Alldeles för tidig fest

När vi för första gången var här, i det hus som nu är vårt, och gick i den då tämligen igenvuxna allén utbrast pojkarna att där var fullt av Sockerdricksträd, det vill säga ihåliga gamla lindar. 

Detta i kombination med Gunnels  livfulla beskrivningar av temafester hon haft gjorde att vi satt uppflugna som skator till långt fram på natten i går afton, högt, högt däruppe och så långt, långt ut vi kunde nå och vågade knöt vi fast sockerdrickor för glatta livet.

Det var nämligen kalas på gång. 

Inte för det att någon hos oss fyller år i september utan för att den som fyller år sista oktober inte hade någon som helst lust att spendera ännu en födelsedagsfest inomhus. 

Han ville vara ute! 

Och han ville ha sol! 

Och sol det fick han, med råge! 

En sådan vacker och varm septemberdag hade vi inte ens vågat hoppas på.

Allén blev pyntad den med men personligen var jag oerhört nöjd med sockerdricksträdet. Faktiskt så nöjd att jag skulle kunna tänka mig att ha sockerdrickor hängande där och dingla mer permanent så att solens strålar först kan sila genom trädkronan för att därefter reflekteras genom sockerdricka. 

Vackert, säger jag bara!

De drickor som ännu inte mognat satt lite här och var i den ihåliga stammen.

Tänk att jag får bo så här!

Flera gånger om dagen slås jag av den lyckliga och tacksamma tanken att detta är mitt hem.

Och så allén ifrån andra hållet.

Det var inte bara jag som uppskattade sockerdricksträdet. 

Nej, faktiskt gjorde det riktig succé.

Och så var kalaset igång.

Härligt många presenter ifrån härligt många små gäster.

Som inte hade det minsta svårt att sysselsätta sig.

Och finns det dessutom en stubbåker på andra sidan häcken och solen skiner och benen är ystra ja, då kan det hända, ja, det är till och med troligt, att där bryter ut ett stubbkrig utan dess like, att skrik och skratt hörs vida omkring över nejden och att mamman får agera vätskekontroll åt genomsvettiga, lyckliga barn.

Nu sover jubilaren mycket gott i sin säng, nöjd med dagens alla eskapader som han glatt återberättat gång på gång under kvällen.

Födelsedag mitt i fixet

Vi har gjort lite uppehåll i vårt målande och fixande för att fira älskade Äldste som fyllt 15 år.

Tänk att det är 15 år sedan han kom till världen, en förskräckligt varm sommar. Tänk att jag förunnats ynnesten att vara mor i 15 år.

I vanlig ordning samlades släkten för att fira denna tilldragelse. 

Och i vanlig ordning var solen på sitt bästa humör. Gossen fick en äggalåda som rymmer 200 ägg så nu kan han fara på fler marknader.

Mina fina pojkar, min stolthet.

Att leka tyckte han inte lämpade sig på ett 15-årskalas så det fick bli en promenad istället. En hel liter smultron jann vi bärga på den färden.

Ifrån en till ett dussin på 40 år

Idag för 40 år sedan klev mina föräldrar in i det äkta ståndet och blev man och fru.

Detta firade vi genom att samlas, hela dussinet fullt, i deras sommarstuga i Småland på fredagskvällen. Till och med sjön firade och bjöd på ett alldeles makalöst skådespel för oss att beundra medan vi intog kvällsmaten.

Lördagen tog sin start i makligt tempo med lång frukost och mycket prat ifrån de vuxna och lek ifrån barnen. Då det var undanstökat lastade vi in oss i bilarna och for lite norr över till Brunstorpsgårds Trädgårdscafé vid Vätterns strand.  

Ett mycket mysigt ställe med gott fika i njutbar miljö, vackra planteringar att strosa omkring i samt ett alldeles för högt berg för barn att klättra upp på. Dock hade inte ungarna begripit det sistnämnda så de klättrade upp på det i alla fall. Morföräldrar och föräldrarna fick ett telefonsamtal ifrån toppen,  där delar av barnaskaran syntes som små vinkande prickar, och stod därefter med andan i halsen och bevittnade nedklättringen. En blombukett överräcktes omedelbart vid nedkomst kanske för att lindra upprörda känslor.

Husqvarna Fabriksmuseum intogs därefter av klanen.

Och alla hittade vi något som fascinerade oss ur denna långa och variationsrika historia. Personligen insåg jag att jag i hela mitt liv lidit brist på en Körsbärsrensare och då inte de tillverkats på väldigt många år så vet jag inte hur detta tomrum ska kunna fyllas. Vidare var beskrivningarna av Wilhelm Tham och hans verk mycket spännande och något som vi återkom till under kvällens fortsättning. Vad en enda människa med rätt inställning och någorlunda rätt förutsättningar kan betyda för en hel bygd.

