Kan man så...

När maken far fram på skidor upplevs det lätt som att han är född i pjäxor och skidor. De är bara en förlängning av honom, inte på något sätt otympliga och begränsande utan bara tvärtom. Han kontrollerar dem till fullo.

Ibland händer det att maken suckar över Yngstes framfart eftersom att om det är möjligt att krångla till åkningen, så gör han det. Åker vi i full fart nedför en röd backe kan han mycket väl sätta ned rumpan mellan skidorna, i farten, bara för att testa. Berättar jag att han som två och ett halvtåring for rakt in i en kuddbeklädd stolpe måste han naturligtvis testa nästa gång vi passerar. En rejäl tremeters hög måste självklart testas som hopp trots att de senaste fjorton försöken lett till en hastig uppfärd, tvärstopp och en lika hastig nedfärd, bakåt. Behöver jag ens nämna att han ovillkorligen väljer skogen framför pistade backar ofta med resultatet att han hamnar ganska långt nedanför själva liften och högljutt beklagande över sin situation får staka sig alternativt klättra upp till rätt position.

När maken suckar över detta brukar jag högt filosofera över hur det kommer sig att han själv behärskar sina skidor så väl. Hur stillsamt alternativt hur på gränsen han själv åkte som barn. Av någon förunderlig anledning vill han inte tala om detta men jag har definitivt mina misstankar. Han åker inte helt lugnt nu heller kan jag meddela.