fredag 5 februari 2016

Att lära känna en skog



Eftersom vi har flyttat så känner jag inte skogen så bra häromkring ännu. Att lära känna en skog är så mycket lättare med en eller flera äventyrslystna och nyfikna gossar vid sin sida.


Gossar som gör om ikullfallna trädstammar till piratskepp, i vars ögon en klippsten blir ett fort, för vilka själva sinnebilden av ro är att få ligga raklång i den mjuka mossan under höga tallar och iaktta topparnas rörelse i vinden för att därefter raskt hoppa upp och leka inte nudda mark på stubbarna de nyss vilat mellan.



På det sättet lärde vi känna varje liten del av skogen vi bodde vid då. Vi hade egna namn på olika delar och vi visste stenar och träd och kunde beskriva var vi sett en hare eller var vi önskade ha picknick.



Denna nya skog som vi nu bor vid känner vi inte ännu och risken är att jag inte kommer att lära känna den på samma sätt.
Åtminstone inte förrän jag blir farmor.
Men vi strövar i den.

Det är livgivande att bara gå rakt in i en skog man inte känner, att gå dit tårna pekar, beundra, fyllas av naturens under, upptäcka och så smått lära sig att hitta.



Och även utan en gosse vid min sida kan fantasin skena iväg ett stycke och jag kan bli alldeles full i skratt, helt ensam därute i skogen, bara för att jag hittade en flytande stenbumling.
Och så måste jag stå där en stund och låta fantasin löpa.
Och jag njuter av det.


Njuter gör jag även av källan bak i skogen. 
En källa som aldrig fryser och därmed konstant bjuder på kallt och klart vatten.
Några grannar här i byn har lämnat in vattenprover ifrån den och det är bättre vatten i källan än i någon av våra kranar.
Är inte det fantastiskt!


Åter hemma har jag avnjutit årets första kopp kaffe på farstubron.
Således en härlig dag i sol och ett uns snö.

10 kommentarer:

  1. Att vandra in i en skog är det härligaste som finns. Jag har också förmånen att bo precis granne med skogen. Vi har bott här i 44 år så jag känner igen varenda liten glänta. Som du skriver så är det nog mina barn jag ska tacka för det. Har man barn med sig upptäcker man så mycket mer. Det har jag haft stor nytta av nu när jag har barnbarnen här hos mig. De tycker att mormor/farmor är tuff som vågar sig in i skogen utanför de vanliga stigarna. Du har en härlig farmortid att se fram emot. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är härligt! Och livgivande!
      Och nog ska det bli roligt att bli farmor, men det får allt vänta ett tag till. Till dess får jag upptäcka mer på vuxenvis med barnasinne i behåll. ;)

      Radera
  2. Visst är det mysigt att få läsa känna en skog :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är det verkligen! Och tillfredsställande när man börjar hitta.

      Radera
  3. Vilket himla mysigt inlägg! Fick en sådan fin känsla inom mig när jag läste din text och tittade på dina bilder. Kram

    SvaraRadera
  4. Svar
    1. Det var en härlig promenad. Bara att solen skiner skapar spritt i kroppen tycker jag.

      Radera

Hej!
Vad roligt att du vill lämna ett litet spår på min blogg!