Fokus på det vackra

När vi köpte vårt hus visste vi att det var i behov av ett takbyte. Säljarna sa omgående, och vi tänkte att vi undersöker saken. Sagt och gjort, vi undersökte det hela och kom fram till, omgående.

Sedan en dryg vecka tillbaka så har vårt tak befolkats av ynglingar som vådligt skuttar omkring däruppe och langar tegelpannor både hit och dit. Sovmorgnar är inte att tänka på då de är morgonpigga rackare som bankar och står i redan arla morgon.

Stökar ner gör de också, något så förskräckligt. Dock är de noga med att tala om att de ska ta reda på stöket efter sig så det är bara att härda ut.

Och vänder jag ryggen åt stöket så ha jag min vackra höstpyntade dörr att vila ögonen på.

Och vrider jag så huvudet lätt nedåt har dessa vackra rosor precis påbörjat sin andra blomning.

Allt handlar således om var jag väljer att lägga mitt fokus.

Och idag väljer jag det vackra.

Och snart kan även taket räknas dit.

Nygrävda land

I våras, när det kom grävare och grävde för bergvärme bakom vårt hus, fick jag en arla morgon rusa ut och kapa plommonträd och gräva upp rabarber i en faslig fart innan de stora maskinerna brakat över både det ena och det andra.

De små rabarberna fick då ett litet ynkligt, provisoriskt hål och där har de vuxit i sommar så nu var det verkligen hög tid att gräva ett rejält land där de kan växa och frodas. 

Men det har även vuxit på den ursprungliga platsen trots total överkörning av stora maskiner och ett mycket skuggigt läge. Det har dock krävts både en och två tittar för att se vilka späda stjälkar som är rabarber och vilka som är kirskål för tjockleken har då varit bra lika på båda arterna.

Vid lite noggrannare efterforskning insåg jag att det mesta av roten var kvar. Jag grävde och grävde och grävde och fick så upp den här vackra bamseklumpen. Den och några mindre bitar fick nu följa med till det nygrävda landet, dock tror jag att jag kommer kunna hämta ytterligare plantor i åtskilliga år framöver på det gamla stället då bra mycket rot nog finns kvar där. Det får helt enkelt bli min egen lilla plantskola.

Det är inte bara rabarberna som trivs i det nya landet, hönsen hjälper så gärna till med gödslingen.

Dessvärre tar de även gärna min mask.

Dock får de hållas ett tag till.

Fingrar i buketten?

På förekommen anledning tänkte jag bara tala om att jag inte har för vana att dekorera mina blomsterbuketter med vare sig fingrar eller andra kroppsdelar. 

Det som vid första anblicken kan se ut som just ett finger hängandes ned på sidan av vasen är ett inte fullt lika makabert öra.

Eller handtag. 

Och det sitter ett likadant på andra sidan.

Tack Sandra för observationen, vi har skrattat gott åt detta.

Piondagen

Jag hörde på radion i morse att det var piondagen idag.

Den dagen har tidigare gått mig helt spårlöst förbi. Det kan bero på att vi satte två små buskar i vår gamla trädgård men de blommade aldrig trots åtta år i jorden.

Men så kom vi hit, till vår nya gamla trädgård, vi klippte och gallrade i våras och så ploppar det upp allsköns härligheter bara solens strålar nådde ned.

Däribland ett flertal pioner i olika kulörer. De är lite medtagna och har inget stöd i livet, därav ligger de mest och kryper långt ned i den andra vegetationen.

Jag har en plan att gräva upp dem till hösten och plantera dem soligt, tillsammans och utan konkurrens samt bygga fina stöd av restvirket ifrån våra golvbrädor.

Men plocka in dessa maffiga skönheter kan jag ju göra redan i år. 

Och njuta dem.

Denna trädgård bjuder verkligen på de underbaraste överraskningar. Det enda jag tror att jag sökt utan att finna är löjtnandshjärtan. I övrigt har trädgården nog alla de gamla växterna jag så länge har önskat. Och i myckenhet dessutom.

Det är inte bara pioner som plockats idag. I Äldstes frånvaro får jag även plocka ägg och de är allt bra vackra de med, men på ett helt annat vis.

Hägg

Doften i vår trädgård är himmelsk!

