Ost

Det här med att jag arbetar när barnen har sommarlov det är en svår sak för mig att smälta!

I söndags lämnade vi våra älskade gossar hos älskande släktingar. Äldste blev kvar hos mormor och morfar som ordnat plats på en mjölkgård åt honom. Ni kan kanske tänka er vilka lycksaliga rapporter jag får ifrån honom.

Mellan och Yngste fick följa med oss en bit på vägen, nämligen till Sörmland, där de är hos min kusin, hennes man och deras lilla goa dotter. Jag får lyckliga rapporter dagligen även därifrån. Det badas och cyklas och busas och gosas både med syssling och katter.

Jag vet med andra ord starkt förvissad om att de har det väldigt bra alla tre. Men det är ju vi här hemma som har det så ödsligt. I synnerhet igår kväll, då även maken var frånvarande ifrån hemmet på grund av arbete. Jag satt här hemma i min ensamhet, desorienterad och håglös och företog mig egentligen ingenting. När magen så började knorra och slutligen drev mig till att agera funderade jag på att koka mig en potatis eller i alla fall bre mig en macka, men inte ens det fick jag gjort. Jag reste mig och öppnade kylskåpet, blev stående och bara stirra in på dess innehåll. Slutligen föll min blick på lådan med tuber och vakuumförpackade ostar. 

Valet föll på en Halloumi. 

Jag öppnade förpackningen. Lade upp ostklumpen på en liten skärbräda tillsammans med en liten vass kniv. Sedan åt jag bit för bit medan jag tittade på Barnmorskan i East End på datorn, tills dess hela osten var slut. 

Hela!

För att måltiden skulle bli en liten aning mer komplett avslutade jag det hela med en persika.

Min slutsats efter detta är att mina söner får aldrig, aldrig flytta hemifrån!

Alla mina goda vanor kommer att förfalla och jag kommer att kraftigt och ofrånkomligt överkonsumera ost.