fredag 28 februari 2014

Vurpa



Vad ska man säga? Det är bättre att landa på skidorna än på ansiktet!

Eller som Yngste empatiskt uttryckte sig: Mamma, du kan inte bara följa efter mig, det tar år av träning eller att man är född proffs.

Det gick dock bra, lite lätt skrapad på och runt näsan bara. I övrigt har nog detta varit vurpdagen för oss alla. Det resulterade inte i några större skador men en hel del skratt.

torsdag 27 februari 2014

Långweekend



Efter skola och arbete igår packade vi bilen så full som det bara är möjligt. Mellan är med på bilden dock tämligen svårupptäckt.


Färden gick till Idre för att där förena oss med makens sportlovsfirande familj.


Lillkusinen åker lyckligt med mor sin i backarna.


Så gör för allan del alla gossarna. Vi ståtar nämligen med bara söner i båda familjerna. Flickorna får väl ansluta lite senare i livet.


Vilan och gemenskapen i värmestugan var så trevlig att det var riktigt svårt att slita sig därifrån.


Svågern hade det svårare än andra. Hans glädje ökade markant när utrustningen väl var på.


Vår Afterski bestod i lite mat, lite bastu, lite dusch och ganska mycket mys. Det är bra härligt med kusiner.




måndag 24 februari 2014

Solgula vitaminer


Om den lokala livsmedelsbutiken utskänker vackra apelsiner, inte sådana där klonade och kliniskt rena utan autentiska med lite fläckar, veck och löv, för blott sju och nittio kilot.


Och om då mormors gamla bok Hemkonservering gör sig påmind i mitt medvetande.


Då kan det hända att stora saftgrytan får komma in ifrån sitt vinterhärbärge i garaget och åter fyllas av solsken och vitaminer.


Och skulle det nu bli nödår så kommer vi i alla fall att ha Apelsinmarmelad att överleva på för det var då väldigt vad jag gick loss på dessa söta citrusar. 

Nu står grytans innehåll och gojsar ihop sig i skafferiet för att få sista uppkoket imorgon och därefter hällas på burkar. Jag satte en deg också så att vi ska ha nybakat bröd till provsmaket.






söndag 23 februari 2014

Fira aftonvard

Efter Gudstjänst och avklarad lunch gick jag på makens inrådan och vilade middag. Det var ett år sedan eller några sen sist kan jag meddela. När jag knappa timmen senare vaknade fann jag maken i full förd med att lacka trappan till övervåningen. Gossarna hade fått välja vilken våning de ville vara på och hade valt den där uppe. De är således till sin förtjusning fast där uppe och vi är här nere. 

Då den praktiska modern försynt frågade hur planerna för middagen såg ut under dessa förhållanden visade det sig att några dylika planer inte fanns. Efter visst klurande har nu bottenvåningens befolkning totat ihop matiga smörgåsar och packat dessa i en papperskasse tillsammans med en flaska mjölk och porslin. Övervåningens innevånare letade i skrymslen och vrår efter ett rep och fann slutligen (efter att ha monterar ihop alla bälten de kunde finna) ett hopprep i botten på en låda.


Sedan hängde tre upplivade ungherrar ut genom allrumsfönstret för att fira upp aftonvarden. Här nere sitter vi gamlingar och lyssnar till deras utflykt, eller inflykt. Strax skall vi ropa upp vårt God Natt och försöka somna utan deras kramar i kinder och armars närminne.

lördag 22 februari 2014

Kärleksmorgon

Att få vakna bredvid den jag älskar. Känna hur lyckan kvillrar i mig bara av hans doft nära mig. Vara trygg i att han är min och jag är hans. Förlåta honom, för att hans väckarklocka väckte oss redan klockan sex en lördagmorgon, innan jag ens blivit irriterad. 



Att ha alla sönerna åter hemma samt några extra barn, alla ännu sovande.

Dricka kaffe tillsammans med min älskade i sängen och flurrigt kommentera P4:s sändningar medan det vaknas här och var i husets vrår.

