Behålla barnet, oavsett!

Maken, jag och de två äldsta låg i soffan, pratade, fnittrade, beundrade granen och förundrades över hur mycket vi faktiskt har kapacitet att äta. Varje dag! Då vi hemföll åt minnen och berättelse ifrån förr. Närmare bestämt samma kväll för tolv år sedan.

Vi var nyinflyttade i vårt hus och vi väntade vårt andra barn. Det var lite speciellt denna gång och det gick tillbaka till ultraljudet, en hemsk vårdag. Detta hade visat cystor i barnets hjärna vilket naturligtvis var omskakande. Vi fick beskedet att cystorna alltid återbildas men det ökar risken för kromosomfel. Vi fick också veta att Downs Syndrom var det bästa, övriga kromosomfel skulle leda till död i späd ålder. Dessa besked fick vi kallt levererade i ansiktet utav en iskall läkare. Hon fortsatte sin litania med att vi nu skulle göra fostervattenprov för att närmare undersöka läget. 

Tårarna rann nedför mina kinder och jag var minst sagt omtumlad men någonstans i bakhuvudet dök det upp en tanke om risken med fostervattenprov. Jag ställde frågan men läkaren mer eller mindre fnyste åt min fråga och sa att ni måste ju ta provet så att ni vet om ni ska avbryta graviditeten eller inte. Då gick det upp för oss vad det var människan faktiskt stod och sa! Vi talade bestämt om att vi ville ha barnet alldeles oavsett. Det var ju vårt barn! Läkaren kunde inte förstå vår ståndpunkt alls och menade att vi var lite omtumlade för ögonblicket. Hon ville att vi skulle göra provet för att hinna tänka igenom det ordentligt. Dröjde vi med testet skulle kanske svaret inte hinna komma innan det var för sent att välja. 

Då blev maken arg! Han ville veta exakt hur stor risken för kromosomfel var. Det kunde hon inte svara på utan fick gå och hämta några böcker att bläddra i. Svaret var 2 på 6000. Sedan ville maken veta hur stor risken var för missfall vid fostervattenprov. Det var 1 på 100. Han spände  ögonen i läkaren och frågade med bister röst om hon ansåg det vara rimligt att utsätta ett barn för den risken. Han fick svaret: Ja! Vi lämnade sjukhuset mycket omskakade, arga, ledsna och oroliga. 

Även att risken för kromosomfel var så låg så följde detta oss väldigt nära under hela graviditeten. Vi läste mycket och försökte sätta oss in i vad som skulle kunna ske. Vi önskade så att det skulle vara Downs om det var något annorlunda med vårt barn, då vi naturligtvis ville att han eller hon skulle få leva till vuxen ålder. Vi älskade detta lilla osedda knyte.

Så för tolv år sedan var det en nervös afton. Äldste var lämnad hos morföräldrarna och vi skulle gå till sängs för att vara på sjukhuset tidigt nästa morgon. Vi skulle få barn med planerat kejsarsnitt. Det kändes overkligt och nervöst och det var väldigt svårt att sova. 

Denna gång blev vi väl emottagna av omtänksam personal. Alla visste att det var en förlossning med förhöjd risk och vi blev informerade om att ett läkarteam skulle ta barnet direkt det var ute för undersökning. 

Att vara vaken när hela magen öppnas är ingen speciellt trevlig upplevelse men det går an när ett barn är belöningen. Jag hörde hur de arbetade, jag kände hur min kropp krängde och jag såg makens bleka nuna efter att han kikat över skärmen. Så ... plötsligt ändrades tonläget i rummet, det liksom skärptes, och så fick de ut barnet. Omedelbart sprang de iväg, maken också. En sköterska kom fram till mig torkade mina våta kinder, tog min hand, log och sa: Du har fått en liten pojke! De undersöker honom nu sedan kommer du att få honom.

Det var surrealistiskt att ligga där och inte kunna springa efter mitt barn. Jag borde ju vara med honom. Istället låg jag på ett bord och hörde hur människor arbetade med min kropp medan tårarna bara strömmade och det enda som kom ur min mun var frågor om hur han mådde. Jag fick inga vettiga svar, antagligen för att hon inte visste mer än jag. Det kändes som en evighet innan en mycket stolt far, även han med våta kinder, kom in och lade ett litet, litet, skrynkligt knyte med gasbindemössa på huvudet på mitt bröst. 

Mitt barn, min son! 

Helt utan fel som skulle ta honom ifrån mig i späd ålder.

Och nu blir han tolv år gossen som idag meddelade att han funnit sig ett hus och nu ämnade flytta hemifrån. Jag godkände tilltaget så länge han lovade att fortsätta ha huset placerat i vårt vardagsrum.