Sannolikt livslång vänskap

Jag har inte bara suttit hemma ensam och eländig ätandes ost dessa dagar. Nej, något i min omvärld lockade ut mig ur melankolin.

Det var en gång, för ungefär 25 år sedan, en flicka som tillsammans med sin familj lämnade Smålands djupa trygga skogar för en långt mycket större stad i ett långt mycket plattare landskap. Hon kände sig mycket bortkommen i denna bussarnas, lägenheternas och gemensamma tvättstugornas stad. I skolan talade de annorlunda och betedde sig annorlunda, så mycket mer vuxet. De jämngamla flickorna sminkade sig och de lekte definitivt inte "Herre på täppan".

Det gick ett tag, och så började en utav de andra flickorna ta kontakt. Trots över en timmes bussresa mellan de bådas hem så hände det allt oftare att de åkte hem till varandra, att de sov över hos varandra. Efter ett knappt år flyttade flickans familj lite närmare kompisen och där visade det sig att det fanns fler potentiella vänner. 

Det var starten på en lång och trogen vänskap, fyra ganska olika flickor emellan. Men kanske just på grund av olikheter och kompletterande styrkor så finns vänskapen kvar.

När vi nu har blivit tanter och den av oss som är bosatt i LångtBortiStan, någonstans på andra sidan jorden, kom hem på semester, efter två och ett halvt år, var det inte svårt att åter hitta tråden. Vi behövde faktiskt inte ens leta, den bara fanns där. Har man delat tonårens alla glädjeämnen och vedermödor och fortsatt hänga ihop efter det är det inte mycket som kan skilja en åt. Jag vet att jag är privilegierad, och jag är så tacksam för dem. 

För övrigt så var vi i min kära väns hem just denna afton och om någon som gör hemreportage skulle bli förtjust i de amatörmässiga bilder jag tagit i hennes vackra hem så vet jag vem hon är. Det är en dröm att bara vara där, i varje detalj finns skönhet.

Att jag dessutom fick snusa bebis mest hela aftonen gjorde inte saken direkt sämre.

Ost

Det här med att jag arbetar när barnen har sommarlov det är en svår sak för mig att smälta!

I söndags lämnade vi våra älskade gossar hos älskande släktingar. Äldste blev kvar hos mormor och morfar som ordnat plats på en mjölkgård åt honom. Ni kan kanske tänka er vilka lycksaliga rapporter jag får ifrån honom.

Mellan och Yngste fick följa med oss en bit på vägen, nämligen till Sörmland, där de är hos min kusin, hennes man och deras lilla goa dotter. Jag får lyckliga rapporter dagligen även därifrån. Det badas och cyklas och busas och gosas både med syssling och katter.

Jag vet med andra ord starkt förvissad om att de har det väldigt bra alla tre. Men det är ju vi här hemma som har det så ödsligt. I synnerhet igår kväll, då även maken var frånvarande ifrån hemmet på grund av arbete. Jag satt här hemma i min ensamhet, desorienterad och håglös och företog mig egentligen ingenting. När magen så började knorra och slutligen drev mig till att agera funderade jag på att koka mig en potatis eller i alla fall bre mig en macka, men inte ens det fick jag gjort. Jag reste mig och öppnade kylskåpet, blev stående och bara stirra in på dess innehåll. Slutligen föll min blick på lådan med tuber och vakuumförpackade ostar. 

Valet föll på en Halloumi. 

Jag öppnade förpackningen. Lade upp ostklumpen på en liten skärbräda tillsammans med en liten vass kniv. Sedan åt jag bit för bit medan jag tittade på Barnmorskan i East End på datorn, tills dess hela osten var slut. 

Hela!

För att måltiden skulle bli en liten aning mer komplett avslutade jag det hela med en persika.

Min slutsats efter detta är att mina söner får aldrig, aldrig flytta hemifrån!

Alla mina goda vanor kommer att förfalla och jag kommer att kraftigt och ofrånkomligt överkonsumera ost.