Det är vad jag anser vara en bra lördagsmorgon och en god start på denna dag.

torsdag 20 februari 2014

En lovets eftermiddag



Skyndade mig hem efter jobbet till ett kramfyllt välkomnande. Go-cart och besök på Media markt tog inte längre tid än att de nöjda hade hunnit hem till min ankomst. Vi beslutade oss nästan med detsamma för att göra semlor. Bara för att det är torsdag och bara för att det är lov och bara för att vi får vara tillsammans.


Sedan blev det spela av. Brått i Valleby, ett riktigt roligt julklappsspel som vi inte slitit för mycket på sedan förra lovet. Ett spel där man får vara lite elak och där allt kan förändras ända in i slutet. Mycket exalterande för både stora och små! Det var en mycket nöjd Yngste som kammade hem segern i skydd av Grannflickans och min kamp om Polismästaren.

Nu har alla barnen gett sig av till skogs, till vår otippade Thaivagn (http://hemkarahanna.blogspot.se/2013/12/otippad-thaivagn.html?m=1) för att beställa kvällsmat så här i barnbidragets sötebrödsdagar.



onsdag 19 februari 2014

Stick och tröst



Mamman kommer hem till tomt hus efter avslutat dagsverke. I andra ändan av telefonlinjen hörs kvillrande pojkröster ifrån sportlovsledig familj på utflykt till Tekniska museet.

Ett litet stick i mammahjärtat. Ett litet stick av saknad. Mamman ville ju också varit där, med dem, men detta lov är det mamman som ska arbeta och pappan som är lovledig. Och just det är vad som tröstar mamman, att barnen är med sportlovsledig pappa. Att de cyklar och målar och leker kurra gömma i kohagarna och köper blommor till mamman som levereras på hennes jobb och åker på utflykter tillsammans. Att de kort sagt har lov tillsammans.

Mamman låter det sticka lite i hjärtat och tröstas av barnens och pappans gemenskap på samma gång. Och så lagar hon middag och bakar bröd till dess de kommer hem. Så att det ska finnas något att tugga på medan de berättar om dagen. På så vis får ju mamman också vara med, i efterhand.

måndag 17 februari 2014

Ekologisk, väldoftande och effektiv lotion



Som eksemare är jag oerhört svårflörtad när det kommer till hudvårdsprodukter. Jag har alltför många gånger testat det ena mer fantastiskt utlovade än det andra med det smärtsamma resultatet att huden protesterat, givit upp all spänst och mer fått utseendet av ett vulkanlandskap än av människohy. Utifrån de erfarenheterna håller jag mig helst till beprövade, gärna av doktorn utskrivna, salvor och krämer.

Nu var det ju som så att min kusin gav mig kakaosmör för badet. Den historien går att finna här: http://hemkarahanna.blogspot.se/2013/05/forberedelser-for-ett-bad.html?m=1

Och då jag insåg att kakaosmör faktiskt hade en välgörande effekt på mitt yttersta organ väcktes nyfikenheten. Jag fortsatte min sökning i samma webbshop där jag funnit smöret, bodystore.com, och fann en mjukgörande hudkräm med bland annat just kakaosmör i. Jag köpte den på prov, helt utan övertalning, fick hem en tub och blev helt såld. Denna ekologiska lotion inte bara hjälper med sin Aloe Vera, Granatäpple och Kakaosmör, den luktar dessutom helt fantastiskt. 

Ett helt osponsrad tips ifrån min sida som är väl värt ett test. Inte är den särskilt dyr heller, 89:- för 200 ml som räcker ganska länge om man inte som jag blir lite missbrukare av doften.

söndag 16 februari 2014

Säkert kort med historia

För några år sedan fick maken ett erbjudande om att arbeta ett år för EU i Kosovo. Han for en vårdag i april med ett löfte att komma åter i en vecka då fyra veckors separation förflutit. Själv var jag hemma med en 1,5-åring och två äldre bröder varav Äldste gick i tvåan. Makens lön skull räcka gott till att försörja oss alla så jag kunde ägna mig heltid åt barn och hem, annars är jag osäker på att jag hade orkat.