Häggen har slagit ut både här och där och vart man än går så fylls luften av denna härlighet.

Jag tycker att de doftar ännu mer på kvällen, när vi går en liten runda i trädgården. Och de lyser upp de där vita blommorna, inte bara häggens utan även slån, körsbär och plommonblommor. Som små stjärnor strösslade i övermåttan.

Tänk vilken gåva att få tillgång till en så överflödande trädgård.

Maken sa att om det nu varit trädgård här i 3-, 4-hundra år borde den väl klara även vår behandling. 

Och det hoppas jag verkligen att den gör, för jag njuter så av den.

Njuter av att inte behöva välja om vi ska ha en bukett blommor inne eller några få blommor i trädgården. Här kan jag fylla varje rum utan att det märks någon skillnad där ute.

På så sätt får vi ju njuta både inne och ute av den ljuvliga häggen.

En av mina svagheter

Blommande träd har en särskild plats i mitt hjärta något som familjen vet vilket jag skrivit om tidigare. 

Men det är så ljuvt när de där bastanta, grova träden spricker upp i den allra skiraste blomningen.

Det får mig att känna alldeles bubblande lycka och hopp om livet. 

Jag kan stå länge och bara betrakta en endaste liten blomma eller ligga på marken under en sky av dem. Vetskapen att blomningen är så kort, en dryg vecka, gör njutningen så bitterljuv och intensiv, nästan lite smärtsam.

Slänten bakom vårt hus är alldeles vildvuxen och full av sly, dock inte aspsly som på vårt förra ställe utan av plommonsly.

Vi har beskurit hårt. Rensat, klippt och släpat bort. Allt för att få fram några skott som kan få växa till sig och för att få ner ljuset.

Det visade sig att därinunder fanns en dold trädgård fylld av gullvivor, rosor, kaprifol, tulpaner och mycket mer. Allt väldigt spännande att upptäcka och roligt att klippa fram. Lite som en upptäcktsfärd.

Nu har dock plommonträd, sly och skott gått i blom och helt plötsligt kan jag inte förmå mig själv till att röja något mer. Inte minsta lilla pinne blir bortkapad.

Blommande träd är ju förunderligt bedårande.

Istället blir jag stående där med min såg och bara insuper denna skönhet.

Rabarberkompott med krossade drömmar

Lagom när rabarberna försiktigt börjat sticka upp sina kulliga huvuden ringde det på dörren en mycket tidig morgon. Jag var allena hemma och fortfarande i sängen. Dörrklockeringaren visade sig vara av den envisare sorten så jag fick pallra mig upp, sno in mig i en kofta och går och öppna.

Där utanför stod en ung man och meddelade att detta var dagen då det skulle borras för bergvärme och var hade vi tänkt oss att ha hålen. 

Det här var små detaljer som maken i sin morfindimma glömt att delge mig och nu stod vi där, den unge mannen med en hel lastbil full med maskiner och en pyjamasklädd morgonrufsig och ovetande tant.

Jag ursäktade mig och klädde mig lite mer passande och därefter slog vi några lovar runt huset. Tydligen så fanns det ett bästa ställe för borrhål och jag valde att lita på experten. Dock stod två plommonträd i vägen samt de små rara rabarberna. Således börjar Hemkära Hanna morgonen med att med en Japansåg fälla två päronträd samt gräva upp ett tämligen stort och rejält stånd rabarber.

Det var en rivstart som krävde vila resten av den dagen.

De uppgrävda rabarberna planterade senare Äldste vid vinbärsbuskarna. Och nu några veckor senare kommer det åter små rara, kulliga rabarber både vid vinbärsbuskarna och, makalöst nog även på den gamla platsen där diverse tunga och oförsiktiga maskiner kört fram och tillbaka. Det är ena tåliga rackare de där rabarberna. 

Då de dock fortfarande är alltför små att skörda fick jag ett rejält knippe av en god vän igår. Av dem blev det:

Rabarberkompott med krossade drömmar

Sätt ugnen på 225 grader

600 g rabarber

sköljes, och skäres i ca 6 cm långa bitar

Lägg dem i ett lager i en smord ugnsfast form

2 dl muscovadosocker

2 msk potatismjöl

Blanda socker och potatismjöl och strö så blandningen över rabarberna.

Ställ in i mitten av ugnen i 20-25 minuter.

