onsdag 27 februari 2013

Kär eller...


Både vindruvor i överflöd och en fantastiskt vacker blombukett.


Han är nog kär i mig!


Eller så vill han kompensera sina starka tendenser att norpa mina hörlurar, starkt förvissad om att de är hans, för att sedan förlägga dem på de mest osannolika  platser. 

tisdag 26 februari 2013

Isfestival

Härförleden ondgjorde jag mig över internätets frånvaro när staden bjöd på Isfestival och jag hade kameran full av vackra bilder. Det jag då kunde visa var en torftig mobilbild. Jag tänkte nu ta tillfället i akt att ta igen detta och bjuda på något nästan magiskt.


Tänk er att gå omkring i Stadsträdgården en mörk kväll tillsammans med ganska många medmänniskor, dock inte så många att det blir trångt utan bara trevligt. 


Här och var lyser det och när man närmar sig det upplysta finner man att det bjuds på de allra vackraste skulpturer i ett alldeles förgängligt material. Det är fantastiskt att få ta del av och mina bilder gör inte upplevelsen rättvisa, men de kanske ger en aning.


Ett hårt och kallt material som ändå förmedlar en känsla av liv.


En värme


Min favorit blev denna, vad jag tolkar som en våg.


Helt olik ifrån dess olika sidor


Fantastiskt utmejslad


En ytterligare fascinerande var denna. 
Väldigt kantig ifrån vissa håll 


Samtidigt väldigt mjuk i formerna ifrån andra 
Till Yngstes förtjusning innehöll den även en bit infrusen mossa.


Pojkarna föll även för den gigantiska Isbjörnen med sylvassa tänder


Lekplatsen i is stod inte heller lågt i kurs


I synnerhet inte när pappa var med och lekte


En lyckad kväll när staden visar upp sig ifrån sin allra bästa sida

måndag 25 februari 2013

Återföreningens mysterium


Jag kanske vänjer mig vid pojkars förtjusnings uttryck någon gång.


När jag och min syster hade varit åtskilda och träffades igen brukade vi oftast prata, berätta vad vi gjort, hur mycket vi längtat efter varandra, kanske ge en present och ibland blev vi osams för att vi var på helt olika våglängder och liksom inte riktigt fick kontakt. Det brukade dock lösa sig efter en stund.
  

När mina gossar återförenas så blandar de alla känslorna på en och samma gång. Det brottas och kramas, och brottas, och välts omkull, det petas lite retsamt, det kramas och det brottas. På något sätt vet jag ju att det är kärlek och saknad och glädje över återföreningen som tar sig uttryck. Och jag har, vis av erfarenhet, lärt mig att det är ingen idé att försöka få ur den förlorade och nu återkomne sonen något om hur han har haft det förrän allt det där brottandet är avklarat.


Och något härligt finns det i brottandet.
Jag antar att det är syskonkärleken.

söndag 24 februari 2013

Farfars modifierade Korvgryta

Åter hemma!
Åter tillsammans alla fem! 
Åter vid min dator så att blogginläggen kan se ut som vanligt igen!
Åter vid mitt kylskåp, ganska tomt.

Maken, Äldste och Mellan  for till staden för några ärenden medan Yngste och jag njöt av att vara hemma. Vi packade upp och plockade lite i största allmänhet tills dess det var dags för lunch. Maken skulle handla så det gällde att trolla med det som fanns tillgängligt i hemmet. Det som fanns i kylskåpet var en ensam Zuccini, lite skrynklig i ena ändan. I frysen däremot där fanns Falukorv, och det i överflöd. Det finns det alltid i vår frys. Det är nämligen på detta vis att när jag ber maken att handla ospecificerad mat så är det alltid just Falukorv han ändar upp med hemmavid. Likaså de gånger han på egen hand kommer på att vi behöver något att förtära, då kommer det hem, Falukorv. Därav finns det alltid Falukorv.

Dessvärre är inte just Falukorv min favoritråvara, om man nu ens kan kalla den för råvara. Makens paradrätt nummer ett är däremot Korvstroganoff, vilket kan förklara hans fablesse för just denna produkt. När jag stod där med öppen frysdörr, kinderna började bli lite frostnupna, djupt försjuken i funderingar över vad jag skulle göra med detta, i mina ögon, älemäte till Falukorv, kom minnena ifatt mig.