Sommardag & -natt

Om man viker av motorvägen som går genom Småland, in mot ett litet samhälle. Far igenom detta och vidare in i skogen, genom nästa mindre samhälle förbi vackra gårdar och söta kossor, igenom ett ytterligt mindre ställe och mer skog. Om man där viker av åt höger, efter det femte älgtornet, öppnar sig  så småningom skogen vid en liten sjö. Där har mor och far sitt lilla vackra ställe som vi som bäst rustar för fest. Där djupt inne i skogen vid de lilla sjön är täckningen tämligen dålig. Jag har de senaste dagarna tyckt att bloggens inlägg blivit lite skralt kommenterade men fann att de inte ens blivit publicerade så när täckningen innefattar min mobil igen kommer det väl rassla till i bloggen antar jag.

Vi är åter tillsammans med Min allra käraste syster och hennes fina familj. De hade hunnit med ett Kolmårdsbesök sedan senast vi sågs. Där hade tigerfätg inhandlats och Kusin var så generös att van frikostigt delade med sig av härligheten. Även tänderna erbjöds men avböjdes trots löften om tvätt.

Min allra käraste syster och jag for till stan för att införskaffa diverse ätbara ting, lite brädor, en nulonsäck, spritpennor mm. Och fann dessutom oss själva på ett fik med varsin Napoleonbakelse, ivrigt inbegripna i intressanta samtal.

Man får ju passa på att umgås med denna skönhet när tillfälle bjuds.

Att vistas precis i angränsning till en sjö har definitivt sin tjusning.

Syster och jag satt på bryggan och avnjöt solnedgången samtidigt som vi skrev ned den kommande festens hålltider.

Yngste hade lite svårt med sömnen i nattens ljus. Så istället för att umgås med kudden hjälpte han morfar att få fason på gräset mellan plattorna. Det är ju också en syssla att ägna sig åt vid tiotiden för en liten pojke.

Tågresa

Igårkväll for vi, jag och Yngste. Fadern vinkade av oss på stationen i samhället. Detta var ett efterlängtat äventyr, att åka tåg. Dock var inte väntan på perrongen det allra minsta efterlängtat den var bara långdragen och tråkig. Men så kom tåget! Det utan bestämda sittplatser som skulle ta oss till huvudstaden. Det tåget vi inte skulle äta vår matsäck på. Det som går ganska fort men utan att det känns som det svävar.

Väl framme på Stockholms Centralstation var det byte till tåget söderöver, ett svävande tåg enligt gossen. Tåget inkom 20 minuter innan avgång och den efterlängtade matsäcken var i det närmaste uppäten vid avgång. Set var allt spännande att se tåg komma och gå. Ett nattåg till Luleå med sängar istället för stolar, ett tåg som bara skulle tagit oss halvvägs om vi valt det och så ett till Katrineholm.

Då matsäcken var slut fick vi förnöja oss på andra sätt. Medhavda spel som gossen skrattade högt av förtjusning åt. Besök i Bistrovagnen för inhandling av kaffe, Plopp och en liten påse ostbågar. När kaffet var urdrucket mindes Yngste att påtår ingick, han erbjöd sina tjänster och vinglade iväg i det svävande tåget med min kopp. Vid återkomsten såg han ut som en cowboy och meddelade glädjestrålande att bara man gick tillräckligt bredbent så föll man balansen.

Men så tog tröttheten överhand. Knut och en bok plockades fram och gossen rullade ihop sig på sätet, lutad mot sin mor och kupén fick höra om Anton och morfar prosten. 

Vid tågresans slut stod vår alldeles egen morfar och möte upp för en sista sträcka i bil ut i skogarna där kusinerna kunde återförenas. Och i samma stund de gjorde det var all trötthet alldeles bortflugen.

Den ene efter den andre

Då har vi lämnat Äldste på en stor parkering med en buss på. En buss som nu har tagit honom på läger. Och igår lämnade vi Mellan på ett annat läger. Så nu är huset ovanligt tyst och stilla. Som tur är fick vi låna grannflickan en stund och tog med henne och Yngste för en glass att trösta oss med.

Det är roligt att de har trevligheter för sig men samtidigt trivs jag bäst med huset fullt av ungar. Men helst ska ju även jag vara hemma då. Det här med att arbeta på barnens lov är något jag aldrig tror att jag kommer att vänja mig vid. Jag tror faktiskt inte att jag vill vänja mig vid det. Jag vill uppleva sommarens dagar med dem jag älskar och ta dem precis så dom de kommer. Bäst är det som på bilderna här ifrån sommarlovets första dag. En regnig solig dag som tarvade varm choklad och munkar efter en rejäl rotblöta barnen varit ute i.

