En insekt i örat

Livet är verkligen fyllt av överraskningar och oväntade vändningar.

Jag satt inne hos grannfrun, drack kaffe och pratade då maken kommer inrusande som ett jehu. Med panik i ögonen frågar han desperat efter topz. 

Vi har en väldigt god och nära relation till våra grannar men att rusa in i varandras hus och låna toalettskåpsinnehåll hör ändå inte direkt till vanligheterna.

Medan grannfrun letade i lådor och skåp började maken utföra någon slags skuttande krigsdans medan han utstötte en radda oartikulerade läten. Inemellan dessa ljud hördes ord som insekt, ute, inne och öra. När så väl topzen var framletade slet han tag i asken och började paniskt vrida dem i högra örat. Nu började vi förstå att det inne i örat befann sig någon slags insekt, troligen i trollsländestorlek, som fladdrade runt inne i örat, alternativt i hjärnan, och ställde till ett fruktansvärt obehag.

De tjugo meterna hem gick med hoppsasteg och hot om att ta bilen till akuten. Med tanke på de spasmiska ryck maken ägnade sig åt med tämligen täta mellanrum ansåg jag det inte troligt att han skulle kunna hålla sig på vägen ut ur byn ens så jag meddelade med gravallvarlig min att jag ämnade köra honom.

I min värld var detta tillstånd inte mer livshotande än att ett toabesök hanns med. Så var det inte i makens värld! 

När jag sedan ropade på Äldste, som befann sig en bit in i skogen, för att meddela läget samt be honom ta hand om sina bröder hade jag uppenbart tagit det hela ett steg för långt. Man kan väl säga att faderskapet inte precis nådde sin stolthetspeak denna stund då han stod vid bilen och ropade: "Skit i honom! Skit i honom!". Medan jag ropade på Äldste.

Så slängde vi oss in i bilen och for i sammanbiten tystnad väldigt fort in till stan. Väl vid närakuterna blev det lite som med Emil och soppskålen. Maken kom in och alla, utom möjligen den okänsliga frun, förstod läget och han fick gå före dem alla i kön.

Efter konsultation av Öron-, Näsa-, Hals på stora sjukhuset fick de rådet att dränka det lilla krypet. Sagt och gjort, makens öra spolades, krypet dog och följde med strömmen ut, det lilla monstret.

Och i och med det fick jag äntligen släppa det gravallvarliga och medkännande ansiktsuttryck jag försökt anlägga till förmån för ett riktigt gapflabb. Jag fick tillbaka min vanlige, omtänksamme make och barnen sin kärleksfulle far.

Och vi har skrattat hejdlöst på hans bekostnad hela kvällen, och han har skrattat med, även att han då och då poängterat hur fruktansvärt det är att ha en insekt nästan inne i hjärnan.