Jag är överlag väldigt positivt inställd till naturliga produkter. Närodlat och "Bondens egen marknad" kan få mig lite smått lyrisk för att inte tala om sådant som kommer till i min alldeles omedelbara närhet i form av ägg, grönsaker, bär mm, där höjer sig känslorna till nivåer närmast benämnda som eufori. Så lite tillsatser som möjligt, ekologiskt och miljövänligt väcker bara positiva associationer i mitt liv. Trodde jag. Men jag har nu insett att jag har en gräns för hur nära naturen jag vill att min mat ska vara.
Och den går vid stenar. Stenar! I mat! För en som aspirerar på att vara en god husmor finns ingen acceptans överhuvudtaget i detta, att ställa mat på bordet som kan innehålla sten. Vilka konsekvenser kan inte detta få!? Barnen kan sätta i halsen, plomberna eller ännu värre tänderna kan gå i kras och själva smakupplevelsen helt ruineras. Nej, stenar och mat bör i mitt tycke vara skilda åt. Men, det kanske bara är en vanesak, vad vet jag, en liten inkörsperiod innan vi vänjer oss vid att sila sten i tuggorna. Kanske, men jag tror inte det, trångsynt som jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej!
Vad roligt att du vill lämna ett litet spår på min blogg!