Svällande hjärta

Nu drar vi till fjällen!
Märkligt nog lämnade vi precis av Äldste i kyrkan. Han far med dem till Åre och vi andra har destinationen inställd på Idre.

Tänk att min förstfödde är så stor. Jag har svårt att vänja mig. Så pass att jag vaknade flera gånger under den gångna natten, grubblandes över om han har med allt, om han kommer att ha det bra och så vidare. Det slutade med att jag mitt i natten tassade upp på övervåningen, in på hans rum och fram till hans sängkant. Där satt jag och tittade beundrande på min store, sovande son. Han är så klok, modig och omtänksam. En gosse som gör sin mor stolt med råge. Samtidigt som någonstans där inne är han fortfarande min lilla gosiga plutt eller det är nog mer sannolikt att den där lilla plutten finns kvar inne i mig, i mitt hjärta och i mitt minne.

Jag satt där på sängkanten, strök bort hår ur hans panna med hjärtat svällande av känslor.

Nu önskar jag honom den bästa skidveckan någonsin. Och jag kommer att längta, det är ofrånkomligt. Och jag kommer att njuta av de två dyrbara prinsar som fortfarande åker med oss.