I mitt barnaliv hade jag förmånen att få vara mycket hos min farmor och farfar. Farmor var hemmafru ifrån dagen hon gifte sig till dagen hon dog och oftast tillgänglig för oss barnbarn. Sysslolös var hon däremot sällan. Utifrån denna ordning var det i princip alltid hon som lagade maten och det var farfar som diskade. Men ibland hände det storslagna. Farfar skulle laga middagen! Detta var verkligen något storslaget, något vi förstod på farmor, skulle högaktas. Farfars paradrätt innehöll också falukorv, men på ett annat vis. 

Han skar korven i breda, lite ojämna skivor med sina enorma lastbilsförarhänder, för att sedan dela dem till kvartar. Lök, skuren i fyra delar, i klyftor. Samt grovskurna potatisbitar. Ned med alltsammans i en gryta med buljong, lagerblad och vitpepparkorn i. Så fick det stå där och puttra tills potatisen var lite mosig och löken nästan genomskinlig.

Smaken då? Jo, det var helt okej, ingen sensation men inget konstigt heller. Praktiskt var det med allt i samma gryta och inte blev det så värst mycket disk heller.

Dagens fråga var dock om jag skulle göra denna rätt. Det fick bli en modifierad version.


En burk krossade tomater
4 lökar, skurna i grova klyftor
1 ensam Zuccini
köttbuljong
1 msk paprikapulver
Cayennepeppar
Timjan
1 nypa socker
1 Falukorv skuren i grova kvartar

Jag kokade ihop allt utom korven ganska länge, eftersom jag inte visste riktigt när övriga familjen skulle återvända. 20 minuter innan de kom hem åkte korven i grytan och potatisen fick koka i en kastrull bredvid.

Farfars modifierade Korvgryta fick mer än godkänt av familjen.

Minskade då Falukorvsmängden i frysen?
Nej då, maken hade ju handlat och sin vana trogen hade han ju naturligtvis köpt just Falukorv trots att jag precis innan han for uttryckligen sa:
"Handla gärna någon middagsmat och då menar jag INTE Falukorv!"

lördag 23 februari 2013

Tack till alla trogna!

Idag har jag ägnat en del tid åt att lurpassa på er. Ja, det är faktiskt sant. Saken är sådan att jag imorse insåg att bloggen under dagen skulle passera 50000 besökare. Det är ganska stort tycker jag och jag bestämde mig för att försöka få händelsen på bild. Resultatet blev nedanstående, ganska dåliga, sneda bild på 50002 besökare. Jag missade med andra ord strecket mitt lurpassande till trots. Men å andra sidan kan jag ju ha bilden som bevis på att bloggen haft fler än 50000 besökare.

Samtidigt som jag lurpassade fylldes tankarna av glädje och i ärlighetens namn även ett visst mått av stolthet över att så många tycker att mina vardagsbetraktelser är värda att lägga en stund på, att några till och med tar sig tid att kommentera och att flera återkommer gång på gång.

Stort tack till er alla!

Det är intressant det här med vilka bloggar man fastnar för. Hur man stöter på nya och vilka man återkommer till. Själv tycker jag att det tar lite tid att lära känna en blogg, det är ganska sällan jag fastnar vid första besöket. Det är dock något jag lärt mig om mitt eget beteende så jag återkommer ofta några gånger innan jag bestämmer mig. Historiskt sett, om man nu kan uttrycka sig så om mitt ett och ett halvt åriga bloggliv, har det oftast börjat med att någon bloggare kommenterat på min blogg. Jag kikar då in på denna blogg och börjar anonymt att följa den ett tag, kommentera ibland. Om tycke uppstår så fortsätter jag som offentlig följare och om jag inte helt kopplar med bloggen så slutar jag följa. Hur väljer ni vilka bloggar som skall följas i detta fantastiska utbud?

fredag 22 februari 2013

Äventyr och mys

Denna dag bjöd på lite äventyr. Medan Yngste är på skidskola har vi andra tre passat på att åka helt enligt Mellans önskemål. Idag var det blott svarta backar som stod på programmet. Vi for över till Ostsidan och fick några riktigt härliga åk.

