Blommande träd har en särskild plats i mitt hjärta något som familjen vet vilket jag skrivit om tidigare.
Men det är så ljuvt när de där bastanta, grova träden spricker upp i den allra skiraste blomningen.
Det får mig att känna alldeles bubblande lycka och hopp om livet.
Jag kan stå länge och bara betrakta en endaste liten blomma eller ligga på marken under en sky av dem. Vetskapen att blomningen är så kort, en dryg vecka, gör njutningen så bitterljuv och intensiv, nästan lite smärtsam.
Slänten bakom vårt hus är alldeles vildvuxen och full av sly, dock inte aspsly som på vårt förra ställe utan av plommonsly.
Vi har beskurit hårt. Rensat, klippt och släpat bort. Allt för att få fram några skott som kan få växa till sig och för att få ner ljuset.
Det visade sig att därinunder fanns en dold trädgård fylld av gullvivor, rosor, kaprifol, tulpaner och mycket mer. Allt väldigt spännande att upptäcka och roligt att klippa fram. Lite som en upptäcktsfärd.
Nu har dock plommonträd, sly och skott gått i blom och helt plötsligt kan jag inte förmå mig själv till att röja något mer. Inte minsta lilla pinne blir bortkapad.
Blommande träd är ju förunderligt bedårande.
Istället blir jag stående där med min såg och bara insuper denna skönhet.
Ni bor lite grann som i en Edens lustgård nu Hanna! Och varje dag blir en upptäcktsresa eller hur? Plommonsnår...oj, så gärna jag skulle ha ett sådant. Jag hade det tidigare och det var kul att gå därunder och titta på alla blommor och sedan att plocka frukten.
SvaraRaderaHa en skön dag!
Så fint. Älskar att sitta i min tevesoffa och titta ut på plommonträdet som nu står i full blom. Kram.
SvaraRadera