Ett sista dygn tillsammans

Denna dag drar vi alla en djup suck av lättnad!

Sommarlov!!!

Vilket ljuvligt ord!

Och vilket ljuvligt väder!

Själva naturen firar med oss denna dag.

Den vecka som har varit har dock varit sprängfylld med roligheter. Sprängfylld till bristningsgränsen, vilket gör denna suck ännu lättare, friare. 

Nu är det lov och frihet som står på agendan.

Vad är det då vi har gjort?

I måndags anlände en buss med ett trettiotal ungdomar i, det var Äldstes klass. Efter en stund anslöt ytterligare ett tiotal ifrån parallellklassen. Det var ett ystert gäng som varit på Kokpunkten i Västerås och nu skulle kampera i vår trädgård för ett sista, fullmatat gemenskapsdygn innan nian var till ända och de skulle skiljas åt olika håll.

Tälta skulle de och erfarenheten av tältuppsättning och uteliv varierade ganska ordentligt mellan ungdomarna, men med gemensamma ansträngningar, lite pustande och mycket skratt fick de till det alldeles utmärkt.

Det blev ett helt litet tältläger där i trädgården, ett tältläger med en hel massa fina ungdomar i.

Och så var det dags för grillning. Hamburgare och korv stod på menyn, samt en massa chips och godis så klart. De fina styrde upp det hela själva, helt naturligt tog några hand om grillarna, tog ansvar och såg till att det inte blev bränt, efter en stund byttes de av. Att ha ett fyrtiotal ungdomar i trädgården fungerade utmärkt. Maken och jag höll oss lite i bakgrunden och stöttade upp med torra strumpor, myggmedel, plåster, varma kläder och dylikt samt dukade fram och bort, småpratade lite men det mesta skötte de alldeles galant på egen hand.

Det blev inte mycket sovet på natten, inte för oss som låg med ett fönster öppet för att ha lite koll, men i synnerhet inte för ungdomarna. De var vakna och glada hela natten, spelade musik, eldade och umgicks. 

Det är speciellt att leva i vetskapen om att nu är vi en klass men om några dagar finns det inte längre något yttre vi som håller samman, då är det upp till vara och en om de ska fortsätta umgås. Att ha varit tillsammans varje dag i många år och så tar det slut. Glädje och lite sorg tillsammans. Då är det klart att ett sista skälvande dygn som ett "vi" måste till fullo tas tillvara.

På morgonen, när Mellan och Yngste skulle till skolan, var det dock ganska stilla i trädgården. Några hade letat sig in i soffan för att hitta lite värme, men de sov stilla där istället. Natten hade varit lite kylig och tröttheten tog så småningom ut sin rätt.

Då temperaturen började stiga och solen att flöda så var det dags att servera frukost. Det var en trött och lite rufsig skara som radade upp sig, men de var väldigt nöjda. 

I oktober, när vi flyttade in de första möblerna i huset stannade min svåger, som hjälpte till, upp i arbetet och utbrast:

Det här är verkligen ett hus att umgås i! Det är gjort för gemenskap!

Och så känns det. Nu har vi ytor både inne och ute. Vi har sällan så väldigt välstädat men jag har kommit fram till att det får vara så. Det är roligare att ha ett öppet hem att umgås i än att tveka inför att bjuda hem någon för att det är stökigt. 

Aldrig har vi haft så mycket spontanbesök än sedan vi flyttade hit, trots att vi bor långt ut på en liten gropig grusväg, och jag älskar det. Det är roligt när huset sjuder av liv ifrån vänner i olika åldrar.

Bussen kom åter på tisdagseftermiddagen och då såg det ut så här lite varstans.

Nöjda och trötta sov de sedan, var och en på sitt håll, till dess att det blev onsdag och tid för skolavslutning och slutligen, efter nio år, fullgjord skolplikt.