Familj?

Att ingå i en familj är något fantastiskt. 

Att så självklart höra ihop med andra människor som finns där på bra dagar och på dåliga. Både när jag förtjänar dem och när läget är det omvända.

Begreppet familj har vi vänt och vridit på en hel del de gångna dagarna. 

När är man familj och när är man släkt och när är man inget av det?

Inte en helt självklar sak att svara på, men oerhört intressant att samtala med femåringar, tioåringar och trettonåringar om.

Min syster och jag tillhör ju samma familj. Är då våra barn medlemmar i samma familj? Eller är de bara släkt. För att släkt är en svagare koppling än familj, det var de alla överens om, om än stark. Och om de nu är familj, kusinerna, varför bor vi då inte ihop, i samma hus? Och mormor och morfar, varför ska de ha ett helt eget hus? De borde ju bo med sina barn. Och C som var på besök, och är det ganska ofta, är han familj? Han har ju en egen tandborste här så då är han väl familj, fast kanske inte hans syster, för hon har sin tandborste någon annanstans. Men A är familj! Men hon är ALDRIG här längre, inte nu sen hon har fått pojkvän, just detta faktum avhandlades mången gång då Systersonen förundrades över det tomma rummet och bristen på As för honom självklara närvaro här.

Samtalet böljade och jag njöt. Tänk att vara så rik, att ha så många kära människor omkring sig, att det kan vara lite svårt att definiera var familjens yttre gränser går. Att det finns många att älska och många som älskar.

Det är fint att höra ihop.