Liftkön på den sidan brukar inte vara besvärande lång vilket är tilltalande. När vi stod där på rad, med två sällskap framför oss, så stannade liften. Liftkillen sprang ut, ringde på en klocka, tryckte på några knappar, så att klockan ringde igen, vred på en nyckel, ringde på klockan... Och så där höll det på men inte hjälpte det, alldeles oavsett hur många gånger klockan ringde.

Det fylldes på med fler och fler människor och tiden för att hämta ut Yngste närmade sig allt mer. Maken löste det dock genom att tala om problemet för en skidlärare som också var fast på samma ställe med hela sin grupp. En kontakt togs och de lovade att någon skulle ta väl vara på gossen.

Som alltid vid situationer som går lite utanför det normala så börjar man prata med människor man inte skulle kommit i samspråk med. Det blev ganska trevligt där öster om fjället. I sinom tid kom det en hel hoper skotrar med vagnar bakefter för att hämta oss strandade skidåkare och körde oss till en annan lift. Ett litet roligt, oväntat äventyr!

Yngste blev ytterst besviken att han insåg vilket nöje han missat. Eftermiddagen tillbringades därför i samma region i stark förhoppning om att de inte skulle ha lagat liften så där värst väl utan att ett nytt haveri skulle bli aktuellt. Det blev inte så.

Väl åter i stugan är det sedan så skönt att tända en brasa, duscha, krypa i mjukiskläder och bara mysa alldeles oavsett vilka äventyr dagen bjudit på.







torsdag 21 februari 2013

Danskar på skidor

Jag tycker om danskar och jag tycker mycket om Danmark. Jag tycker om danskan och anser att jag förstår den väl. Jag växte upp med danskar och tycker om att resa runt i detta trevliga, barnvänliga land. Jag tycker om danska kläder och det faktum att de kan konsten att rea på riktigt. Jag gillar det mesta med vårt södra grannland.

Därför förundrades jag när jag kom på mig själv med att intuitivt rygga, söka skydd och hålla mig ur vägen när jag hörde detta, för mig i andra situationer, behagliga språk. Min kropp reagerar med en känsla av oro när slalom och danska sammankopplas. Och det är helt ofrivilligt. Däremot måste jag nog erkänna att känslan är erfarenhetsbaserad. Det bär mig emot att säga, och jag säger inte att det gäller alla, men danskar är generellt sett livsfarliga på slalomskidor!

De verkar ha inställningen och tron att de är i världsklass, vilket de inte är. Med friskt mod kastar de sig ut för varje backe helt omedvetna om att det är den ovanifrån kommande som har väjningsplikt. De hörs mycket i liften och ramlar av densamma ganska mycket också. Och de tar stora, oberäkneliga svängar i backen vilket gör att man ligger på pass bakom för att snabbt slinka förbi när de är långt bort på andra sidan.

Kort sagt är danskarna en faktor att ta hänsyn till i vintersportutövandet. De är dock duktiga på att använda hjälm, gammal som ung. Och de kan på något förunderligt vis, sin egen vinter till trots, tillverka riktigt bra och snygga vinterkläder. Med lite övning kommer de nog kunna hantera slalomskidor också med bravur, om några generationer eller så. Tills dess tar jag betäckning för dem i backen! Men inte annars.

onsdag 20 februari 2013

Spark

Mellan har länge önskat sig en sparkcykel där hjulen går att byta mot skidor. Tack vare Äldstes trägna sökande och moderns plånbok fick han just en sådan på sin födelsedag i januari. Idag var det dags för deras gemensamma backpremiär. Och hoj vad det gick!

Det är för väl att Mellan är en skicklig skidåkare. Han hittade snabbt tekniken och behärskade sin spark både i backar och i liftar på ett märkvärdigt vis. Och uppmärksamhet rönte han, det hörde jag som kom strax efter. Det var, av kommentarerna att döma, inte så många som sett ett dylikt ekipage tidigare i backen.

Vi for fram på detta vis under förmiddagen, sedan bytte han tillbaka till skidor. Dock fortsatte vi två att hänga och fadern och Yngste åkte lite själva.