Imorgon lämnar även Yngste och jag hemmet för Småland och 60-årskalasförberedelser. Då blir det riktigt lugnt för maken som får vara hemma och tjäna för levebrödet till dess de stora gossarna skall hämtas hem igen och vi åter möts söderöver.

Illdåd, hämndförsök och förlåtande.

 

Det här med kusingemenskap är härligt och soligt och glatt för det allra, allra mesta. Men så ibland drabbar de samman, och då gör de det ordentligt. Så som idag, solen sken, fikat var inmundigat, föräldrarna satt lite lojt och njöt av livet medan det började krypa myror i brallorna på barnen. 

De ville ha vattenkrig!

Mor/moster gick för att leta reda på för ändamålet nödvändig rekvisita. Skjutvapen lades på hög och baljor fylldes med påfyllnadsvatten. Och så var det igång. Även en del stora deltog till att börja med. Striden böljade än hit, än dit. Lagen modifierades om lite efter behag. Det var mest skratt, lite skrik och några tårar. 

Ända till illtjutet!

En liten sexåring grät argt och högljutt medan den andra lilla sexåringen skamset försvann upp på övervåningen. Mödrarna hastade till för att reda ut situationen. Den första lilla sexåringen var så förbittrat arg så han knappt fick fram orden, när han väl fick ur sig vad som hänt, blev den andra lilla sexåringen konfronterad med anklagelserna och erkände skamset något han visste var felagerat. 

Jodå, han hade fått för sig att, så att säga, göra sitt vapen lite mer kraftfullt och detta löste han genom att kissa i påfyllnadsvattnet! Därefter fyllde han raskt sitt vapen, siktade och sprutade rakt på sin kusin som skrek i vild protest och fasa. Om man skriker i vild protest och fasa tenderar munnen att vara vidöppen. Kommer det då en välriktad stråle med guldvatten rakt emot den kommer ofrånkomligen en del att hamna just i denna mun. Resultatet av detta, om man är sex år och fullt övertygad om att urin är farligt blir både rädsla och ilska. 

Den andra lilla sexåringen var fullt på det klara med att det var något väldigt dumt han gjort, samtidigt som han var en liten aning nöjd över det dramatiska resultatet agerandet givit. Han  hade raskt tagit sin tillflykt till husets övervåning och sitt eget trygga rum med utsikt åt baksidans dramatik. När modern hans fann honom där, och efter ett allvarligt samtal mor och son emellan, kom han dock till insikt om att detta var rätta tillfället för att säga ett förlåt. När den första lilla sexåringen tystnat vågade sig den andra lilla sexåringen så ned och ut för att uträtta detta ärende.

Den första lilla sexåringen stod post, precis bredvid vattenbaljan med sitt vattengevär stadigt i händerna. Så snart han fick ögonen på sin usling till kusin fyllde han det raskt och siktade. Den andra lilla sexåringen insåg situationen mycket snabbare än sin mor, som stod strax bakom, och slank kvickt som en iller åter in i husets skydd. Strålen kom dock obetvingligt farande genom luften och landade precis där modern/mostern nyss stått, men i blotta förskräckelsen lyckats förflytta sig flera centimeter ifrån. Den första lilla sexåringen gav till ett tjut i besvikelse över sin misslyckade hämnd och sprang förtvivlat iväg till sin mors tröstande famn.

Mödrarna å sin sida funderade över hur detta bäst skulle hanteras då avfärd stod närmast i programmet och detta inte var ett vidare värst bra sätt att skiljas på. Medan de slog sina kloka huvuden ihop ute i husbilen, tröstandes den första lilla sexåringen, kom så den andra lilla sexåringen utsmygandes på bara fötter. Han avvaktade läget lite därutanför och kikade efter visst övervägande in genom dörren. Några grymtningar hördes ifrån den första lilla sexåringen. När det inte var värre så vågade sig den andra lilla sexåringen i alla fall in över tröskeln. 

Några blängningar under lugg och ett accepterat Förlåt senare så var de åter såta vänner. Så pass att det kramades och buffades och pratades och skråderades något alldeles väldigt. Mödrarna behövde inte anstränga sig det minsta för att avskedet skulle bli så kärt, så kärt. Och det faktum att de åter ses om några dagar var något de båda gladde sig åt.

