Maken, jag och de två äldsta låg i soffan, pratade, fnittrade, beundrade granen och förundrades över hur mycket vi faktiskt har kapacitet att äta. Varje dag! Då vi hemföll åt minnen och berättelse ifrån förr. Närmare bestämt samma kväll för tolv år sedan.
Vi var nyinflyttade i vårt hus och vi väntade vårt andra barn. Det var lite speciellt denna gång och det gick tillbaka till ultraljudet, en hemsk vårdag. Detta hade visat cystor i barnets hjärna vilket naturligtvis var omskakande. Vi fick beskedet att cystorna alltid återbildas men det ökar risken för kromosomfel. Vi fick också veta att Downs Syndrom var det bästa, övriga kromosomfel skulle leda till död i späd ålder. Dessa besked fick vi kallt levererade i ansiktet utav en iskall läkare. Hon fortsatte sin litania med att vi nu skulle göra fostervattenprov för att närmare undersöka läget.
Tårarna rann nedför mina kinder och jag var minst sagt omtumlad men någonstans i bakhuvudet dök det upp en tanke om risken med fostervattenprov. Jag ställde frågan men läkaren mer eller mindre fnyste åt min fråga och sa att ni måste ju ta provet så att ni vet om ni ska avbryta graviditeten eller inte. Då gick det upp för oss vad det var människan faktiskt stod och sa! Vi talade bestämt om att vi ville ha barnet alldeles oavsett. Det var ju vårt barn! Läkaren kunde inte förstå vår ståndpunkt alls och menade att vi var lite omtumlade för ögonblicket. Hon ville att vi skulle göra provet för att hinna tänka igenom det ordentligt. Dröjde vi med testet skulle kanske svaret inte hinna komma innan det var för sent att välja.
Då blev maken arg! Han ville veta exakt hur stor risken för kromosomfel var. Det kunde hon inte svara på utan fick gå och hämta några böcker att bläddra i. Svaret var 2 på 6000. Sedan ville maken veta hur stor risken var för missfall vid fostervattenprov. Det var 1 på 100. Han spände ögonen i läkaren och frågade med bister röst om hon ansåg det vara rimligt att utsätta ett barn för den risken. Han fick svaret: Ja! Vi lämnade sjukhuset mycket omskakade, arga, ledsna och oroliga.
Även att risken för kromosomfel var så låg så följde detta oss väldigt nära under hela graviditeten. Vi läste mycket och försökte sätta oss in i vad som skulle kunna ske. Vi önskade så att det skulle vara Downs om det var något annorlunda med vårt barn, då vi naturligtvis ville att han eller hon skulle få leva till vuxen ålder. Vi älskade detta lilla osedda knyte.
Så för tolv år sedan var det en nervös afton. Äldste var lämnad hos morföräldrarna och vi skulle gå till sängs för att vara på sjukhuset tidigt nästa morgon. Vi skulle få barn med planerat kejsarsnitt. Det kändes overkligt och nervöst och det var väldigt svårt att sova.
Denna gång blev vi väl emottagna av omtänksam personal. Alla visste att det var en förlossning med förhöjd risk och vi blev informerade om att ett läkarteam skulle ta barnet direkt det var ute för undersökning.
Att vara vaken när hela magen öppnas är ingen speciellt trevlig upplevelse men det går an när ett barn är belöningen. Jag hörde hur de arbetade, jag kände hur min kropp krängde och jag såg makens bleka nuna efter att han kikat över skärmen. Så ... plötsligt ändrades tonläget i rummet, det liksom skärptes, och så fick de ut barnet. Omedelbart sprang de iväg, maken också. En sköterska kom fram till mig torkade mina våta kinder, tog min hand, log och sa: Du har fått en liten pojke! De undersöker honom nu sedan kommer du att få honom.
Det var surrealistiskt att ligga där och inte kunna springa efter mitt barn. Jag borde ju vara med honom. Istället låg jag på ett bord och hörde hur människor arbetade med min kropp medan tårarna bara strömmade och det enda som kom ur min mun var frågor om hur han mådde. Jag fick inga vettiga svar, antagligen för att hon inte visste mer än jag. Det kändes som en evighet innan en mycket stolt far, även han med våta kinder, kom in och lade ett litet, litet, skrynkligt knyte med gasbindemössa på huvudet på mitt bröst.
Mitt barn, min son!
Helt utan fel som skulle ta honom ifrån mig i späd ålder.
Åh vilken fin berättelse! Eller sanning berättad på ett fint vis. Rinner några tårar nerför min kind när jag tittar på mina barn på andra sidan bordet. Så lyckliga vi kan vara över att ha friska barn! Men vilken idiotisk läkare! Att ta för givet något sånt borde de ju inte få göra!
SvaraRaderaHoppas sonen har det mysigt i sitt nya hus och en bra födelsedag! Kram Maja!
Vilken rörande berättelse...och så glad jag blir när jag hör att föräldrar inte väljer bort barn när de hör att risken finns att de kanske är lite annorlunda. Alla barn är en fin gåva. Den här gången var ju läkaren dessutom helt ute och reste. Den slags chansning skulle inte vara tillåten. Ni blir ju kan man säga grannar nu när han flyttar. Förståndigt att inte flytta allt för långt hemifrån första gången. Kram
SvaraRaderaTack för att du delar med dig. Så starkt och kärleksfullt av er att inte tvivla och vilken lycka för både er och barnen att allt gick väl. Tur att ni lyssnade till era hjärtan istället för läkarens kunskap. Jag tror att det ligger mycket i det att följa sitt hjärta, när man lyssnar till hjärtat ångrar man sällan besluten.
SvaraRaderaStor kram till er och god fortsättning på det nya året!
Christina
Den generella risken att få ett barn med tex Downs är 2%, så det verkar ju jättekonstigt om 1 på 3000 skulle vara en förhöjd risk. Det är ju bara 1/3 promille... Läkaren måste ha sagt fel. Jag gjorde moderkaksprov när jag väntade min yngste, pga förhöjd risk. Jag ville helt enkelt vara förberedd ifall det skulle visa sig att något var avvikande. När mitt första föddes tog det en vecka innan vi visste att hen hade en avvikelse, en fruktansvärd och underbar tid - alla känslor på samma gång!
SvaraRaderaDet är mycket möjligt att läkaren sa fel. Dåmin ålder var avgörande och då jag var 25 år på den tiden var det inte speciellt förhöjd risk. Det var inte speciellt stor skillnad emot en vanlig graviditet, egentligen. Men enligt denna människa var detta irrelevant. Fanns det en förhöjd risk borde vi enlighet henne agera på det.
RaderaVi övervägde, precis som ni, att ta testet senare i graviditeten just för att vara förberedda. Vi resonerade att om det skulle leda till att förlossningen satte igång så skylla barnet vara stort nog att klara sig. Men när det väl kom till kritan blev det aldrig av. Dock hade nog en hel del oro kunnat bli konstruktiv istället, om vi vetat.
Jag är så glad Hanna, att du och din man är en av dem som tar emot sitt barn oavsett vad. Man älskar ju sitt osedda lilla barn från den dagen man vet att det finns där inne i magen. Som ett vackert litet embryo.
SvaraRaderaDu "känner" ju min lilla H, och jag önskar att hela världen fick ta del av henne innan någon bestämmer sig för att ta bort ett fantastiskt litet barn med t ex Downs syndrom.
Kram och grattis på födelsedagen till gosse nummer två
Jag är glad att du tog det beslutet annars skulle jag inte funnits idag
SvaraRaderaTack Mamma