi högg och som då var alldeles färsk, står där så grön och grann och inte har vi då hjärta att slänga ut den. Nej, vi njuter av dess stillsamma sken och goda doft och låter den tindra vidare till dess det bara inte går längre.

Samtidigt, i nästa rum, krispar våriga tulpaner med löfte om annalkande värme och ljus.

Och går man en trappa upp, till Äldstes rum, eller närmare bestämt hans garderob, så piper där ett riktigt vårtecken. Trots löften om att vi aldrig mer skulle ha kycklingar inomhus på grund av kläckning i smällkalla vintern så har undulaten Hamley åter fått bli fosterfar. Denna gång åt fem små dunbollar och ska jag tro på rykten så verkar det vara fler på gång.

Så det går nog säga att vi plockar russinen ur kakan, suger ut det gotta och njuter det bästa av varje tid, samtidigt.

Måleri, målera

Vi har ju några hus här på gården, ett boningshus, en bagarstuga, en vävstuga, två hönshus, ett garage, ett däckskjul, en vedbod, ett dass, en smedja, en gammal veranda, en bibod och några småbodar. Allesammans är de i ett skriande behov av att bli ommålade vilket vi visste när vi köpte huset. Vad vi inte visste var att vi skulle drabbas av diverse och inte vara särskilt spralliga när väl målarsäsongen inträdde.

Detta prekära dilemma har vi dock löst som så att egna barn och andras barn har fått erbjudande om sommarjobb. Femtio riksdaler i timman betalar jag och minst tre timmar vill jag att de arbetar per dag. Detta har hitintills fungerat utmärkt. På förra veckans arbetsdagar samt idag har garaget och vävstugan målats klara med rödfärg och Bagarstugan har påbörjats.

Det är så roligt med den tydliga förändring som blir. Plötsligt ser husen så fina och fräscha ut.

Jag tror att trappan och verandan ska få sig en duvning av svart slamfärg, liksom dörren och vindskivorna. 

Vad tycker ni?

Kaffepaus måste man också ha, så även Kiwi. 

Hon har nämligen också varit med och målat. 

Sina egna vingspetsar! 

Så nu ser hon ut som en liten indianhöna.

Kaffe tycker hon om. 

Flera klunkar rann ned innan hon var nöjd.

Maken till sällskapssjuk höna är nog svårt att finna.

Och så måste jag bara avsluta med denna skönhet.

Två stora buskar på varsin sida dörren har börjat slå ut.

Jag har ingen aning om vad det är för sort men det hindrar mig inte ifrån att vara bedårad.

Piondagen

Jag hörde på radion i morse att det var piondagen idag.

Den dagen har tidigare gått mig helt spårlöst förbi. Det kan bero på att vi satte två små buskar i vår gamla trädgård men de blommade aldrig trots åtta år i jorden.

Men så kom vi hit, till vår nya gamla trädgård, vi klippte och gallrade i våras och så ploppar det upp allsköns härligheter bara solens strålar nådde ned.

Däribland ett flertal pioner i olika kulörer. De är lite medtagna och har inget stöd i livet, därav ligger de mest och kryper långt ned i den andra vegetationen.

Jag har en plan att gräva upp dem till hösten och plantera dem soligt, tillsammans och utan konkurrens samt bygga fina stöd av restvirket ifrån våra golvbrädor.

Men plocka in dessa maffiga skönheter kan jag ju göra redan i år. 

Och njuta dem.

Denna trädgård bjuder verkligen på de underbaraste överraskningar. Det enda jag tror att jag sökt utan att finna är löjtnandshjärtan. I övrigt har trädgården nog alla de gamla växterna jag så länge har önskat. Och i myckenhet dessutom.

Det är inte bara pioner som plockats idag. I Äldstes frånvaro får jag även plocka ägg och de är allt bra vackra de med, men på ett helt annat vis.

Då var det dags

Idag var det så dags att för första gången på mer än fem månader gå till jobbet lite på riktigt. Jag var med på ett evenemang förra veckan så jag hade visat mig lite grann.  Två och en halv timme skulle jag vara på kontoret idag och det kändes nervöst.

