Filosofier i ett moln

Ett stort moln bestämde sig idag för att ta plats på fjälltoppen och med allt sitt överflöd välla ned över halva berget. Där lade det sig så bekvämt till rätta att det inte hade någon som helst märkbar ambition att flytta sig därifrån.

Det är en märklig känsla att tappa referenspunkterna i sin omgivning. Att förlora uppfattningen om var mark möter himmel, vart backen tar vägen och att medmänniskor plötsligt bara dyker upp på sina skidor. Det gäller att hålla ihop men råkar man komma ifrån varandra är det bara att fara nedåt i bergets riktning. Halvvägs lättade det och sikten var åter.

Under långa liftturer, komplett utan utsikt men med ett konstant, om än lätt, snöfall blev snabbt tidsfördrivet att samla snöflingor på vantar och ben. Vi fascinerades i det oändliga över deras olikheter och deras skönhet. Att något kan vara så vackert och samtidigt så förgängligt. En utandning på vanten och flingan är för evigt borta. Slöseri eller rikedom? Så filosofisk kan man bli i en liftkorg i ett moln när referenspunkterna suddas ut.