Jag lever

Hej kära vänner!

Jag vill bara meddela att jag inte gått under jorden. Det är nog bara så att jag inte riktigt kommit in i detta med karriärslivet ännu. När jag kommer hem och får vara med mina underbara ungar i mitt kära hem så har jag lagt tiden på detta och bloggen har blivit lite styvmoderligt behandlad. Men med tiden, när saker faller mer på plats, så ordnar det nog sig, det med.

Barnen, de fick frågan om de ville fara med morföräldrarna till Småland denna långhelg Gissa vad de svarade? Jag kan väl bara meddela att maken och jag fann oss ensamma hemma. Eventuell sysslolöshet tog vi dock snabbt död på genom att gräva ur sandlådan, som ingen längre använder (faktiskt lite vemodigt) och göra om den till ett rosland. Min stackars otränade kropp lär känna av detta imorgon.

Sandlådan som sandlåda.

Sandlådan som rabatt,

 ännu i sin linda kan man nog säga. Nu lever vi på hoppet om att det ska ta sig ordentligt.

Med de underbara slånbärsblommorna som fond

Kaffepaus ha vi naturligtvis hunnit med.

Och något av det godaste som finns just nu, Sparris kokt i två och en halv minut i lättsaltat vatten med olivolja, flingsalt och massor av riven parmesanost över.

Och till det lite småplock.

Inmundigat i kvällssolen med fågelkvitter och blomdoft som ackompanjemang och ett väl utfört dagsverke i samvetet.