Somliga fick ta sig en liten paus medan andra tog längre tid på sig att studera utställningarna. Skönt att det fanns en bänk i solen och en mormor med bekvämt knä.

Anfäderna hade bokat finmiddag på Gyllne uttern och föräldrarna till sällskapets sjuåringar var mycket tacksamma för de metertjocka väggarna. I ett sådant hus behöver inte ens sjuåringsföräldrar vara oroliga för att huset ska rasa.

Härlig trerätters middag serverades och alla skötte sig strålande. Presenter delades ut, tal hölls och några tårar fälldes allt medan solen strålade. 

Vi vände åter till stugan på enbart små, vackra, slingrande Smålandsvägar och riktigt insöp detta det ljuvligaste av landskap i försommarskrud.

Om nu någon tror det så vill jag bara meddela att det var inte nog med trevligheter där. Lagom till sänggång meddelade morföräldrarna att frukost skulle serveras i arla morgonstund en färdväg ifrån stugan. Var och en fick ta sig dit bäst de kunde med hjälp av bil, båt eller apostlahästar. Och lydiga som vi är allihop så gjorde vi så, några via sjön och några via väg.

Och på en kulle intill vattnet stod så en riktig brakfrukost uppdukad och brasan var tänd. Göken gol och vi lyssnade. En mycket mysig stund i livet. En sådan att bära med sig framgent. 

Ifrån en mycket vacker plats.

Så var i princip denna underbara helg till ända. Packning, lite mer mat, en gigantisk jordgubbstårta, kusinmys och det var dags att lämna för att fara åt olika håll igen. Jag måste erkänna att jag inte tycker om att vi bor så utspridda, som vi gör.

När vi tycker så mycket om varandra, som vi gör!

Han kunde ju inte veta

Det var alldeles säkert en bra plan. Han tog sin stora lastbil med släp och gripskopa och for ut på den lilla grusvägen en bra bit in i skogen för att lasta flis en onsdagsnatt. 

Han kunde ju inte veta att ännu längre in i skogen, längs den lilla grusvägen, pågick en dammiddag för att fira att ännu ett år lagts till handlingarna. Han kunde ju inte veta att damerna bestämde sig för att fara hemåt runt elvasnåret. Men han måste blivit lite överrumplad då det mitt i natten på den lilla grusvägen i skogen bildades en bilkö. Att det skulle välla ut en hoper klackade, uppklädda damer där mitt i natten var nog inte vad han förväntat sig när han tog sin lastbil och begav sig.

Damerna fick ge sig till tåls med att bilköa en stund i natten till dess han håvade in sin skopa, fällde in stödbenen och for ned till vägens slut. Tätt följd av en bilkö med damfyllda bilar. Vid vägens mynning stannade han till och bilarna kunde passera ut i korsningen.

Jag vet inte om minnet av de glada vinkningarna muntrade upp honom när han hade besvär med att vända ekipaget åter för att avsluta sitt nattliga värv. Men jag hoppas.

60

Nu har vi firat svärfar i dagarna tu. Jubilaren med ättlingar har kedjeätit, umgåtts och sovit några timmar under natten för att så återuppta firandet. Och ätandet.

Trevligt har vi haft det och kusinerna har lekt, lite trötta är vi så det blir en tidig kväll ikväll, för att göra oss redo för veckan som kommer.

Sovaöverkalas

En bit in i skogen tände de elden. Grillpinnar täljdes och det busades så där som det gör när elva- och tolvåringar släpps lite lösa. De hämtade brickor fyllda med korv och bröd, ketchup och senap och kannor fulla med jordgubbssaft. Sedan kalasades det där bak i skogen så att det hördes över nejderna.

När fötter och knän blivit våta och magarna mätta kom hela glada ungskocken indråsandes i vår hall. I virrvarret hängdes kläder upp, strumpor byttes och tår värmdes allt medan ett högljudt, glatt pladder helt intog och övertog ljudutrymmet. 

De har hunnit med en del spel och lekar, film och popcorn, kuddkrig och hot om godnattpussar ifrån husets mamma. En och annan tand blev också borstad. Nu ligger jag i min säng och hör rösterna när spökhistorier berättas och när spökhistorier upplevs, och jag njuter av det, av dem och av att Mellan just nu har precis det kalas han drömt om.

Imorgon ska jag väcka dem med  amerikanska pannkakor till frukost.