I ganska många år har jag varit nöjd om skidveckan innehållit två, tre riktigt bra åk. Det har ju varit andra nöjen som dominerat, såsom att lära barnen att åka, och att åka tillsammans, i deras tempo. Nu däremot, slog det mig mitt i backen, så staplas det ena fantastiska åket på det andra. Och vi gör det fortfarande tillsammans. Det är härligt!

Dock behöver modern vila emellanåt, som jag tidigare nämnt och med dagens fantastiska väder var det vissa svårigheter att få gehör för just detta. Gossarna han knappt nudda backen med ändalyckten vid lunch innan de otåligt ville att vi skulle fara igen. Så idag fick jag ta till det tunga artilleriet för att få avnjuta en kopp kaffe sittandes. Våfflor! Mysigt är det, och gott, och förskräckligt dyrt för lite mjöl, mjölk och ägg. Men våfflor ska vara dyra i fjällen säger mor min, så då var ju allt i sin ordning.











tisdag 19 februari 2013

Kan man så...

När maken far fram på skidor upplevs det lätt som att han är född i pjäxor och skidor. De är bara en förlängning av honom, inte på något sätt otympliga och begränsande utan bara tvärtom. Han kontrollerar dem till fullo.

Ibland händer det att maken suckar över Yngstes framfart eftersom att om det är möjligt att krångla till åkningen, så gör han det. Åker vi i full fart nedför en röd backe kan han mycket väl sätta ned rumpan mellan skidorna, i farten, bara för att testa. Berättar jag att han som två och ett halvtåring for rakt in i en kuddbeklädd stolpe måste han naturligtvis testa nästa gång vi passerar. En rejäl tremeters hög måste självklart testas som hopp trots att de senaste fjorton försöken lett till en hastig uppfärd, tvärstopp och en lika hastig nedfärd, bakåt. Behöver jag ens nämna att han ovillkorligen väljer skogen framför pistade backar ofta med resultatet att han hamnar ganska långt nedanför själva liften och högljutt beklagande över sin situation får staka sig alternativt klättra upp till rätt position.

När maken suckar över detta brukar jag högt filosofera över hur det kommer sig att han själv behärskar sina skidor så väl. Hur stillsamt alternativt hur på gränsen han själv åkte som barn. Av någon förunderlig anledning vill han inte tala om detta men jag har definitivt mina misstankar. Han åker inte helt lugnt nu heller kan jag meddela.

måndag 18 februari 2013

Mjölkväder

Ett aningens mjölkigt väder hindrade oss inte ifrån dagens övningar. Skidskola för Yngste. En massa skidåkning för oss alla, både framlänges, baklänges, i luften och en och annan djupdykning i snön. Och så varm choklad med vispgrädde så klart, medan fötterna fick vila en stund.

Det är nämligen så med denna familj att skidåkning är bland det roligaste som finns och vila är något modern får muta sig till. Och då är varm choklad med vispgrädde en accepterad muta. Senare i veckan kommer jag att få ta till tyngre grejer, såsom våffelstugan, något jag på intet sätt har det minsta emot.

Då jag nu är hänvisad att blogga ifrån telefonen kommer alla bilder sist i inläggen. Jag hoppas att ni har överseende med detta tills jag är åter hos min dator. Jag avslutar bildkavalkaden med en ödmjukande egobild, den sanna bilden av Hanna efter en dag i backen.









söndag 17 februari 2013

Svällande hjärta

Nu drar vi till fjällen!
Märkligt nog lämnade vi precis av Äldste i kyrkan. Han far med dem till Åre och vi andra har destinationen inställd på Idre.

Tänk att min förstfödde är så stor. Jag har svårt att vänja mig. Så pass att jag vaknade flera gånger under den gångna natten, grubblandes över om han har med allt, om han kommer att ha det bra och så vidare. Det slutade med att jag mitt i natten tassade upp på övervåningen, in på hans rum och fram till hans sängkant. Där satt jag och tittade beundrande på min store, sovande son. Han är så klok, modig och omtänksam. En gosse som gör sin mor stolt med råge. Samtidigt som någonstans där inne är han fortfarande min lilla gosiga plutt eller det är nog mer sannolikt att den där lilla plutten finns kvar inne i mig, i mitt hjärta och i mitt minne.