När vi vinkat av hubilsresenärerna så tog jag så min lille pissenisse vid handen och gick in. Och i hemlighet, för honom, ser jag det lustiga i historien. 

Men inte var det lustigt, just då, när det hände. 

Och inte var det då det minsta lustigt för den lille kusinen.

Kusindag

I morse när vi vaknade stod en stor, väntad husbil på vår infart. Den innehöll min allra käraste syster och hennes underbara familj. Syster med make var inviterade på bröllop här i regionen och vi fick äran att ha ansvar för mina älskade syskonbarn.

Efter en lång och härlig frukost gjorde sig det vackra paret i ordning och lämnade oss åt vårt.

Något vi klarade galant. Här har testats den nya mjukglassen på tetra, att göra hemma, i strutar med massa olika strössel att välja på. 

En tävling om vem som kunde kreationera den minsta varianten av glass utbröt och deltogs ivrigt i.

Här har tokats, lekts och badats på ett flertal fantasifulla vis, hela dagen.

Storkusinerna har ställt upp med sina kalufser så att släktens enda lilla flickkusin skulle få tofsa. De blev så vältofsade så, båda två. 

Nu har husets far/morbror tagit dem på vildsvinssafari innan det är dags att stoppa alla dem som vill i syskonbädd på den uppblåsbara dubbelmadrassen i storlek XL.

Kvinnokraft

Tänk så fantastiskt!

Fantastiskt att en idog kvinna (mina fördomar säger mig att det sannolikt är en kvinna) för år sedan, lagt ned tid och möda för att virka ett underbart vackert överkast.

Att många år senare går en annan kvinna, på uppdrag av en vän, och söker idogt och återkommande på loppisar och Second handbutiker efter ett vitt virkat överkast till en dubbelsäng. Och finner så slutligen ett. Hon ringer glatt sin vän och meddelar fyndet.

Vännen, som bor ganska långt därifrån, bestämmer träff och de får ett trevligt samkväm tillsammans och gläds gemensamt över det vackra hantverket. Sedan far vännen norrut igen för att gå på en systerdotterdotters tvåårskalas.

När kalasandet nått sitt slut. Och denna kvinna, vännen, sitter i sin bil som kör efter hennes dotters bil kommer hon på vad hon har i bagaget. Hon kör om dottern under ivriga tutanden och kör intill kanten. Dottern kliver ur och går fram till moderns bil, får instruktioner om att öppna bagagen och ta ut den gigantiska påsen som ligger där. Hon blir ombedd att titta i den och att ge sitt utlåtande.

Dottern tycker att överkastet är så vackert, trots att det inte går att se dess fullhet där i påsen, men det går att föreställa sig. 

"Det är till dig! Du får det om du tycker om det."

Tänk så fantastiskt att det överkastet nu pryder min säng.

Att jag har fått del av så många kvinnors omsorger.

Att jag har en sådan omtänksam mor.

Och naturligtvis tycker jag om det!

Det är så vackert!

Bebisfötter

Jag fick gosa med bebisfötter häromdagen, ja med hela bebisen med för den delen. En helt fantastisk liten tösabit som är så snäll så mot mor sin. Sover, äter och är synnerligen gosvänlig. Henne fick jag äran att snusa på. Riktigt snusa in den där oefterhärmliga bebisdoften som är bland det ljuvligaste som tänkas kan. 

I synnerhet i kombination med små, små runda fötter.

Tänka att något så ljuvligt som bebisfötter så snabbt kan förvandlas till något inte fullt lika ljuvligt, efter en så där 10, 13 år. 

Men då väldigt funktionellt istället. 

Jag hoppas att jag ska få följa de här små runda fötterna tills de blir 10, 13 år, och ännu mer ändå.

Rabarbersaft är sommarsaft

Det kan vara så att Rabarbersaft är den godaste sommarsaften. Eller så är det så att det är säsongens första saft och att den ganska ofta hunnit ta slut när hösten nalkas och att jag därför kopplar ihop den väldigt starkt med sommar. 

Hur eller hur, så är den i vart fall väldigt god!

Och vacker!

Och så är det ju så roligt när saftningen och syltandet drar igång. Jag när i hemlighet en dröm om att någon gång kunna livnära mig på framställandet av dylika produkter. Det vore väl roligt?!

Min Rabarbersaft gör jag efter följande recept

3 kg rabarber

4 ekologiska citroner

2 liter vatten

Skölj och skär rabarberna i mindre bitar.

