Positionellt förhållande till is

Jag har milt sagt varit under isen ett tag, helt däckad av en kraftig förkylning med tillhörande feber, slem och värk. Att detta sammanföll med en gräsänksperiod gjorde inte saken ett dugg roligare. Dock tror jag att jag åter är på banan om än lite ämlig.

Mina underbara syskonbarn har sportlov denna vecka, de har visst det där borta på andra sidan landet. Då föräldrarna arbetar sattes barnen på flyg till morföräldrarna. Tack och lov bor vi nära morföräldrarna, så även vi fått njuta av de små liven.

Det skulle åkas skridskor i västkustskolan kommande veckor och systern hade försiktigt förfrågat om det var möjligt att barnen fick provåka lite här på nordligare breddgrader. Mormor, å sin sida gjorde försiktiga förfrågningar om kanske kusinerna kunde vara med och liksom visa hur det skulle gå till.

Själv planerade jag att sitta vid sidan om och på sin höjd göra små glada och uppmuntrande tillrop. Men, ack vad jag bedrog mig. Det ramlades och halkades, de slog sig och de grät, skridskorna klämde och isen var för hal. Så det var bara för tanten att snöra på sig hockeyrören och ge sig ut på isen. Klädd i röd klänning med veckad kjol, yllelångkalsonger, kappa och täckkjol var jag definitivt unik där på planen.

Vi kände hur skillnaden var att åka när fötterna var som en glasstrut eller som glasspinnar. Kusinerna for omkring de också och vi åkte alla så vi blev lite trötta.

Att sedan höra en lycksalig systerdotter stolt utropa: Moster jag kan!!!! Det var god lön för mödan det.

Det var inte bara jag som var utsjasad efter strapatserna. Väl åter i mormors kök  kantades hela fikabordet utav en hoper slagna hjältar. Slagna dock blott för en stund. Det dröjde inte så värst länge innan det åter var full fart på kusinskocken.