Tänk att det kan kännas så oroligt och jobbigt att gå uppför den där trappan jag så ofta sprungit i. 

Det är förunderligt!

Det gick så bra så bra. Hela tiden fylldes av kramar och omsorger ifrån härliga kollegor vilket lättade upp mig betydligt. Nu ska jag skynda långsamt och inte alls tillbaka till samma roll jag tidigare haft.

Att sedan få komma hem och mötas av en kelsjuk liten hönkyckling som inte ville något hellre än att ligga i knäet och lura medan jag sakta strök över hennes mjuka fjädrar. Det är rofyllt och vilsamt för både kropp och själ.

När jag dessutom fick dricka kaffe med min själs älskade ute i vår härliga trädgård. 

Ja, då kändes det som en bra dag.

Avsevärt mycket bättre än vad jag trodde den skulle bli i morse.

Multikultiflock

En söndag i början på maj kan innehålla en Hönsbytardag där man måste var ute i god tid för att ha chans på de hönor man vill ha. Det innebär minst en halvtimma före utsatt tid.

Äldste vill ha många olika sorter så han utökade sin multikultiflock med några nya raser. Padunor, Arakonda (som för övrigt var oerhört kelsjuk till allas glädje), Mara, Skånska blommenhöns samt ytterligare två Orpington.

De har fått ett eget hönshus för sig själva till att börja med och så hoppas vi att de snart ska komma in i flocken.

I övrigt har vi haft släktingar på besök och ätit rabarberkaka som var god men inte färdig i mitten.

Så kan det gå.

Och vi åt den inne då vädret enligt Mellan var "Äckligt". 

Nu tar vi sats för en ny vecka och hoppas på soligare väder igen.

Studieobjekt med tur

Hönsen trivs minst sagt i vår nya trädgård. Och med att ha sällskap här på hemmafronten.

Jag behöver inte gå ensam en meter. Så snart jag visar mig så kommer de trippandes ifrån alla de håll och följer mig gärna både till brevlåda och soptunna. Och visst är det ett sällskap att gå och småprata med här på vägen.

När de inte följer med på promenad roar de sig på allehanda andra vis och undersöker och gör det ena området efter det andra till sina.

Just de här vita skönheterna fick Äldste av SLU. De hade varit observationsobjekt i en beteendestudie av kycklingar och då de inte längre var kycklingar gick de ett snabbt slut till mötes. Dock hade en annan medarbetare sett sonens skylt om äggförsäljning på sin hemväg och stannade till en dag och frågade om han ville ha tio, snart värpklara hönor. 

Det ville han.

De var så förskrämda i början då de aldrig sett dagens ljus förut, stod och tryckte i dörren utan att våga följa de andra ut i friheten. Det beteendet avtog dock snabbt och idag är de nog de mest äventyrliga och nyfikna i flocken. 

Alltid pigga på nya upptåg som att hoppa upp på bilar, gå en promenad eller bara bli klappade en stund.

Så kan det gå om man är ett studieobjekt med lite tur.

Pipiga vårtecken

Vi har fått tillökning av det allra sötaste vårtecken man kan tänka sig. Fem små dunbollar som kläckts ur äggen. Då vet man att våren är i antågande. Dock tog Äldste det säkra förr det osäkra och flyttade in den lilla familjen i verkstaden. Där har de numer sin boning i ett gammalt akvarium, skyddade ifrån de värsta minusgraderna. 

Det är oerhört roligt att kunna iaktta de små liven genom glaset, hur de lär sig att handskas med livets utmaningar så som att sprätta rätt och att inte ramla i vattenskålen när de dricker. Och när utmaningarna blir för stora tar de sin tillflykt under mammans trygga fjädrar. 

Strax brukar dock nyfikenheten ta överhand och en liten näbb kan sticka ut på de mest oväntade ställena på mammans kropp.  Vi sitter där och fånstirrar lite till mans emellanåt, bedårade av deras gullighet.

Dunbollar

   

Vi har antingen en fördröjd påsk,

eller en utdragen

alternativt bara vår

Men hönshuset börjar så smått fyllas på med de allra mest bedårande små dunbollar.