När det så blev sommarlov packade jag väskor, bilstol, barnvagn och barn och for till Arlanda. Vi skulle hälsa på pappa. 

Kosovo är ett riktigt vackert land men tyvärr fruktansvärt vanvårdat. Människor kastar sitt skräp där de står och befinner sig vilket förtog en del av den annars makalöst vackra naturen. Det de dock vårdar är sina restauranger. Maten var väldigt god och restaurangerna väldigt barnvänliga. De allra flesta bjöd på hoppborgar eller lekplatser där barnen kunde rusa av sig då det blev tråkigt att sitta still.

Vi for omkring en hel del då det var en del av maken uppgifter. Medan han arbetade strövade vi omkring. En dag efter en ganska lång, varm och obekväm resa kom vi till staden Peja som fortfarande bar spår av det Bysantinska riket. Maken släppte av oss i staden och fortsatte med bilen. Nu hade vi några timmar att slå ihjäl. Det var en mycket varm dag och gossarna var inte speciellt intresserade av vad butikerna hade att erbjuda. Vi åt glass och tittade på gatuförsäljarnas utbud av gläfsande leksakshundar, handgjorda lädersmycken och frukt. Arkitekturen och de trånga, slingrande gränderna var det nog bara jag som njöt av men de fina lekplatserna roade oss alla fyra.

Efter ett tag började dock magarna knorra. De restauranger vi ditintills besökt var av den lite finare sorten men nyfiken som jag alltid är på den lokala maten hade jag börjat intressera mig för de små holkar som fanns här och var. Nu minns jag inte längre deras namn men jag trodde de fyllde ungefär samma funktion där som korvkioskerna gör här. Maken var måttligt intresserad av ett besök på en dylik så nu såg jag min chans att passa på. Vi hittade en lämplig vid ett torg som plötsligt öppnade sig när vi gått längs en slingrande gränd. Jag gläntade på dörren, jo då, här skulle barnvagnen få plats så vi krånglade oss in. Innanför dörren fanns två små rum i det första brann en kolgrill bakom en disk och så var där ett litet bord för två. I rummet innanför fanns tre små bord och dit vallade jag min lilla pojkskara.

Det stod en gubbe bakom disken och det satt två vid det lilla bordet intill. Ingen av dem begrep engelska och jag begriper ingen albanska, ändå gick det strålande bra. Jag beställde något jag inte hade en aning om vad det var men som tydligen skulle vara gott, sedan intog jag min plats hos pojkarna. Gubbarna stökade runt där ute, en kom med dricka och ett stort bröd för oss att bryta och dela. En kom med sallad och den tredje grillade för fullt att dömma av oset. Så kom de då våra Cevapcici. 

Enhälligt bestämde vi att detta var resans godaste måltid. Alla pojkarna åt och lät sig väl smaka, så även jag. När vi var mätta och nöjda var det dags att betala. Gubbarna räknade och mindes, tydligen betalade man efter hur mycket man ätit och notan slutade på ungefär åtta kronor. Gissa om jag var nöjd! Nu jade jag provat verkligt lokal mat, ätit gott och betalat väldigt lite även att de fick väldigt mycket dricks. 

Och inte fick vi magsjuka heller vilket både maken och hans kollega säkert som aldrig det intygade att vi skulle få då de fick höra om vårt lilla äventyr.

För att väga upp gårdagens besvikelse vid spisen satsade jag idag på ett säkert kort idag. Cevapcici! Och alla var lyckligt tacksamma, så även kocken.

lördag 15 februari 2014

Sjunkande pH



Nu ska jag bekänna en svaghet i min karaktär. Saken är som sådan att mitt känslomässiga pH tenderar att sjunka då jag lagt ned viss möda på att laga mat och resultatet faller platt hos familjen, ja, kanske till och med ratas.

