Ibland händer det oväntade saker i det allra mest vardagliga. Sönerna och jag hade varit hos tandläkaren och svängde hungriga in på infarten här hemma. Själva intåget organiserades i vanlig ordning med militärisk precision. Det gäller ju att få med alla pinaler in på första försöket då ingen är särskilt hugad på att lämna stugvärmen när vi väl kommit in. Dock beslöts att gossarna skulle göra den lilla promenaden till brevlådan gemensamt innan de tog av sig utterkläderna.
Vi fick en ny brevlåda i julklapp av svärföräldrarna och de båda äldsta insåg att de ännu inte beskådat denna på plats, därav knatade de iväg. Själv gick jag in, andades ut och njöt av att åter vara vid hemmets trygga härd. Jag blev dock abrupt uppväckt ur mina drömska tankar då dörren slets upp och Yngste ropade: En hund!
De andra två var på intet sätt tysta. Milt sagt kan man säga att det var tre uppspelta herrar och en liten nyfiken vovve som stod där utanför min dörr. Hunden hade varken koppel eller halsband och ingen av oss kände igen den så vad skulle vi göra? Även att jag är pälsdjursallergisk hade jag inte hjärta att låta jycke och barn stanna ute i det grå utan beslöt att upplåta badrummet som tillfälligt härbärge. Hunden bara in och det bäddades och ordnades med vatten och mat. Den lilla gynnaren var både hungrig och törstig och därefter ytterst sällskaplig till sönernas förtjusning. De låg och trängdes där på badrumsgolvet och glada ljud trängde ideligen ut genom den stängda dörren.
Själv ringde jag polisen, satt i lång telefonkö, åt allergimedicin, fixade mer hundmat, fick svar och anmälde mitt ärende, letade siffror och bokstäver i hundöron och fick smidigt svar på vem som ägde hunden. Telefonnummer bifogades även svaret. Därefter var det bara att ringa ägaren och meddela var hennes eftersökta vovve höll hus. Sönerna såg mig som en svikare!
Nu är hunden hemma hos sig, Alice hette hon och var av rasen Borderterrier, och tjatet om en hund har jag hemma hos mig.
Tänk vad en helt vanlig tur till brevlådan kan föra med sig!
Man vet aldrig vad som väntar en bakom knuten!
SvaraRaderaTur att Alice åter kom hem till sig, men jag förstår också dina söner som såg möjligheter till att bli ofrivilliga hundägare. Tur för dig också att allt ordnade sig:)
Vilken ovanlig avslutning på hemfärden, kan man lugnt säga! Bra jobbat med att få den till rätt ägare! Hoppas ni får en bra fredag, men kanske utan pälsdjur! :) Kram Maja
SvaraRaderaLedsamt att du är pälsdjursallergiker. Hund berikar verkligen livet. Tycker jag.
SvaraRaderaKram
//bara anna