I sena timman

Jag sitter på köksgolvet i sena timman och spanar in i ugnen. Här gräddas korvbröd i långa banor för vi ska ha sovaöverkalas med korvgrillning i skogen och filmmys i soffan. En hoper pojkar ska rulla ut sina madrasser och sovsäckar på golvet, ligga där och prata och skratta. 

Vi ska lyssna här nedifrån och mysa över barnaskapet. Serva dem med det vi kan och hålla oss undan så mycket de vill.

Kalaset som ändå blev av

Mellans tolvårsdag skulle firas. Nära och kära hade köpt flygbiljetter och planerat dagen, maten var lagad och huset städat. Men så började maken må dåligt dagen innan och på natten blev det värre. Vi misstänkte någon form av förkylning med huvudvärk och feber men när han började kräkas blev vi bekymrade.

Morgonen randades och beslut var tvunget att fattas innan de mer långresta hunnit lämnat hemmen. Maken var däckad. Efter samråd med mormor beslutade vi att förlägga eventuellt kalas i deras boning. Därefter började rundringningen. Jag meddelade läget, talade om att var och en skulle känna sig helt fri att hålla sig undan men ville de komma var de välkomna till morföräldrarna istället.

En aning decimerad skara resulterade ändå i hela 15 personer som kom och firade gossen på hans stora dag.

Mellan var så social och konverserade belevat med alla sina gäster hela eftermiddagen. Menyn var i vanlig ordning vald av födelsedagsbarnet och bestod av Carnitas och därefter Mormors ostkaka ackompanjerat av diverse kakor och julgodis.

Presenter var det ingen brist på. Och efter öppning av dessa var det dags för charader. Mellan mös nöjt i egenskap av domare åt sina klurig uppdrag i stil med: "Tomten steker pannkakor istället för nattmacka."

Bröder, kusiner och sysslingar var ivriga hjälpredor både när det gällde att tända ljus och att blåsa ut dem.

Men de flesta blåste ändå födelsedagsbarnet ut själv.

Något som blev helt som vanligt var hissningen. Tolv gånger upp i taket. Hisnande och roligt men vi får väl se hur länge vi förmår, han blir inte direkt lättare med åren.

Sent om sider kom vi så hem och fick återberätta hela kalaset för en blek och medtagen fader. Och nu håller vi alla tummarna hårt för att ingen ytterligare ska bli sjuk.

Med råge firad

Nu har jag levt i 38 år och detta firade jag med en middag för 13 kära väninnor i fredags.

På menyn stod Jordärtskockssoppa med Parmachips till förrätt

Och Boef Bourgignon med kokt potatis och ärtor till huvudbröd.

Mitt Speltbröd fick hänga med under dessa rätter.

Till efterrätt serverade jag Nyponsoppa med glass och Mandelbiskvier.

Bra och praktisk mat som kunde förberedas tidigare i veckan vilket var en förutsättning för att kunna servera middag en fredagskväll efter arbetet. 

Stämningen var hög, även att flera av gästerna inte kände någon annan än mig sedan tidigare, men eftersom alla är ytterst trevliga människor fann de varandra redan vid välkomstglöggen och då de fick hjälpa den icke färdiga värdinnan med de sista förberedelserna.

En hel massa presenter fick jag också, vilket jag måste erkänna att jag är barnsligt förtjust i.

Efter middagen flyttade vi oss en våning upp och tryckte ihop oss i soffan för gemenskap, många skratt och lite småplock.

Vilket slank ned med hast.

Det var en underbar afton och jag är tacksam över att vara så privilegierad som får ha dessa omtänksamma, varma, glade, uppmuntrande kvinnor i min närhet.

På lördagsmorgonen, min födelsedag, fortsatte firandet, denna gång utav familjen, med sång, paket, frukost på sängen och mys i densamma.

Tårtan var rationaliserat till wienerbröd.  

En stund frampå dagen, efter en lugn och behaglig morgon, tog Yngste, Mellan och jag en promenad i det underbara soliga och frostiga vädret och den förstnämnde hittade årets julgran, färdigpyntad och klar.

Vackert är det när kylan nyper till. 

En sådan enorm skillnad ifrån gråa, geggiga slaskiga höstdagar.

Nej, jag är tacksam för några minusgrader som både bjuder på skönhet och nöjen.

Även om nöjena ibland går över styr.

Med rosiga kinder kom vi åter hem och tog åstad med det traditionsenliga pepparkaksbaket. Det är nämligen så att i det här huset bakar man ALLTID pepparkakor på mammans födelsedag. (Enligt barnen) Och nåde den som försöker ändra på traditionerna.

Dagen avslutades med att mor och far kom med presenter och bjöds på rester ifrån gårdagen.

Nu är jag ordentligt infirad i mitt 39:e år och ser fram emot vad detta har att erbjuda.