Kalaset som ändå blev av

Mellans tolvårsdag skulle firas. Nära och kära hade köpt flygbiljetter och planerat dagen, maten var lagad och huset städat. Men så började maken må dåligt dagen innan och på natten blev det värre. Vi misstänkte någon form av förkylning med huvudvärk och feber men när han började kräkas blev vi bekymrade.

Morgonen randades och beslut var tvunget att fattas innan de mer långresta hunnit lämnat hemmen. Maken var däckad. Efter samråd med mormor beslutade vi att förlägga eventuellt kalas i deras boning. Därefter började rundringningen. Jag meddelade läget, talade om att var och en skulle känna sig helt fri att hålla sig undan men ville de komma var de välkomna till morföräldrarna istället.

En aning decimerad skara resulterade ändå i hela 15 personer som kom och firade gossen på hans stora dag.

Mellan var så social och konverserade belevat med alla sina gäster hela eftermiddagen. Menyn var i vanlig ordning vald av födelsedagsbarnet och bestod av Carnitas och därefter Mormors ostkaka ackompanjerat av diverse kakor och julgodis.

Presenter var det ingen brist på. Och efter öppning av dessa var det dags för charader. Mellan mös nöjt i egenskap av domare åt sina klurig uppdrag i stil med: "Tomten steker pannkakor istället för nattmacka."

Bröder, kusiner och sysslingar var ivriga hjälpredor både när det gällde att tända ljus och att blåsa ut dem.

Men de flesta blåste ändå födelsedagsbarnet ut själv.

Något som blev helt som vanligt var hissningen. Tolv gånger upp i taket. Hisnande och roligt men vi får väl se hur länge vi förmår, han blir inte direkt lättare med åren.

Sent om sider kom vi så hem och fick återberätta hela kalaset för en blek och medtagen fader. Och nu håller vi alla tummarna hårt för att ingen ytterligare ska bli sjuk.