Häll upp i en trevlig skål

Krossa 4-6 Drömmar eller annan småkaka och strö över

Servera ljummen med lättvispad grädde 

För övrigt så har vi åter vatten.

Hurra!!!

Blomsterfägring

Det är inte bara jag som mår lite si och så i familjen. Även maken är sjukskriven sedan i julas. Trots oerhört svåra smärtor i rygg och ben har han inte förrän alldeles nyss fått svar på vad det beror på. Efter magnetröntgen visade det sig att han har två diskbråck varav det ena så svårt att det måste opereras. 

Livet har således varit enklare.

Dock njuter vi av att upptäcka den för oss nya trädgården. Det tittar upp små glädjeämnen lite här och var och det är en fröjd att dag för dag gå på nya upptäcktsfärder.

Och att glädja sig över att fägringen i trädgården är i en sådan omfattning att det utan problem räcker till att plocka in och fortsätta njuta av inomhus.

Jag gläds storligen över vårt nya hem.

Fådda blommor

Tack för alla fina hejarop! 

Jag har verkligen saknat er också, mina bloggvänner!

I fredags kom en mycket svettig Mellan hem ifrån bussen. Sedan vi flyttat har han 1,8 km ifrån bussen och hem och han hade sprungit stora delar av vägen. På frågan om varför svarade han genom att sträcka fram ett litet ömtåligt paket: För att denna inte skulle frysa. Den är till dig.

I paketet var ovanstående lilla blomma, så fylld av kärlek och hopp om vår. Jag blev rörd så att ögonen tårades och min trettonåring fick lite generat, skruvande på sig ta emot både  omfamning och en puss. 

Nu står den lilla vivan på mitt köksbord och sprider glädje omkring sig var gång blicken faller på den. 

Jag vårdar den ömt.

Anrika körsbär

I afton bjuder jag dessvärre på riktigt gryniga mobilbilder till min berättelse, så jag hoppas att du ska finna berättelsen intressant nog för att ha överseende med bildkvalitén.

Jag har berättat om mina körsbärsträd förut men jag gör det igen. 

Min morfar dog när jag var åtta år. Något år innan hade han planterat ett körsbärsträd vilket var min mormor väldigt kärt. Det var lite högtidligt när det stod i full blom, en sådan där sak jag gärna beskådade och om inte det gick så ringdes vi och talade om det i varje fall. Och många var de sommarkvällar då vi stod där, mormor och jag, hållandes i varsin gren medan vi åt körsbär och mormor berättade om morfar.

När så maken och jag köpte vårt hus för tretton år sedan hade mormors träd slagit två små skott. Och de dyrgriparna fick jag med mormors förhoppning att åtminstone ett av dem skulle överleva. Jag tog hem dem, grävde omsorgsfullt ned dem och vårdade dem efter bästa förmåga. Den bristande förmågan till trots så tog sig båda träden över all förväntan. De utvecklades dock inte till träd utan mer till buskar men med viss beskärning har de ändå artat sig med tiden. Och vi har kunnat njuta bär i överflöd de senaste åren. Vi har kunnat stå där, hållandes i varsin gren, kalasandes på de goda bären och tala om livet, om vår härkomst och om gammelmormor som nu inte heller finns kvar hos oss längre.

Trots min glädje över vårt nyköpta hus har dessa träd vållat mig en viss sorg.

Det har känts svårt att lämna dem och samtidigt ännu svårare, för att inte säga omöjligt att ta med dem. Men så i våras hittade jag något i hallonsnåret. 

Ett skott av körsbär, två meter ifrån mormorsträden!

I afton har vi grävt upp detta skott och förflyttat det till vår blivande trädgård för att där tillsammans med de nuvarande ägarna lite högtidligt gräva ned det med ny jord och mycket vatten på en riktigt bra och näringsrik plats i den stora trädgården.

Nu hoppas jag så starkt att detta lilla skott ska ta sig lika bra som de förra två.

Att vi ska få morfar- och mormorskörsbär att njuta av även i framtiden.

Härligheter

Medan fadern sövde Yngste och Äldste gick vilse i skogen med en kompis bara för att det var roligt

trugade Mellan med sig mor sin ut på en promenad vid dagens slut.

