Att lära känna en skog

Eftersom vi har flyttat så känner jag inte skogen så bra häromkring ännu. Att lära känna en skog är så mycket lättare med en eller flera äventyrslystna och nyfikna gossar vid sin sida.

Gossar som gör om ikullfallna trädstammar till piratskepp, i vars ögon en klippsten blir ett fort, för vilka själva sinnebilden av ro är att få ligga raklång i den mjuka mossan under höga tallar och iaktta topparnas rörelse i vinden för att därefter raskt hoppa upp och leka inte nudda mark på stubbarna de nyss vilat mellan.



På det sättet lärde vi känna varje liten del av skogen vi bodde vid då. Vi hade egna namn på olika delar och vi visste stenar och träd och kunde beskriva var vi sett en hare eller var vi önskade ha picknick.



Denna nya skog som vi nu bor vid känner vi inte ännu och risken är att jag inte kommer att lära känna den på samma sätt.
Åtminstone inte förrän jag blir farmor.
Men vi strövar i den.

Det är livgivande att bara gå rakt in i en skog man inte känner, att gå dit tårna pekar, beundra, fyllas av naturens under, upptäcka och så smått lära sig att hitta.



Och även utan en gosse vid min sida kan fantasin skena iväg ett stycke och jag kan bli alldeles full i skratt, helt ensam därute i skogen, bara för att jag hittade en flytande stenbumling.
Och så måste jag stå där en stund och låta fantasin löpa.
Och jag njuter av det.

Njuter gör jag även av källan bak i skogen. 

En källa som aldrig fryser och därmed konstant bjuder på kallt och klart vatten.

Några grannar här i byn har lämnat in vattenprover ifrån den och det är bättre vatten i källan än i någon av våra kranar.

Är inte det fantastiskt!

Åter hemma har jag avnjutit årets första kopp kaffe på farstubron.

Således en härlig dag i sol och ett uns snö.

På samma gång

Det är ingen ordning med tiden i vårt hem.

Granen, som vi högg och som då var alldeles färsk, står där så grön och grann och inte har vi då hjärta att slänga ut den. Nej, vi njuter av dess stillsamma sken och goda doft och låter den tindra vidare till dess det bara inte går längre.

Samtidigt, i nästa rum, krispar våriga tulpaner med löfte om annalkande värme och ljus.

Och går man en trappa upp, till Äldstes rum, eller närmare bestämt hans garderob, så piper där ett riktigt vårtecken. Trots löften om att vi aldrig mer skulle ha kycklingar inomhus på grund av kläckning i smällkalla vintern så har undulaten Hamley åter fått bli fosterfar. Denna gång åt fem små dunbollar och ska jag tro på rykten så verkar det vara fler på gång.

Så det går nog säga att vi plockar russinen ur kakan, suger ut det gotta och njuter det bästa av varje tid, samtidigt.

Positionellt förhållande till is

Jag har milt sagt varit under isen ett tag, helt däckad av en kraftig förkylning med tillhörande feber, slem och värk. Att detta sammanföll med en gräsänksperiod gjorde inte saken ett dugg roligare. Dock tror jag att jag åter är på banan om än lite ämlig.

Mina underbara syskonbarn har sportlov denna vecka, de har visst det där borta på andra sidan landet. Då föräldrarna arbetar sattes barnen på flyg till morföräldrarna. Tack och lov bor vi nära morföräldrarna, så även vi fått njuta av de små liven.

Det skulle åkas skridskor i västkustskolan kommande veckor och systern hade försiktigt förfrågat om det var möjligt att barnen fick provåka lite här på nordligare breddgrader. Mormor, å sin sida gjorde försiktiga förfrågningar om kanske kusinerna kunde vara med och liksom visa hur det skulle gå till.

Själv planerade jag att sitta vid sidan om och på sin höjd göra små glada och uppmuntrande tillrop. Men, ack vad jag bedrog mig. Det ramlades och halkades, de slog sig och de grät, skridskorna klämde och isen var för hal. Så det var bara för tanten att snöra på sig hockeyrören och ge sig ut på isen. Klädd i röd klänning med veckad kjol, yllelångkalsonger, kappa och täckkjol var jag definitivt unik där på planen.

Vi kände hur skillnaden var att åka när fötterna var som en glasstrut eller som glasspinnar. Kusinerna for omkring de också och vi åkte alla så vi blev lite trötta.

Att sedan höra en lycksalig systerdotter stolt utropa: Moster jag kan!!!! Det var god lön för mödan det.

Det var inte bara jag som var utsjasad efter strapatserna. Väl åter i mormors kök  kantades hela fikabordet utav en hoper slagna hjältar. Slagna dock blott för en stund. Det dröjde inte så värst länge innan det åter var full fart på kusinskocken.

Underbara vinterväder

Detta underbara väder! Som vi har längtat!

Det började bra med att två Domherrar bestämde sig för att äta sin frukost hos oss. De rönte särskilt stor uppmärksamhet då det var deras första besök denna vinter, och tänk det känns lika högtidligt var gång.

Mätta och glada bar det så av ut i solskenet med pulkor och glatt humör.

Det är roligt även när det slinter.

Och man ibland hamnar där det inte var tänkt.

Fadern hittade lite sol, uppflugen på en sten. Där stod han sedan, långkalsongslös, och övervakade färderna utför backen.

Ungarna konstaterade nöjt att vi har det bra så här lite på landet, med pulkabackar inom räckhåll 

och vidunderligt vackra vyer som förströelse på promenader.

Väl hemma hade vi sådan där bra mat som nästan var klar att serveras då den skött sig själv allena i huset. Det blev älgstek med lingonsås och Hasselbackspotatis. Alla åt med mycket god aptit, som sig bör efter några timmar i friska, klara luften.