Ishjärta fyllt av känslor

Det här att inte känna igen sig själv, det är otäckt. 

Jag har ett ishjärta fastkilat utanför mitt köksfönster. Det är så vackert och det fyller mig med så oerhört motstridiga känslor när jag tittar på det. 

Kärlek, sorg, skam, tacksamhet och ånger, på en och samma gång.

Mellan, Yngste och jag var på en tämligen ansträngande promenad. Vi hade mycket trevligt, besteg berg och upptäckte ytterligare av vårt närområde. På hemväg började dock mina krafter att tryta. När jag känner av det vet jag att det går väldigt snabbt utför.

Min älskade yngste son, känner nästan aldrig av sammalunda. Han skuttade glatt, klättrade, sprang och pratade oupphörligt. Mamma ..., mamma..., mamma...,

Då jag börjar känna igen de reaktioner som inte är jag men som tagit min kropp i besittning förklarade jag för honom även denna gång att: Nu börjar mina krafter ta slut och jag skulle behöva att vi är tysta en stund så att jag får vila lite. 

Ibland går det och ibland inte.

Som sagt, det går fort utför när det börjar svikta, hela mitt fokus var inställt på att vi skulle ta oss hem, att jag inte fick förlora orken helt innan dess. Efter max 90 sekunders tystnad hördes ännu ett: 

Mamma!

Det var här det hände, jag brast, igen. 

JA! 

ropade jag, argt.

Min lilla energiska, kärleksfulla unge dråsade omkull i en enda sorgsen hög mitt ute på det oändliga snöfältet och blev liggande. Först var jag fortfarande arg, sedan skamsen, så ångerfull och därefter ledsen, jag med, samtidigt som jag var så trött att jag knappt orkade ta mig hela vägen fram till honom. Mellan gick dit och lade sig bredvid sin bror för att trösta.

När jag kom fram sträckte en förgråten Yngste upp sin vantklädda hand emot mig. I den höll han en pinne: 

Jag ville bara ge dig den här, snörvlade han.

På pinnen satt ett underbart vackert ishjärta.

Mitt hjärta brast.