Denna mors dags morgon blev jag väckt av skönsång ifrån gossarna. Maken blev väckt han med för i år hade telningarna skött hela förberedelsen på egen hand.
De hade hissat flaggan.
Cyklat runt och letat efter liljekonvalj dock utan resultat så de plockade en helt underbar syrénbukett på lite närmre håll.
De hade gjort makalöst goda frukostmackor, kokat kaffe och blandat juice. Dukat fint på en bricka med levande ljus.
Och fixat en tårta.
Mina stora fina pojkar!
Jag blev också påmind om en händelse vilken utspelade sig när Äldste var omkring två år. Den då ganska lilla familjen var på stan med ett par kompisar. Vi damer gick in i en klädbutik och herrarna tog med sig gossen till Claes Olsson. Väl där lyckades de bli så uppslukade av några muttrar eller något liknande att de inte märkte att den lille gossen tröttnade på muttrarna och på egen hand gick iväg till de betydligt mer intressanta rulltrapporna.
Den lille gossen tog sig på rulltrappan och började åka upp till nästa våningsplan. Han hade nog en intressant färd och när han klev av uppmärksammade en vänlig dam att en liten gosse var ute helt solokvist och åkte rulltrappa.
Hon böjde sig ned och frågade honom vad han hette.
Den frågan kunde han svaret på.
Hon frågade vad mamma hette.
Den frågan kunde han inte svaret på.
Därefter frågade hon hur mamma såg ut.
"Min mamma är fin!" svarade den lille gossen.
Det rörde den vänliga damen i hjärteroten. Hon satte sig med den lille gossen på en bänk och väntade till dess herrarna, vid sina muttrar, insett att de var en man kort och börjat leta efter den saknade, först på det våningsplan de var på och därefter en våning upp där de lättade återförenades med den lille gossen och den vänliga damen kunde vidareförmedla hur den lille gossen beskrivit mor sin.
De orden kan jag än idag plocka fram och värma mig på lite nu och då.