Jag satt där på sängkanten, strök bort hår ur hans panna med hjärtat svällande av känslor.

Nu önskar jag honom den bästa skidveckan någonsin. Och jag kommer att längta, det är ofrånkomligt. Och jag kommer att njuta av de två dyrbara prinsar som fortfarande åker med oss.

lördag 16 februari 2013

Isfestival

Det är Isfestival i staden och vi var där igår. Jag tog en hel massa vackra bilder på fantastiska isskulpturer. Dessvärre har vi fortfarande ingen uppkoppling så jag får inte ut dem i cybern. Två bilder tog jag med telefonen och dem lägger jag ut så kanske de andra kan komma senare.

Det är lite magiskt att gå i Stadsträdgården, från den ena vackra, belysta isskulpturen till den andra. Yngste uppskattade dock islekplatsen mest och begrep inte till fullo meningen med de andra, som man inte fick klättra på. Inte förrän vi började studera isen närmare, dess struktur och skiftningar, olika infrysningslager och en lite tuva mossa mitt i ett konstverk. Då fann hann den vinkel som intresserade honom. Mellan var mer tjusad av konsten i sig. Han har blick för sådant sina blott elva år till trots. Äldste var på ungdomsmöte så han missade detta.

I tidningen stod det att det var möjligt att åka skridskor på dammen så skridskorna var med. Till vår besvikelse var det dock avstängt för kvällen då det ska vara konståkningsuppvisning idag och mildvädret gjort isen mjuk. Besvikelsen var enorm!

När alla skulpturer var noga beskådade tog vi bilen och for till närbelägen isplan. Stängt och låst!

Nästa isplan. Olåst och kålsvart!
Vår lösning blev att köra fram bilen till planens kant. Låta den stå på för att belysa åkningen och så var det full fart. Gossarna åkte och åkte och visade alla från idrottsdagen nyförvärvade kunskaper som vi ännu inte sett. Detta skådespel varade mellan 22:00 och 22:30 så trängseln på planen var inte särskilt tät.

Lätt frusna och lite trötta for vi så till McDonalds för varm choklad i väntan på att storebror skulle bli redo att fara hem.

När bilen så körde in på vår infart var den full av sovande. Blott fadern, tillika chauffören, hade ögonen öppna.



torsdag 14 februari 2013

Glocalnet

Jag är lite lätt upprörd!

På vår internetleverantör! Glocalnet! Det fungerar inte alls igen! Och har inte gjort på några dagar. Tänk att trots ett flertal routerbyten, skruvande gubbar i plural och många telefonsamtal utan minsta förbättring så har de ändå tre månaders uppsägningstid! Fast att de varit medvetna om problemet i mer än ett halvår. Nu är det i alla fall uppsagt och beställt ifrån en annan leverantör. Jag hoppas verkligen att de lyckas bättre!

Det blev många utropstecken! Jag kanske inte är så lite upprörd när allt kommer till kritan trots allt.

En snölykta har barnen gjort som i alla fall, Glocalnet till trots, gläder mig.

tisdag 12 februari 2013

Taxi


Idag har jag varit i Göteborg i jobbet. Alldeles utan att träffa min allra käraste syster trots att jag befann mig på hennes sida av landet i en hel massa timmar. Det känns lite konstigt, och lite sorgligt, att vara så nära och ändå inte.

Men jobbet gick bra och en mycket trevlig sak hände mig på morgonen.
Jag steg av planet, ringde efter en taxi och gick ut och väntade. När taxin svängde in närmade jag mig den så smått, det satt en dam i som höll på att betala och jag ville inte stressa på henne. När jag var några meter ifrån kom en man i sextioårsåldern stegande i rask takt mot taxin. Nästan framme noterade han mig, saktade in och undrade om taxin var min. Jag svarade att den nog var det, en lätt besviken min på mannen ledde till att jag frågade om han skulle in till centrala Göteborg, i så fall kunde vi ju dela taxi, så att han slapp att vänta. Han tackade så mycket, öppnade dörren till framsätet åt mig och klev själv in i baksätet. (Damen hade vid det laget betalat klart och lämnat taxin)

Han frågade om jag var där i jobb eller privat varpå vi började samtala. Det visade sig att våra professioner var närliggande bara det att han hade oändligt mycket mer erfarenhet. Samtalet som utspann sig blev mycket intressant och resan kändes alldeles för kort. Vi ankom hans mål före mitt och då han skulle kliva ur frågade han chauffören om det var möjligt att han kunde få betala hela resan, ända till slutmålet, direkt, och att taxin sedan bara skulle släppa av mig vid min destination. Det gick utmärkt.

