onsdag 29 februari 2012

Äktenskapliga kompromisser om skugga

Jag är gift med en veritabel trädkramare, i ordets ytterligaste bemärkelse. När vi flyttade hit, för tio år sedan, stod det en ogenomtränglig vägg av granar, med till stor del döda grenar på, 10-12 meter från husets bakre vägg, däremellan var en liten altantrall och en liten gräsremsa. Husets sidor flankerades av olika träd, mest lövträd, och en faslig massa sly. Husets framsida doldes av, ja, just det, träd. Vi var helt och hållet inringade. Och maken älskade det. 

Det första projekt jag fick igenom var att röja en hel del sly för att kunna få plats med en sandlåda, och på det sättet även få till en aning större gräsmatta, den sista avsikten dock i största hemlighet. Sedan tog det stopp. Efter några års tjat från min sida, ledsnade jag på att en tredjedel av vår tomt var helt oåtkomlig, sågade av alla döda grenar, och några till, från granarna, samt råkade även som av en händelse fälla några hela granar, allt endast med en vanlig, halvslö fogsvans. 

Läget blev bättre men inte bra. När grannarna satt och njöt av vårsolen på sina altaner hade vi fortfarande ett halvmeter djupt snötäcke på vår. Det mesta jag försökte odla, blommade en sommar för att sedan förtvina, då sol, enligt mina empiriska studier, verkar vara en förutsättning för växters överlevnad. Tack vare mina snälla, trädgårdsintresserade och ytterst givmilda mostrar fanns det dock alltid lite växtlighet här, men jag fick alltid välja mellan att plocka en bukett eller ha lite fägring i trädgården, för det räckte inte till båda.

När maken arbetade i Kosovo kunde jag dock vädja till hans lite dåliga samvete. Här satt jag ensam med barnen i skuggan och frös. Han gav med sig och en god, god vän med motorsåg kom och fällde de träd vi efter långa diskussioner lyckades enas om. Läget blev ännu lite bättre men fortfarande inte helt bra.

Så förra vintern, när vi kom hem från fjällen mötte oss en, av mig efterlängtad syn. Skogsägaren hade bestämt sig för att skogen här bakom skulle röjas och nu erbjöd han dem som hade oönskade träd att han kunde fälla dem och ta hand om både virke, men framförallt om riset. Då han, vid vår hemkomst, redan var i full gång var vi dock tvungna att bestämma oss fort. Jag ringde maken, med mycken vädjan i rösten, och nu hade det ständiga droppandet urholkat stenen! "Ja, ja, gör som du vill!" sa han. Och jag ut, snabbt som ögat med lyckokänslor i mitt inre, för att markera träd med plastband, på deras bortsida, ifall de inte skulle vara fällda när maken kom hem. Det var de, stackarn, han led i två dagar. På frågan om vad som var värst svarade han: "Insynen". Men när jag förklarat att älgarna nog inte bryr sig om att kika in samt fördelen med vår- höst- och kvällssol tinade han successivt upp. 

Det tog ett tag, men nu uppskattar han till och med solen, även om han fortfarande helst avnjuter den i skuggan, just när den är som varmast, mitt på dagen, i mitten av sommaren, alla övriga gånger njuter han av den på vår soliga altan. Och skugga det har vi fortfarande ingen direkt brist på. Däremot har vi nu valfrihet vilket jag älskar.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej!
Vad roligt att du vill lämna ett litet spår på min blogg!