Smärta

Häromdagen, när jag gick uppför vår fina trappa, som min morbror gjort åt oss, lyckades jag kliva fel, fick hela tyngden på högerfotens tår, i synnerhet stortån, vilka böjdes kraftigt uppåt. Resultatet blev ett utrop följt av gnyenden, en oerhörd självömkan samt en fortsatt färd upp för trappan i en mer ihopkrupen position.

Högläge och ytterligare självömkan hjälpte dock och morgonen därpå var tårna i betydligt bättre skick, dock blå, men jag klarade faktiskt av att gå ganska normalt, åtminstone på slätt underlag. 

När jag körde barnen till skolan hördes ett märkligt ljud från bilen vid svängarna så väl hemma igen klev jag ur bilen och undersökte okulärt bilens däck. Vad jag upptäckte var oerhörda mängder av snö och is som klumpat ihop sig där blott däcket ska sitta. Inte undra på att det lät märkligt. De där klumparna var väldigt långt ifrån rena så att avlägsna dem med händerna var inget jag ens övervägde, istället tog jag rejäl sats bakåt med högerfoten, ja, just med den foten, och klippte till en riktig tåfjutt, rakt på den tämligen hårda isklumpen, så det tjongade om det. Tjongade ja, det gjorde det verkligen, både i klumpen och inte minst i foten. Jag vet inte vad detta säger om min intelligens, och jag är inte så säker på att jag vill ägna så många funderingar åt just den frågan heller då jag misstänker att svaret inte är odelat gynnsamt för mitt självförtroende. 

Det avlägsnades endast en klump vid det tillfället. Och foten, den är åter satt på rehabilitering.

Näbbstövlarna har egentligen inget med saken att göra, mer än att de pryder sin plats i trappan. Jag och alla tre gossarna har vuxit ur dem i olika omgångar så nu har de fått denna mer vilsamma funktion.