Sannolikt livslång vänskap

Jag har inte bara suttit hemma ensam och eländig ätandes ost dessa dagar. Nej, något i min omvärld lockade ut mig ur melankolin.

Det var en gång, för ungefär 25 år sedan, en flicka som tillsammans med sin familj lämnade Smålands djupa trygga skogar för en långt mycket större stad i ett långt mycket plattare landskap. Hon kände sig mycket bortkommen i denna bussarnas, lägenheternas och gemensamma tvättstugornas stad. I skolan talade de annorlunda och betedde sig annorlunda, så mycket mer vuxet. De jämngamla flickorna sminkade sig och de lekte definitivt inte "Herre på täppan".

Det gick ett tag, och så började en utav de andra flickorna ta kontakt. Trots över en timmes bussresa mellan de bådas hem så hände det allt oftare att de åkte hem till varandra, att de sov över hos varandra. Efter ett knappt år flyttade flickans familj lite närmare kompisen och där visade det sig att det fanns fler potentiella vänner. 

Det var starten på en lång och trogen vänskap, fyra ganska olika flickor emellan. Men kanske just på grund av olikheter och kompletterande styrkor så finns vänskapen kvar.

När vi nu har blivit tanter och den av oss som är bosatt i LångtBortiStan, någonstans på andra sidan jorden, kom hem på semester, efter två och ett halvt år, var det inte svårt att åter hitta tråden. Vi behövde faktiskt inte ens leta, den bara fanns där. Har man delat tonårens alla glädjeämnen och vedermödor och fortsatt hänga ihop efter det är det inte mycket som kan skilja en åt. Jag vet att jag är privilegierad, och jag är så tacksam för dem. 

För övrigt så var vi i min kära väns hem just denna afton och om någon som gör hemreportage skulle bli förtjust i de amatörmässiga bilder jag tagit i hennes vackra hem så vet jag vem hon är. Det är en dröm att bara vara där, i varje detalj finns skönhet.

Att jag dessutom fick snusa bebis mest hela aftonen gjorde inte saken direkt sämre.