Gemenskap runt äpplen

Lycka är att svänga in på hemmets uppfart och mötas av en ljuslockig pojke som kommer springande, nöjd med sin skoldag, och kastar sig i famnen när bildörren öppnas. Som berättar att jag måste hämta en kasse för vi ska gå nu, nu på en gång. Han har nämligen hittat ett äppelträd ute i skogen, ett träd med äpplen så sura att håret reser sig på armarna när man biter i dem. Men vi ska plocka dem och göra paj och äppelkräm på dem.

Lycka är när storabröderna står bredvid och ler över lillebrors upptäckt. En upptäckt de själva gjort för många år sedan men nu tiger stilla om för att inte förstöra hans glädje. Att sedan promenera i denna underbara sensommarvärme, i och för sig med fara för livet då gossarna cirklar omkring på sina cyklar alltför långsamt för att stabilt kunna hålla balansen, med en påse till reds.

Lycka är att plocka äpplen, nästan palla dem, mata hästarna i hagen bredvid med några stycken. Hålla den lilla handen platt med äpplet mitt i och till slut, efter några försök, faktiskt ha modet att låta det stora djurets läppar nafsa tag om äpplet med den nyerövrade förvissningen att den inte biter tag i handen.

Lycka är att fortsätta promenaden med några äpplen i en kasse dinglandes mot benet, att njuta av de ljumma vindarna, den svala skuggan och de varma solstrålarna. att gå genom skogen och prata om dagen.

Lycka kan var, men det kan även vara kaos, att ett flertal barn tillsammans ska göra äppelpaj med kokmarsan till. Det kan faktiskt vara lycka och kaos i ett. 

Lycka är att bjuda till kvällsmat och servera äppelkräm och mjölk med smörgås och stekt korv och till efterrätt äppelpaj med vaniljsås. Att sitta ute och spisa i den sena augustikvällen. 

Att vara tillsammans.