Överraskad och glad tackade jag så mycket. Fick lyckönskningar i jobbet och vi sa adjö.
Tänk vilka trevligheter som kan hända bara för att man erbjuder sig att dela taxi.

måndag 11 februari 2013

Minnen runt en skorpa


Mellanmålet idag blev något så enkelt som en skorpa med smör. Underskattat tycker jag, för det är väldans gott. Och det för mig tillbaka till min barndom väldans snabbt

På den tiden hade far min en Ur- & optikaffär i den lilla staden. Ibland hände det sig att jag fick gå dit efter skolan, när mor min antagligen jobbade där och farmor hade något annat för sig. Jag minns inte just det så noga. När det inte var fullt med kunder så fanns det alltid någon trevlig jag kunde prata med i verkstaden, prata och titta på vad de gjorde och alldeles, alldeles säkert ställa en hel radda med frågor till, men allt emellanåt kom det en ström av kunder så att alla fick gå ut i butiken och expediera. Då fick man absolut inte störa och i verkstaden fick man inget röra på egen hand, så då kvarstod fikarummet och väntan som det bästa alternativet. 

Det var ett ganska trevligt fikarum, litet, gammaldags, högt i tak och med en massa skåp ända upp till det höga taket, fulla med icke köksiga och märkliga saker. Det hade också begåvats med ett högt fönster med tjockt och lite ojämnt glas och fasta spröjs i. Fönstret vätte ut mot en bakgård där det hände lite ibland, det kom och gick folk, de pratade, hämtade sina cyklar, återvände med sina inköp, bråkade och pussades. Det hände alltså lite av varje som gick att titta på och fantisera vidare historier omkring. Och till denna syssla kunde man alltid ta sig en skorpa med Bregott på, eller två eller fler. Och ett plastglas att sätta i en brun mugghållare med runt öra och lika runda hål runtom, med apelsinsaft i, oftast lite för stark. 

Dit, till det fikarummet, kommer jag i expressfart när jag biter i min skorpa.

söndag 10 februari 2013

Fest och örsprång

Nu kommer fler egobilder. Inte helt likt mig och jag är inte heller helt bekväm med det. Dock så är just detta tillfälle ganska roligt.


En fin vän fyllde 40 år i fredags och slog till med baluns i går afton.
70-tal var temat!

Det var en syn att skåda 32 damer utstyrda på de mest fantasifulla sätt, vill jag lova. Eftersom jag ju har som princip att inte publicera bilder här på bloggen av människor som inte godkänt det själva så delger jag inte skådespelet utan lämnar det till er egen fantasi. Tjusigt värre var det i alla fall.



Håret tuperades kraftfullt för att skapa en någorlunda tidstypisk frisyr.


Och så fick min solgula Orkanliaklänning tjäna för aftonen tillsammans med gula accessoarer.
Och roligt hade vi, så förskräckligt. Men det är väl ofta så att festen avspeglar personligheten på den man firar. Och utifrån det axiomet så var denna kväll förutbestämd att bli lyckad.

När jag sedan åter ankom hemmet framåt småtimmarna möttes jag av en trött make med Yngste i famn och den sistnämnde hade förskräckligt ont i örat. Vi fick bädda om lite. Modern fick överta tröstandet och kramandet tills gossen kom till ro. 

Jag antar att båda dessa faktorer låg till grund för min lilla tupplur här på eftermiddagen. 
Varför tar man sig inte en sådan lite oftare?


lördag 9 februari 2013

Röd

Jo, jag var ju hos min vän och frisör Josefin på StyleLab i Uppsala. Lite reklam är ju inte fel om den är välbefogad, vilket detta är.


Det blev inga större förändringar i frisyren denna gång. Lite kortare i nacken bara.


Och betydligt rödare.


Det är alltså som rödhårig jag ska möta våren i år.


Vilket jag verkligen ser fram emot.