Gymnastiska övningar till kaffet

Idag vid tiokaffet började vi av någon outgrundlig anledning att tala om sjukdomar, ålder och mediciners kombination. Efter en stund kom jag att berätta om min mormor. Hon fick den fruktade sjukdomen polio som ung. Hon överlevde den men var för resten av sitt liv märkt genom att hennes högra ben var väldigt svullet, stelt, svårt att använda och ständigt fruset. Mormor var inte den som klagade i onödan utan hon hittade sina vägar att lösa handikappet på.

När hon så nådde upp i nittioårsåldern började det vänstra knäet att smärta. Detta blev så pass störande för henne att mor min tog mor sin till doktorn. När läkaren i fyrtioårsåldern förhört sig om förhållandet frågade han i vilka situationer det värkte i mormors knä. Mormor reste sig ifrån stolen, böjde sig ner, satte handflatorna i golvet med fortfarande raka ben och svarade att det var när hon gjorde på detta vis hon kände av knäet.

Den något överrumplade läkaren meddelade att han inte alls längre besatt förmågan att göra om hennes övning trots att han var mindre än hälften så gammal.

Denna historia berättade jag alltså idag och när jag kom fram till böjdelen ställde även jag mig upp för att dramaturgiskt visa hur mormor gjort. Detta är en övning jag klarar galant ... men det visade sig att min klänning dessvärre var mer av läkaren sort.

Ritsch! Sa det! Och efter det hade jag inga problem med överhettning i alla fall. Hela sömmen, ifrån ärm till midja gick upp. Tack och lov hade jag en kofta att dölja min bara sida med för att inte vara alltför utmanande en vanlig måndag.

Och samtalet då? Det förbyttes ifrån sjukdomar till skrattparyxer och trillande tårar.