På något sätt är matlagning ett sätt för mig att visa min kärlek och omtanke på och när det inte faller väl ut så händer det ibland att jag blir sårad av reaktionerna eller den till och med uteblivna reaktionen. Nu är det inte så att jag kräver att alla ska älska allt jag tillagar. Nu när jag ändå är ute och vädrar sanningar så erkänner jag även att allt inte alltid blir lyckat då jag testar oprövade saker allt för ofta. Men jag skulle uppskatta om ändå insatsen värderades, om alla smakade och vi sedan kunde diskutera vad som kunde förbättras till nästa försök.

Ja, ja, det är väl sådant som ingår i moder- hustruskapet och de flesta gånger så kan jag ta det på ett moget sätt men så idag sjönk då mitt pH ner närmare nollan dessvärre. Jag hade satsat, till och med följt ett recept, börjat redan efter frukost och låtit grytan puttra i närmare fem timmar. Alla var hungriga och det doftade gott. Vi dukade och ställde iordning. 

Om det berodde på att vi var för hungriga eller något annat kan jag inte svara på men: Det borde varit ris istället för bulgur, Såsen var för simmig och Smaken lite besk. Två av fyra åt tyst så lite de kunde och på min sida av bordet sjönk humöret som en sten. Den uppbyggda förväntan tappade höjd farligt snabbt.

Vi avslutade måltiden och jag drog mig sårat undan för att slicka min stolthets sår i avskildhet. En blandad känsla av att vara försmådd och att vara barnslig fyllde mig. 

Ja, det var den bekännelsen.

fredag 14 februari 2014

Kärleksbevis på olika vis



Alla hjärtans dag har inte haft en särskilt central roll i vår familj. Det är faktiskt Yngste som drivit upp traditionens nivå en del. Denna gosse, så överfylld av kärlek, förbereder detta långt i förväg. Han smusslar och donar för att stolt på dagen meddela sina nära att han älskar oss och dela ut små arbetade, väl avvägda, kärleksgåvor passande för var och en av oss.

Hans nit verkar ha smittat fadern som kom hem med famnen full av hjärtprydda presenter till fru och söner dagen till ära.

Mitt eget bidrag blev inte helt otippat ... semlor, med ett hjärtlock. Min fasta övertygelse är att det går att modifiera semlor att passa om inte alla så i varje fall många av årets högtider.

torsdag 13 februari 2014

Tanka, diesel och kärlek



Ett samtal ifrån en orolig storebror om att lillebror haft en svår dag i skolan. En dag som framkallat många tårar storebror inte riktigt visste hur han skulle hantera.

Mammahjärtat snördes ihop på bråkdelen av en sekund. Bränslemätaren lyste oroväckande tomt men chansen togs.

Ett underligt erbjudande framställdes om att ta på sig jackan och följa med mamma till macken. Ville han det? Det ville han. Lätt på gasen och med hållen anda for så modern de snirkliga vägarna hemåt där snörvlig gosse hämtades upp hos lättad, omtänksam storebror. Lite förväntansfull var han allt över detta underliga tilltag.

Det var nog mestadels ångor som tog bilen den knappa milen till närmaste bensinstation men på den vägen hanns det talas lite tok men också mycket allvar. 

Underligt malplacerade men ändå så rätta trevlighetskänslor dök upp där ute i höstrusket en kulen februarikväll i sällskap med en gosse i blå jacka vars ögon i samma färg, tindrade allt mer ju längre samtalet pågick. Mor och son gick så, hand i hand, in i butiken och busigt bestämde sig för att köpa en hel påse Dumlekola. En vanlig torsdag!

På hemvägen talades det på riktigt vid om dagens bekymmer och beslutades att gemensamt skicka ett mail till fröken att berätta vad som hänt. Gossen var nöjd med beslutet och resten av kvällen ljöd det gladare tongångar.

Att man kan känna sig så nöjd över en så vardaglig sak som ett besök på macken för att tanka en bil.

onsdag 12 februari 2014

Positionellt förhållande till is

Jag har milt sagt varit under isen ett tag, helt däckad av en kraftig förkylning med tillhörande feber, slem och värk. Att detta sammanföll med en gräsänksperiod gjorde inte saken ett dugg roligare. Dock tror jag att jag åter är på banan om än lite ämlig.

