Säkert kort med historia

För några år sedan fick maken ett erbjudande om att arbeta ett år för EU i Kosovo. Han for en vårdag i april med ett löfte att komma åter i en vecka då fyra veckors separation förflutit. Själv var jag hemma med en 1,5-åring och två äldre bröder varav Äldste gick i tvåan. Makens lön skull räcka gott till att försörja oss alla så jag kunde ägna mig heltid åt barn och hem, annars är jag osäker på att jag hade orkat.

När det så blev sommarlov packade jag väskor, bilstol, barnvagn och barn och for till Arlanda. Vi skulle hälsa på pappa. 

Kosovo är ett riktigt vackert land men tyvärr fruktansvärt vanvårdat. Människor kastar sitt skräp där de står och befinner sig vilket förtog en del av den annars makalöst vackra naturen. Det de dock vårdar är sina restauranger. Maten var väldigt god och restaurangerna väldigt barnvänliga. De allra flesta bjöd på hoppborgar eller lekplatser där barnen kunde rusa av sig då det blev tråkigt att sitta still.

Vi for omkring en hel del då det var en del av maken uppgifter. Medan han arbetade strövade vi omkring. En dag efter en ganska lång, varm och obekväm resa kom vi till staden Peja som fortfarande bar spår av det Bysantinska riket. Maken släppte av oss i staden och fortsatte med bilen. Nu hade vi några timmar att slå ihjäl. Det var en mycket varm dag och gossarna var inte speciellt intresserade av vad butikerna hade att erbjuda. Vi åt glass och tittade på gatuförsäljarnas utbud av gläfsande leksakshundar, handgjorda lädersmycken och frukt. Arkitekturen och de trånga, slingrande gränderna var det nog bara jag som njöt av men de fina lekplatserna roade oss alla fyra.

Efter ett tag började dock magarna knorra. De restauranger vi ditintills besökt var av den lite finare sorten men nyfiken som jag alltid är på den lokala maten hade jag börjat intressera mig för de små holkar som fanns här och var. Nu minns jag inte längre deras namn men jag trodde de fyllde ungefär samma funktion där som korvkioskerna gör här. Maken var måttligt intresserad av ett besök på en dylik så nu såg jag min chans att passa på. Vi hittade en lämplig vid ett torg som plötsligt öppnade sig när vi gått längs en slingrande gränd. Jag gläntade på dörren, jo då, här skulle barnvagnen få plats så vi krånglade oss in. Innanför dörren fanns två små rum i det första brann en kolgrill bakom en disk och så var där ett litet bord för två. I rummet innanför fanns tre små bord och dit vallade jag min lilla pojkskara.

Det stod en gubbe bakom disken och det satt två vid det lilla bordet intill. Ingen av dem begrep engelska och jag begriper ingen albanska, ändå gick det strålande bra. Jag beställde något jag inte hade en aning om vad det var men som tydligen skulle vara gott, sedan intog jag min plats hos pojkarna. Gubbarna stökade runt där ute, en kom med dricka och ett stort bröd för oss att bryta och dela. En kom med sallad och den tredje grillade för fullt att dömma av oset. Så kom de då våra Cevapcici. 

Enhälligt bestämde vi att detta var resans godaste måltid. Alla pojkarna åt och lät sig väl smaka, så även jag. När vi var mätta och nöjda var det dags att betala. Gubbarna räknade och mindes, tydligen betalade man efter hur mycket man ätit och notan slutade på ungefär åtta kronor. Gissa om jag var nöjd! Nu jade jag provat verkligt lokal mat, ätit gott och betalat väldigt lite även att de fick väldigt mycket dricks. 

Och inte fick vi magsjuka heller vilket både maken och hans kollega säkert som aldrig det intygade att vi skulle få då de fick höra om vårt lilla äventyr.

För att väga upp gårdagens besvikelse vid spisen satsade jag idag på ett säkert kort idag. Cevapcici! Och alla var lyckligt tacksamma, så även kocken.