Tågresa

Igårkväll for vi, jag och Yngste. Fadern vinkade av oss på stationen i samhället. Detta var ett efterlängtat äventyr, att åka tåg. Dock var inte väntan på perrongen det allra minsta efterlängtat den var bara långdragen och tråkig. Men så kom tåget! Det utan bestämda sittplatser som skulle ta oss till huvudstaden. Det tåget vi inte skulle äta vår matsäck på. Det som går ganska fort men utan att det känns som det svävar.

Väl framme på Stockholms Centralstation var det byte till tåget söderöver, ett svävande tåg enligt gossen. Tåget inkom 20 minuter innan avgång och den efterlängtade matsäcken var i det närmaste uppäten vid avgång. Set var allt spännande att se tåg komma och gå. Ett nattåg till Luleå med sängar istället för stolar, ett tåg som bara skulle tagit oss halvvägs om vi valt det och så ett till Katrineholm.

Då matsäcken var slut fick vi förnöja oss på andra sätt. Medhavda spel som gossen skrattade högt av förtjusning åt. Besök i Bistrovagnen för inhandling av kaffe, Plopp och en liten påse ostbågar. När kaffet var urdrucket mindes Yngste att påtår ingick, han erbjöd sina tjänster och vinglade iväg i det svävande tåget med min kopp. Vid återkomsten såg han ut som en cowboy och meddelade glädjestrålande att bara man gick tillräckligt bredbent så föll man balansen.

Men så tog tröttheten överhand. Knut och en bok plockades fram och gossen rullade ihop sig på sätet, lutad mot sin mor och kupén fick höra om Anton och morfar prosten. 

Vid tågresans slut stod vår alldeles egen morfar och möte upp för en sista sträcka i bil ut i skogarna där kusinerna kunde återförenas. Och i samma stund de gjorde det var all trötthet alldeles bortflugen.