Äldste

Jag är välsignad med tre underbara söner, ja, i mitt tycke de bästa söner som går att få, men det här inlägget skall bara handla om en av dem, den äldste. Han som var beräknad till den 5:e juli för sexton år sedan men som höll sina föräldrar på sträckbänken ända till den 16:e i samma månad trots att de varit alldeles oerhört redo att ta emot honom sedan i mitten av juni. 

Honom ska det handla om.

Han kom nämligen hem ifrån ett av sitt livs äventyr i lördags morse och ur väskan fifflade han fram en ask vilken han utan vidare omsvep räckte över till mor sin med orden: 

Jag köpte den här åt dig. 

Efter att ha tackat så mycket och kramat min stora gosse fick jag gå lite undan en stund och samla mig, torka en liten tår.

För att det beteendet ska bli begripligt så behöver jag antagligen förklara lite bakgrund. 

Den börjar i en Alladinask. 

Den pralin jag absolut föredragit i alla år ur just denna ask är "Körsbär i likör", det kanske till och med är så att det är den enda pralin jag ätit ur dessa askar. När så Marabou bestämde sig för att plocka bort denna favorit så upprörde det mig storligen, så pass att huset var helt och absolut Alladinfritt hela julen trots att barnen varje år fått en sådan ask på julaftons morgon ditintills. 

Men nu var det slut.

Mot den bakgrunden, att då min son kommer hem med en ask full av enbart "Körsbär i likör" betydde att han någonstans under sin tvåveckorslånga resa i Europa, i sällskap med 149 andra ungdomar, har sett en chokladask och då tänkt på sin mor, faktiskt inte bara tänkt på henne utan även spenderat en del av de där pengarna, som bara ville ta slut, på henne. 

Det rörde mig ända in i hjärteroten.

Han är allt bra fin min lille, store gosse!

Denna kväll har vi, han och jag, spenderat vid varandras sida med att barnvakta en eld och prata om livets stort och smått. 

Det har legat en gigantisk rishög på tomten sedan äppelträden beskars men på grund av det blöta vädret har högen överlevt fyra tappra eldningsförsök. 

Men detta, det femte, stod den inte pall.

Dock behövde den ständigt matas, puttas på och läggas till rätta för att riktigt brinna ut. Och det var detta Äldste och jag ägnade kvällen åt och medan det brann satt vi, han i en skottkärra och jag på en trasig stol, och språkade. 

Ibland var vi tysta också, 

i varandras sällskap.

Den svaga skymningen smög sig stilla på medan göken gol bort i skogen, svalorna for än hit, än dit i sin jakt på mygg och efter en stund kom fladdermössen ut och gjorde dem sällskap. Korna råmade borta i hagen och hönsen gjorde sig klara för natten för att sedan gång på gång komma ut och fundersamt iaktta oss och så återvända intill sina pinnar.

Diset lade sig lite stilla över blomsterprakten och vi tog oss en lov, sonen och jag, för att beundra och njuta

av allt det vackra.

Jag är så lycklig som får vara hans mor, att få vara med och se hur han mognar och växer, hur han håller på att utvecklas allt mer till en ung man och allt mer lämna pojken bakom sig, även att de båda påtagligt trängs om utrymmet ännu ett tag.

Jag ser fram emot hans framtid, viss om att det kommer att gå bra för honom. Viss om att han är på väg mot sitt mål. Viss om att han har det gott med sin Frälsare.

Men samtidigt lite isande, hissnande inför tanken, eller snarare känslan, av att han kommer att lämna boet, att vart och ett av dessa äventyr och hans ökade ansvarstaganden är steg åt det hållet.

Den isande känslan finns där någonstans, mitt ibland all stolthet, kärlek och nyfikenhet.

Men det är nog så det skall vara, antar jag.

Denna kväll gömmer jag dock i mitt hjärta och sparar för att ta fram vid kommande behov, att då njuta av ännu en gång.

Jag älskar dig, min son!