Vissa dagar är livets skörhet väldigt påtagligt. Tiden hejdar sig en stund. Sorgen är ofrånkomlig och fruktansvärt närvarande. Förmågan att lindra så liten.
Det är sådana tillfällen som ruskar om, som gör mig tacksam för de små sakerna.
Tacksam över att jag får pussa den skrapade lilla handen, torka tårarna på den lätt smutsiga kinden och se ryggen på den ivägskuttande pojken.
Att få hjälpa till med pianoläxan, att lyssna på de nogsamt framklinkade tonerna
Att vara tillsammans med den hemmavarande, febrige sonen. Att bara vara där tillsammans, stanna upp och titta på honom utan att han märker det för att han är så långt inne i sin bok. Att jag får vara där och uppleva detta, det är jag tacksam för.
Att ostört få knåda en deg i vilken jag kan trycka in mina känslor, de som snurrar runt i mitt sinne. Och samtidigt få be en bön för dem som just nu är i sådant oändligt stort behov av tröst.
Mycket fint Hanna, jag blir så rörd. Visst är det fint att ta hand om de sjuka små, och visst är det skönt att baka. Läkande. Kram!
SvaraRaderaFint och ömsint, ödmjukt skrivet!
SvaraRaderaKarin
Vackert så där så hjärtat fladdrar till i bröstkorgen och jag måste stanna upp och ta ett djupt andetag innan jag fortsätter. Finner tröst i det du skriver och sänder en tanke till dem som har det svårt.
SvaraRaderaså sant, och så vackert skrivet. gläds med dem som gläder sig, och gråt med dem som gråter... om man kan se med tacksamhet över de stunder som är ljusa klarar man oxå de mörka stunderna bättre. Hoppas mellan kryar på sig, han ser ut att ha hittat sig en riktigt god o tjock bok att konvalsera sig mede. kram Magdis
SvaraRaderaDet där var riktigt fint skrivet...Anna
SvaraRadera