Mina underbara syskonbarn har sportlov denna vecka, de har visst det där borta på andra sidan landet. Då föräldrarna arbetar sattes barnen på flyg till morföräldrarna. Tack och lov bor vi nära morföräldrarna, så även vi fått njuta av de små liven.


Det skulle åkas skridskor i västkustskolan kommande veckor och systern hade försiktigt förfrågat om det var möjligt att barnen fick provåka lite här på nordligare breddgrader. Mormor, å sin sida gjorde försiktiga förfrågningar om kanske kusinerna kunde vara med och liksom visa hur det skulle gå till.



Själv planerade jag att sitta vid sidan om och på sin höjd göra små glada och uppmuntrande tillrop. Men, ack vad jag bedrog mig. Det ramlades och halkades, de slog sig och de grät, skridskorna klämde och isen var för hal. Så det var bara för tanten att snöra på sig hockeyrören och ge sig ut på isen. Klädd i röd klänning med veckad kjol, yllelångkalsonger, kappa och täckkjol var jag definitivt unik där på planen.


Vi kände hur skillnaden var att åka när fötterna var som en glasstrut eller som glasspinnar. Kusinerna for omkring de också och vi åkte alla så vi blev lite trötta.


Att sedan höra en lycksalig systerdotter stolt utropa: Moster jag kan!!!! Det var god lön för mödan det.


Det var inte bara jag som var utsjasad efter strapatserna. Väl åter i mormors kök  kantades hela fikabordet utav en hoper slagna hjältar. Slagna dock blott för en stund. Det dröjde inte så värst länge innan det åter var full fart på kusinskocken.

tisdag 11 februari 2014

Hjärtevärmande

- Gå och lägg dig du och vänta på mig så kommer jag snart och läser för dig.
- Ska jag bara ligga?
- Ja, lägg dig du och vänta.
- Vad ska jag göra då?
- Ligg och tänk på något trevligt, något som gör dig glad.
- Då ska jag tänka på dig mamma.

tisdag 4 februari 2014

Otjänligt vatten

Jag satt kvar vid bordet efter det att  middagen var avslutad och bortdukad och bläddrade i tidningen då jag såg en siluett utanför köksfönstret. 

Vi har en ringklocka vid dörren men dess tillhörande del på insidan av huset är långt ifrån komplett och dessutom intapetserad sedan renoveringen för snart tre år sedan. Syftet då var att undvika ihärdiga och långvariga påringningar i arla morgonstund av leksugna små grannar. På grund av detta har vi alla ett upptränat sjätte sinne för när det kommer besök. Vi vill ju inte gärna att gäster ska känna sig negligerade av oss och behöva stå i ovisshet och vänta vid en tyst klocka. Alltså skuttade jag upp ifrån min behagliga plats och öppnade ytterdörren.


Där utanför stod samfällighetens ordförande med dyster min. Hans ärende var att meddela att vårt dricksvatten är otjänligt. Vi har E. Coli bakterier däri. Någon lösning fanns ännu inte, han hastade nu blott skyndsamt omkring och meddelade detta för att undvika onödigt obehag för grannskapet.


Det blev således till att koka några kastruller vatten för att ha vid behov. Det är ju för väl att bakterier dör vid kokning, hade vattnet varit kemiskt förorenat hade det ju varit betydligt besvärligare. Och vem vet, vi kanske får hit en vattencistern till byn om det inte löser sig. En sådan hade vi för några år sedan då pumpen gick sönder och så sociala har vi nog aldrig varit då vi träffades med våra dunkar och spänner när vi gick för att hämta vatten.

söndag 2 februari 2014

60



Nu har vi firat svärfar i dagarna tu. Jubilaren med ättlingar har kedjeätit, umgåtts och sovit några timmar under natten för att så återuppta firandet. Och ätandet.

Trevligt har vi haft det och kusinerna har lekt, lite trötta är vi så det blir en tidig kväll ikväll, för att göra oss redo för veckan som kommer.