Skölj och skiva citronerna

Lägg i en rejäl gryta och låt koka på svag värme i 10 minuter. Tryck sönder rabarberna mot kanten med en slev.

Sila

Mät den sura saften och tillsätt

5 dl socker per liter sursaft

Rör och ge saften ett snabbt uppkok

Blanda ut lite av saften med 1 krm natriumbensoat per liter sursaft. 

Rör tills det löst sig och

Blanda med den övriga saften.

Häll upp på väl rengjorda, varma glasflaskor

Dra åt korken ordentligt när saften är varm så uppstår en lätt konservering då saften svalnar och volymen minskar.

Ett plus är ju att få bjuda skocken pojkar och flickor som kom hemcyklande ifrån badplatsen på nykokt rabarbersaft och nybakad rulltårta med Lemon Curd och få glada tillrop, tindrande ögon och badberättelser som tack för besväret.

Det är sommarlycka!

Medeltidsmarknad

Grannbyn ställde traditionsenligt till med Medeltidsmarknad på Nationaldagen med hantverksmarknad, riddare, tempelbröder, drängar, pigor tornerspel, gycklare, trubadurer... 

Och Äldste har i månader önskat delta som försäljare av sina hönors ägg. Han har snålat mot sina ordinarie kunder och hade samlat ihop över 300 ägg till dagen.

Då han inte fick delta på egen hand på grund av sin ringa ålder fick moderna försöka bidra med sitt. Det blev hemkokta godsaker och surdegsbröd. Mormor bidrog med Småländsk ostkaka.

Maskeradutstyrseln var ett krav som marknadsarrangörerna tillhandahöll. Våra matchande tunikor var i ylle och dagens temperatur steg upp mot sisådär 28 härliga grader. Vi frös inte en endaste liten stund på hela dagen.

Äldste var så stilig! 

Och han blev så nöjd med dagen. Vi vände åter hemmet utan den minsta lilla sak. Precis allt sålde slut och äggakassan kändes betydligt tyngre än vid ditfärden.

Även om den lättade en aning efter vissa nödvändiga inköp.

Det är så härligt när sönerna vill göra något tillsammans med mor sin. Det känns som att varje sådant tillfälle ska tas tillvara och njutas av för att sedan sparas som en vacker pärla på minnets tråd.

Härliga släkten

Veckoslutet har verkligen gått i släktens tecken.

I torsdags anlände svärfars kusin och hennes man hit, för att sova över natten, innan de skulle på hans dotters pojkväns student. Underbara människor, vi samtalade till långt in på natten och hade så väldigt trevligt att vi nästan glömde att gå till sängs. På morgonen gick jag upp en aning tidigare än vanligt för att styra om lite extra till frukosten. Jag blev dock avslöjad omedelbart då de övriga anlände. 

"Mamma, är vi lediga idag?" 

"Nej, det är skola." 

"Men mamma, varför äter vi helgfrukost en skoldag?!"

På fredagskvällen kom nästa sällskap, Min allra käraste syster och hennes underbara barn.

Klockan var redan ganska mycket när de anlände men barnen var så uppspelta att det var svårt att få dem i horisontellt läge samt så lugna att John Blund kunde få övertaget.

Lördagen bjöd på riktigt härligt sommarväder och frukosten blev raskt och demokratiskt  omorganiserad till en picknick i gröngräset. Alla kusiner på en filt.

Och systrarna på stolar bredvid. Maken fick också lov att vara med i vuxengänget runt bordet. 

De sitter inte stilla långa stunder de små liven. Allt ska lekas med samtidigt, det är som att de verkligen ville ta vara på de få timmar vi hade tillsammans, på maximalt vis.

Att spela fotboll med moster, det går inte av för hackor det!

Denna dag som idag är vaknade vi och tog frukosten inne. Bilen skulle packas, paket slås in och barnen skulle rengöras och kläs i kalaskläder. Siktet ställdes in på Södermanland och den lilla Sysslingen som fyller hela två år. Hon blev ordentligt firad, så även av solen. Och vi fick en hel massa god mat och tårta, gemenskap med tjocka släkten och ett dopp i Mälaren för alla som ville och vågade.

Nu laddar jag för en ny vecka, en kortad sådan, och njuter av att jag är så rik på fina människor i min omgivning.