Minnen runt en skorpa

Mellanmålet idag blev något så enkelt som en skorpa med smör. Underskattat tycker jag, för det är väldans gott. Och det för mig tillbaka till min barndom väldans snabbt

På den tiden hade far min en Ur- & optikaffär i den lilla staden. Ibland hände det sig att jag fick gå dit efter skolan, när mor min antagligen jobbade där och farmor hade något annat för sig. Jag minns inte just det så noga. När det inte var fullt med kunder så fanns det alltid någon trevlig jag kunde prata med i verkstaden, prata och titta på vad de gjorde och alldeles, alldeles säkert ställa en hel radda med frågor till, men allt emellanåt kom det en ström av kunder så att alla fick gå ut i butiken och expediera. Då fick man absolut inte störa och i verkstaden fick man inget röra på egen hand, så då kvarstod fikarummet och väntan som det bästa alternativet. 

Det var ett ganska trevligt fikarum, litet, gammaldags, högt i tak och med en massa skåp ända upp till det höga taket, fulla med icke köksiga och märkliga saker. Det hade också begåvats med ett högt fönster med tjockt och lite ojämnt glas och fasta spröjs i. Fönstret vätte ut mot en bakgård där det hände lite ibland, det kom och gick folk, de pratade, hämtade sina cyklar, återvände med sina inköp, bråkade och pussades. Det hände alltså lite av varje som gick att titta på och fantisera vidare historier omkring. Och till denna syssla kunde man alltid ta sig en skorpa med Bregott på, eller två eller fler. Och ett plastglas att sätta i en brun mugghållare med runt öra och lika runda hål runtom, med apelsinsaft i, oftast lite för stark. 

Dit, till det fikarummet, kommer jag i expressfart när jag biter i min skorpa.