En duk med kärlek

Min kära vän, boende på andra sidan jordklotet, har varit hos mig denna dag. Vi har så enormt mycket att tala ikapp, mycket att ta ikapp. Och ändå njuter jag allra mest av att bara åter ha henne i min närhet, att hon sitter vid samma bord som jag, att vi dukar fram och av tillsammans, att vi dricker kaffe och hela tiden pratar och pratar och pratar. 

25 år i varandras vänskap sätter sina spår och det känns så tomt att ha henne där på andra sidan det stora jordklotet. Jag trivs mycket bättre med att ha henne i mitt kök!

När hon satt där på min kökssoffan, med sin underbare lille ettårige son klättrande omkring och charmerande fyrande av det ena leendet underbarare än det andra, halade hon ur en papperspåse upp en duk och överräckte den till mig med orden: Jag tänkte den passade till ditt porslin.

Jag tycker i sanning det är en fin form av kärlek. Tänk att hon gått där, på andra sidan jorden, och hittat en duk i en butik som sålde handsydda dukar ifrån ett annat land, på samma sida jordklotet, och att hon då tänkt på mig. Och tänkt på det porslin hon hjälpt mig att samla ihop under mina ungdomsår då jag envist önskade mig delar till denna service födelsedag efter födelsedag.

Att hon köpte duken, förvarade den, fraktade hem den till Sverige och överlämnade den till mig, sådär lite i förbifarten, bara: Jag tänkte den passade till ditt porslin.

Det är fint att ha vänner, vänner som bryr sig om, vänner i vars tankar jag får vara ibland. 

Fint, även då de trilskas med att bo så förskräckligt långt bort.