Vi gick där på stigen och talade om livet, vetenskapen och barndom medan kvällssolen strilade ned mellan stammarna.

Sol genom skira björkslöjor är magiskt vackert. Vi stod länge och bara beundrade.

Så även vid dammen där svalorna graciöst pilade fram och tillbaka, upp och ned över ytan.

Det är så mycket skönhet i naturen nu vart än man vänder blicken. Skyar av slånbärsblom, himmelskt doftande, men blott om aftonen.

Små och oansenliga en och en men makalösa tillsammans.

Den spirande Häggen bidrog även den till väldoft och skönhet.

Och en stor Gullvivebukett fick följa med oss hem. Det är så välsignat mycket Gullvivor längs med vår promenadväg att vårt myckna plock inte ens märktes.

Väl hemma var vi så upplivade av allt det härliga att vi med glatt mod och kraftigt språkandes tog itu med att rensa hallonsnåret. Kraften räckte ända till skymningen.

En sådan härlig afton!

Fägring

Tänk vad våren kommer och går och kommer igen! Och när snön lyfter på sitt täcke har blommorna på något förunderligt vis inte bara överlevt utan dessutom utvecklats. Hela vår lilla fikakulle är full av de smäckraste blåsippor. 

Yngste kom hem efter en äventyrlig cykelfärd med två små tufsiga tussilago. De hade nog gnuggats lite mellan styre och omtänksam pojknäve men var en verkligt vacker kärleksförklaring, stödda mot kanten i sin äggkopp och placerade på mitt nattygsbord.

På egen hand fann jag krokusar i rabarberlandet. Några skönheter fick följa med in trots att jag så kortar deras liv men oj vad de gläder mig under sitt liv.

Lysande små underverk

Vädret är sådär Sovjetiskt stålgrått, och har så varit alltför länge, hoppet om både iskyla och solsken är nästan förlorat och det bär emot så förskräckligt att sticka näsan utanför dörren om så bara för en liten pyttetur till soptunnan. Jag svepte jackan tätare om kroppen fattade mod och slank ut i det fuktiga grå, lät ögonen svepa över den våta omgivningen och blev stående mitt i steget. Vad var det där? Något vitt som lyste upp mitt i murret! 

En liten glädjande ljuspunkt, blommor mitt i det grå! Nu när jag väl upptäckt dem står jag långa stunder i mitt köksfönster och bara tittar på dessa sirliga skönheter som lyser upp så fantastiskt. Julrosor är i sanning små underverk som bringar hopp om annat än grått och vått!

Grillning och samkväm

Att förbereda för vänners ankomst är en trevlig syssla i sig. Även när planerna om blomsterinköp spricker för att vi åkte en annan väg än den jag tänkt. Att då fundera på vad som ska pryda bordet istället för det planerade och finna att röda päronlöv, gröna hostablad, nyuppgrävd lök och potatis, äpplen, bönor och nyponkvistar faktiskt blir riktigt vackert i mormors silverskål på fot, det är en lättnad det.

Serveringsbordet fick den enda solros vars frö letat sig ned i en öppnad gödselsäck i vintras och där slagit rot för att nu stå i full blom.

Barnens bord fick en lite mindre variant av samma.

Och så kom gästerna!

Och vi har ätit så mycket att jag nästan mår dåligt. 

Vi bjöd på Coca Colakokta - och grillade revbensspjäll, glödgad färskpotatis, grillad majs, höstsallad, HemkäraHannas BBQ-sås och nybakade baguetter. Och till efterrätt åt vi Mintchokladfondant.

Det var vad vi bjöd på.

Våra gäster bjöd på ett fantastiskt sällskap, många skratt och en härlig eftermiddag och kväll.

Att sitta ute och grilla den 8:e september till långt fram på aftonen. Tända en brasa och hämta lite filtar men fortfarande kunna sitta ute och njuta i vädret, det är något att glädjas över. Och att då få göra det i samkväm med trevliga människor gör ju det hela ännu så mycket bättre.

Blommor och sommar, inne och ute

Att kunna plocka in blommor och pynta sitt hem med är verkligen en av sommarens saligheter.

Även att duka fint ute med nyplockade blommor.

Badrummet blir så mycket trevligare med en liten ros på handfatskanten.

En ny tvål och rena lufttorkade handdukar med sollukten kvar i.